Var vi än lever i vår värld, har vi formats av det samhälle vi vuxit upp i och det är genom det som konstraterar mot det som vi är vana vid, som vi också blir medvetna om de värderingar och synsätt vi själva har på både oss själva och vor omgivning. I en tid då massmigration pågår i vår värld, konfronteras vi alltmer med sådant som vi inte är vana vid. Det är lätt att vi börjar tänka i vi-mot-dem. Just i Sverige har staten och våra politiker samt en hel del av befolkningen strävat efter att omforma vårt samhälle till en mångkulturell degkittel. Detta kan fungera, såvida förändringarna inte ser för fort. Och nu sker förändringarna för fort. Folk hinner inte med i svängarna.

Svensk kultur är något av en extrem kultur!

Vi svenskar sticker ut väldigt mycket i det sätt som vi värderar saker och ting samt hur vi tänker och beter oss. Ni som såg Bi Puranens föreläsning i mitt tidigare inlägg "Om krisen eller kriget kommer", kunde säkert se i World Wide Survey-diagrammet hur extrema vi svenskar är i relation till andra kulturer i världen. Vi befinner oss längst bort från just de muslimska och vissa afrikanska kulturer om man ser till vårt sätt att värdera och hur vi lever våra liv. Och just nu håller vi på att skapa en degkittel där de som står allra längst bort från oss vad gäller värderingar och levnadssätt ska leva tätt inpå oss - och ändå förväntar vi oss att det inte ska bli några konflikter? Konflikter kommer inte att gå att undvika, det kommer att bli vår vardagsmat.

Den förlorade generationen

Jag har samtalat och hjälpt en hel del migranter och även samtalat med främst muslimer som ännu bor kvar i sina hemländer varför jag har fått en ganska bra inblick i hur situationen ser ut i deras länder. T ex i Marocko och i hela Nordafrika, talar muslimska unga män om att de är "den förlorade generationen". Vi svenskar kan nog inte riktigt förstå deras situation, eftersom vi har skapat ett samhälle där var och en i princip kan göra och leva precis som de vill. Vårt individualistiska samhälle där tanken är att vi ska kunna klara oss helt utan stöd från familj och släkt.

Sviktande samhällsstruktur ger hederskulturen ett starkt fäste

I de muslimska länderna i Nordafrika såväl som i Mellanöstern och i Afghanistan och Pakistan, ser situationen helt annorlunda ut än här i Sverige. Ofta har man en svajande statsapparur, där statsledare avsatts flera gånger genom kupper, där folk är förtryckta, där rättssystemet brister och där människor ständig kämpar för sin överlevnad. De flesta i dessa samhällen måste göra allt för att hålla ihop sin släkt. Kvinnor sköter hemmet och barnen, medan männen sköter kontakterna utåt samt försvarar sina familjer och släkter. Eftersom rättssystemen brister, är det vanligt att släkter tar till hederskulturens system som rättssnöre. För att inte försvaga och riskera att ens egen släkt slås ut, måste alla i släkten anpassa sig till det regelverk som oftast äldre överhuvuden har bestämt. Alla måste lyda dessa regler och uppföra sig såsom det förväntas inom kollektivet. Den som gör revolt eller äventyrar kollektivets säkerhet, kan antingen bestraffas, dödas eller förvisas ut ur kollektivet. Och utan tillhörighet i ett kollektivt blir överlevnadschanserna mycket små. Det är i kollektivet man har sin trygghet och sin säkerhet, det är till kollektivet man vänder sig för at få hjälp och för att t ex låna pengar. Man går inte till banken såsom här i Sverige, utan man frågar sina anhöriga och släktingar om de kan hjälpa till att stötta ekonomiskt.

Dessa kolektiv har sammansvetsats så starkt att de kvarstår starkt även om individerna i kollektiven sprider ut sig i olika länder över hela världen. Vilket gör att nationell tillhörighet och nationsgränser faktiskt sätts lite ur spel. Såsom jag tidigare tagit upp, överför man också pengar mellan varandra genom oftast Western Union för att hjälpa varandra. Sammantaget rör det sig om stora belopp som transfereras mellan olika individer i dessa kollektiv och som spritt ut sig i flera länder. 

Farkhundas öde och angiverisystem/anklagelsesystem

Hederskultur i sig kan vara destruktivt i den meningen att ett ovanligt starkt våld utövas mot de som inte lyder kollektivets regler. Bestraffningarna är hårda, vilket också skapar en rädsla hos enskilda individer för att de kan komma att bestraffas. Därför följer också ett angiverisystem med detta. För att rikta blickarna från sig själv, är det vanligt att man anklagar någon annan för att ha gjort något fel - så att någon anna får ta bestraffningar. På så sätt kan man klara sig själv undan. Man beskyller alltså någon på falsk grund för att ha gjort något - och i värsta fall kan detta leda till döden. Såsom t ex skedde med Farkunda i Kabul år 2015. Hon var en ung student på universitetet i Kabul och hon pluggade islam. En dag anklagade en man henne falskt för att ha bränt en koran. Snabbt samlades en manlig mobb om ca 100 män som började misshandla Farkhunda grovt. När hon var ihjälsparkad och ihjälhoppad, band man fast henne efter en bil och släpade henne på gatan en sträcka. Därefter drog man ner henne till en flodbank för att elda upp henne, men hon var då för blodig för att fatta eld. Män började då klä av sig sina skjortor och kastade över henne och man tände eld på skjortorna. Männen som dödade henne, gick i princip helt fria från straff. Det är ett orättvis samhälle där kvinnor har mycket lite skydd och trygghet. Men det hade lika gärna kunnat vara en man som dödats på liknande sätt just på grund av detta hemska angiverisystem som finns inom denna kultur.

Farkhunda kom att bli en martyr. Utländska journalister lyckades filma händelsen och Farkhundas öde spreds över världen.

Situationen i Afghanistan

Det har pågått inbördeskrig i Afghanistan sedan 1980-90-talet någon gång. Man har aldrig lyckats få rätsida på problemen i detta gigantiska land. Mycket beror det på att man försökt att ena små klansamhällen till ett jättestort land med hutlöst många invånare. Oliktänkandet mellan klanerna är stora och både angiverisystem och hederskultur är starka, många lever fattigt och de flesta som lever i byarna, har låg utbildningsgrad. Kvinnor och barn har få rättigheter i detta samhälle.

Talibaners skräckvälde

I norra Afghanistan såväl som i Pakistan, härjar talibanerna, som vill störta statsmakten genom att sätta skräck i byinvånarna. Jag har fått berättat för mig om hur man brukar vakta vilka som är på väg in i byarna och då flyr de som kan så fort som möjligt från byarna. När talibanerna kommer in i byarna, går man raider i husen. Man dödar ofta den äldre befolkningen som inte hinner undan från dem i tid. Om byinvånare överraskas av en raid, brukar talibanerna statuera exempel för att sätta skräck i byborna och få dem att lyda. Man drar ut en man, torterar honom nästan till döds. Sedan pålar man upp honom som statuerande exempel på vad övriga bybor kan förvänta sig om de inte lyder och gör som talibanerna vill. Man pålar alltså upp den stackars mannen genom att köra upp en påle genom magen och rakt upp i bröstkorgen, därefter så sätter man upp honom så för att dö inför övriga bybors beskådan.

Unga Mohammed som flytt från Talibanerna i Pakistan

Talibanerna rekryterar nya individer bland de yngre som går i vissa skolor och har man råkat söka sig till en av dessa skolor, har man föga chans att kunna komma undan talibanerna. En man berättade för mig om hur han blivit övertalad att läsa en engelskakurs på ett specifikt gymnasium innan han sökte sig vidare till universitetet. Äldre män sade att han inte skulle klara universitetsstudierna om han inte först kunde engelska bättre. Det visade sig att skolan var en direktrekrytering till talibanerna.  Eftersom han blivit indragen i talibanernas verksamhet, trodde staten att han var taliban - och eftersom han flydde från talibanerna, trodde talibanerna att han var en statlig spion. Han jagades alltså från båda hållen - och hade ingenstans att ta vägen. Den unge mannen jag träffade och pratade med, lyckades till slut fly från talibanerna och han lyckades ta sig hela vägen till Sverige. Men innan han kom till Sverige, hade både en bror och hans far rövats bort. Han själv trodde att brorsan tagits och torterats till döds av talibanerna, medan fadern förmodligen tagits av i detta fall Pakistanska staten - och där gått samma öde tillmötes som brorsan gjort hos talibanerna.

Denne unge man hade grav PTSD då jag mötte honom och utifrån hans beteende och reaktioner, är jag övertygad om att han talade sanning. Han väntade på besked om han skulle få uppehållstillstånd eller om han skulle återförvisas till Pakistan och när han pratade om detta hade han skräck i sina ögon. Han sade, att han hellre kastade sig framför ett tåg här i Sverige än torterades och pålades upp av talibanerna till allmän beskådan för några bybor i Pakistan. Han sade att talibanernas våld var groteskt.

Min beskrivning av situationen i Afghanistan

Jag brukar beskriva Afghanistan som en kokande kittel, som folk har svårt att ta sig ur. Det finns i princip bara tre kringliggande länder som ger turistvisum till afghaner; Indien, Pakistan och - Turkiet. Turkiet är dock mycket hårda i sin sållning och många får avslag, vilket gör att folk i princip inte kan fly ut ur detta stora land. Talibanerna har ett starkt fäste i norra delen av Afghanistan och de gör också raider in i huvudstaden Kabul, dit folk flyr för att komma undan deras våld. I Kabul finns officiellt ca 3,5 miljoner invånare, men förmodligen håller sig ungefär lika många gömda hos anhöriga i denna stad. Om Afghanistan är som en kokande kittel - är Kabul som en nazisternas gaskammare. Folk har ingenstans att fly när de väl flytt dit och de kan avrättas brutalt där de är.

Avsaknad av möblemang

Afghaner har lärt sig att det är ingen idé att skaffa sig möblemang och dyra, fina saker till sitt hem, för de kan tvingas lämna det väldigt abrupt för att talibanerna gör sina raider. Man har därför sällan sängar och soffgrupp t ex, utan man rullar ut afghanska ullmattor på golvet och sover direkt på dessa. De har alltså ett extremt hårt underlag att sova på. När folk levt som gömda i Kabul en tid och det lugnat ner sig i hembyn, tar man sig ofta tillbaka till hembyn för att se vad som finns kvar. Man städar upp efter talibanernas framfart och försöker ta nya tag. Men har de otur, kan talibanerna smyga sig in i Kabul och då brukar dessa terrorister smyga sig in i de bostäder där de vet att folk gömmer sig - för att skära halsen av samtliga i bostaden.

Den unga, muslimska, mordhotade kvinnan

Under ett års tid stöttade jag en ung, muslimsk kvinna, som var mordhotad av just talibanerna. Det var inte bara hon som var mordhotad, utan även hela hennes familj. Den unga kvinnan tvingades en period leva gömd i Kabul medan hon väntade på att få ett nytt elektroniskt pass utfärdat. Det hade varit flera terrordåd inne i Kabul under de månader som hade förflutit innan hon tvingades gömma sig där. Bland annat hade terrorister skickat in en självmordsbombare vid en lekplats fylld med små barn och deras mödrar. Jag tror det var ca 120-150 människor som dog där vid lekplatsen. Ungefär samtidigt lyckades en självmordsbombare ta sig in på den tyska ambassaden  och om jag inte missminner mig strök ytterligare ca 160 individer med. Någon gick in en fredag i en moské - och smällde hela moskén i luften. Det är ett våld vi inte är vana med i Sverige.

Kvinnan jag stöttade, skulle en dag lämna in sina ansökningshandlingar vid en agentur som utfärdar elektroniska pass. Eftersom hon var mordhotad, var hon tvungen att klä sig i heltäckande burka varje gång hon lämnade boaden där hon var gömd. Hon fick stå på trottoaren utanför agenturen och köa i 3 timmar och hon hade precis lämnat in sina ansökningshandlingar och var på väg därifrån, när en man kom ut och satte sig på sin cykel precis bredvid kön - och han sprängdes i luften. Den unga kvinnan hörde av sig till mig, hon var i skräck och chock när jag tog emot samtalet. Jag fick guida och vägleda henne genom den krisen så att hon skulle klara av att ta sig därifrån och komma hem till bostaden där hon levde gömd.

Irakiske "Mohammeds" öde

En kort tid därefter, var det en irakisk man som hörde av sig till mig sent en kväll då jag satt och jobbade. Han hade följt mitt arbete en tid och vi hade haft en del kontakt över Messenger. Han satt på en flyktingförläggning i Sverige och väntade på besked om han skulle beviljas uppehållstillstånd eller avvisas från Sverige. Detta var i mellandagarna mellan jul och nyår detta år och det var samma år som jag hjälpte den muslimska, unga kvinnan att överleva i en mycket karg och svår situation som hon hamnat i.

Vi kan kalla mannen från Irak för Mohammed, för att han ska kunna förbli anonym och inte kännas igen för mycket i min berättelse. När han hörde av sig den där natten, förstod jag att något inte stod rätt till. Jag lyckades lirka fram att hans fru och barn hotats av irakisk poliskår eller militär. De hade hotat Mohammeds fru med att om han inte skulle återkomma så att de fick "ta honom", skulle de döda deras två barn samt fängsla hans fru och i fängelset utsätta henne för både tortyr och våldtäkter. Mohammed var förtvivlad och skrek rakt ut i telefonen, att han måste återvända. Jag bad honom berätta detaljer och bad om att få tänka ett litet ögonblick. Sedan sade jag till honom, att han inte kunde återvända till Irak. Skulle han göra det, skulle han antingen torteras och dödas - och då skulle hans fru och barn inte få någon vidare hjälp av honom. Eller också skulle de komma att tortera båda föräldrarna och döda barnen - eller också avrätta hela familjen. De bästa oddsen han och hans fru med barn kunde ha, var att han inte skulle återvända, sade jag till honom. Jag sade att han måste hitta ett sätt, att smuggla undan sin fru och barn så att inte polis och militär skulle kunna hitta dem i Irak.

Denne man var akademiker och innan han utsattes för statligt våld, var han enligt egen utsago välfungerande i samhället. Han hade ett bra jobb och en bra inkomst och han och hans familj hade köpt sig en villa i ett bättre kvarter i Bagdad. När jag och han träffades här i Sverige, visade han bilder på sin frus brännskador. Dessa hade uppkommit under en fruktansvärd situation de hamnat i. Han och hans bästa vän jobbade i samma organisation och båda familjerna hade gjort vad de kunnat för att hålla sig utanför konflikter mellan terrorister och stat. De ville bara få leva sina liv så lugnt som möjligt. Men eftersom så mycket hemskt hände runtomkring dem, beslutade de att rigga upp varsin kamera som de riktade mot varandras villor, som de hade på vardera sidan av samma gata. En dag såg Mohammed en stor, svart bil med tonade rutor stanna utanför sin väns hus och det sprang ut några män ur bilen och in i huset, för att avrätta hela den familjen. Mohammed lyckades filma händelsen. Och han var dum nog att gå till polisen med filmen och där sade han att det är dessa som avrättat min bästa vän och hela hans familj.

Polisen häktade honom och utsatte honom för tortyr i 11 dygn. Därefter kastade man ut honom på gatan utanför byggnaden där han torterats. Då hade han bland annat brutna fingrar och hans skallben i nacken var sönderslaget. Han hade ett jobb, som innebar vissa utlandsresor varför han hade ett pass utfärdat. Han kunde således ta sig ut ur landet. Men hans fru och barn saknade pass och de var under övervakning av staten, så de blev kvar i landet, Mohammed fick fly ensam i stor vånda över vad som skulle hända hans fru och barn. Den irakiska polisen åkte till deras villa och satte den i brand. Hans fru brännskadades svårt men barnen klarade sig, då de var på någon typ av dagis eller skola när händelsen inträffade.

När Mohammed hörde av sig till mig den där natten, var han helt förståeligt mycket upprörd och rädd. Jag bad att få koppla in två irakiska kontakter jag hade här i Sverige. Jag skickade messengermeddelanden till dessa. Klockan var då 02.00 på natten - och båda svarade genast. Jag bad dem att kontakta Mohammed för att de kunde prata hans språk och det kan inte jag, och jag bad dem att hjälpa honom.

Den ena av mina kontakter kände någon som jobbade på Migrationsverket och som kunde skynda på Mohammeds ärende. Den andra visade sig just vara inkognito i Bagdad för att avveckla sitt föräldrahem. Han som var i Bagdad, hörde senare av sig till mig och sade, att han inte visste om han kunde berätta hur det löst sig för Mohammed och hans familj, han sade att jag skulle inte komma att gilla den lösning de lyckats fixa. Min kontakt sade, att han inte hade varit inblandad i detta, utan att Mohammed hade själv kontaktat en annan kontakt, som fixat det åt honom.

Min kontakt sade, att Mohammeds fru och barn hade slussats in och gömts undan bland Jihadister i Bagdad.

Några veckor efter denna händelse, fick Mohammed avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd i Sverige. Han och hans familj, som försökt vara neutrala genom konflikterna i hemlandet, sveks således både av den irakiska och den svenska staten. De hade ingen annan möjlighet att klara sig vidare i livet - än att bli - jihadister.

Jag hade kontakt med Mohammed en tid efter det att han återvänt till Irak. Han sade, att hela hans släkt hade tagit avstånd och uteslutit honom ur kollektivet - för att de var rädda för vad de själva kunde komma att utsättas för av den irakiska staten - men också för att Mohammed med fru och barn, sökt beskydd hos jihadisterna. Han sade, att nu var det upp till Gud om han och hans fru med barn skulle komma att överleva.

En tid efter detta, delade en väninna en film på Facebook och jag råkade se denna. Det var jihadister som hade gått in på ett historisk museum i Musul för att slå sönder gamla, framgrävda och fina statyer från den mesopotanska eran. En av männen som slog sönder dessa statyer, kände jag igen. Det var Mohammed, som suttit vid mitt köksbord och berättat sitt levnadsöde. Mohammed som jag försökt att hjälpa.

Den afganska unga kvinnan jag hjälpte under närapå ett års tid

Åter till den afghanska kvinnan. Jag kämpade verkligen för hennes överlevnad det där året. När ingen annan vågade och ville, såg jag till att äska pengar från en svensk organisation för att hon skulle kunna överleva och det var jag som transfererade dessa pengar till henne månatligen medan hon levde i exil i Indien. När hon tvingades återvända till Afghanistan för att ansöka om nytt elektroniskt pass, blev jag förnekad att genomföra transaktioner till afghanska banker, då dessa var klassade som högriskfaktorer för transfereringar. Pengarna hon behövde för sin överlevnad där hon satt gömd och för att kunna köpa sig ett nytt turistvisum och flygresa ut ur Afghanistan, kunde inte nå fram till henne. Jag slet mitt hår i förtvivlan, hennes pengar höll på att ta slut där hon befann sig. Men hon lyckades be släkten om hjälp och dessa transfererade lite pengar var till henne från Europeiska länder, Ryssland, Pakistan, USA, Canada. De där transfereringarna som jag tidigare har nämnt och beskrivit och som är mycket omfattande. Hon lyckades fixa sig ett turistvisum till Indien igen och så fort hon kom till Indien, kunde jag genomföra transfereringar till en av hennes vänner där.

Den brutala avrättningen i Kabul

Men en av de sista nätterna hon satt gömd i en bostad i Kabul, hände något hemskt. Det var precis natten efter det att jag hade hjälpt irakiske Mohammed. Den unga kvinnan hörde av sig till mig sent på kvällen och hon var i skräck. En av hennes vänner som levt med henne i exil i Indien, hade återkommit till sin familj i Kabul. Den där natten, då den unga kvinnan hörde av sig till mig, hade hon just fått besked om att talibanerna hade gått in i hennes väns familjs lägenhet och avrättat alla genom att skära halsen av dem. Kvinnan jag hjälpte satt då gömd bara 20 minuters promenad från där avrättningen skett - och hennes vän hade henne som kontakt på Facebook och Messenger. Jag bad henne att omedelbart blocka hennes döde vän, utifall att talibanerna fått fatt på hennes väns mobil (vilket ju är troligt...). Den unge kvinnan ville fly ut från bostaden där hon var gömd, och jag försökte få henne att förstå att det bästa hon kunde göra var att stanna kvar i mörkret inne i bostaden. För det är så i Kabul, att jag tror det var kl 21.00 på kvällen, bryts all el i staden. Alla bostäder blir då helt nedsläkta.

Den natten, satt jag och körde mental träning med den unga kvinnan. Jag skickade bilder från en solnedgång och som jag fotat en tid dessförinnan. Och jag sade att jag ville att hon skulle titta på bilderna och då föreställa sig, att hon satt där med mig och såg på solnedgången och att hon då kommit till tryggheten här i Sverige. Samtidigt som hon gjorde detta, ville jag att hon skulle nypa sig om och om igen i huden på underarmen. Metoden kan användas för att träna in ett bibevaret lugn i krissituation. Jag visste att hon var tvungen att invänta några dagar till på att kunna hämta sitt nya elektroniska pass. Och när hon skulle bege sig till den agenturen, där mannen sprängts i luften så nära henne, ville jag att hon skulle kunna bibevara lugnet oavsett vad som skulle inträffa medan hon gick ute på gatorna i Kabul. Om hon skulle börja känna sig nervös och stressad och misstänka att någon kände igen henne trots burkan, skulle hon nypa sig i armen och den vägen framkalla bilderna av att sitta i tryggheten med mig för att se på solnedgången här i Sverige.

Den unga kvinnans resa till Sverige

Den unga kvinnan lyckades hämta ut sitt pass och ta sig med ett turistvisum på 30 dagar till Indien igen. Jag hade förhandlat och varit något av en pain in the ass mot en speciell organisation, och den vägen fått dem att ansöka om ett arbets- och uppehållstillstånd för denna kvinna i Sverige. De hade utnyttjat henne på ett sätt att jag krävde en motprestation och de var inte glada då jag till slut varnade dem med att om de inte skulle hjälpa henne, skulle jag gå ut i pressen och berätta hur de utnyttjat henne på ett sätt att hennes liv kommit ännu mera i fara. De var inte glada i mig där på slutet, kan jag säga. :-)

Men kvinnan fick sitt arbets- och uppehållstillstånd samt ett arbete genom denna organisation - och det var det viktiga. My mission completed!   Hade jag inte bråkat på dem, hade de inte lyft ett finger för att rädda henne. Men i slutändan var det denna organisation som tog åt sig hela äran över vad jag hade gjort för henne. För mig var det inte viktigt att stå i rampljuset, utan det viktiga för mig var att jag vet med mig själv att jag gjorde en stor insats för henne för att rädda hennes liv. Idag lever hon således i trygghet här i Sverige och vad jag vet, går det bra för henne. Vi har dock fått bryta kontakten då organisationen ifråga villkorat att de bara hjälper henne såvida hon bryter kontakten med mig. Det är som det är, jag vet med mig vilken otrolig insats jag gjorde för denna kvinna detta år. Jag gjorde skillnad. Men det var männen i den organisationen som tog åt sig äran för det jag och en annan organisation gjort. Den andra organisationen, som jag äskat pengar från för den unga kvinnans överlevnads skull. De som tog åt sig hela äran, är fruktansvärda falskspelare och de bryr sig inte ett dugg om vad som egentligen sker med de individer de säger sig hjälpa. De ser bara den falska äran som en merit på sina egna CVn. Det finns inget humanistiskt driv i dem, att de vill göra något gott för någon annan. Tyvärr. Jag drivs inte av makt eller ära, utan av att veta i djupet av mig själv att jag gjort skillnad för en annan människa. Jag skulle aldrig någonsin kunna ta åt mig äran för vad någon annan har gjort.

Dagen efter den unga kvinnans väns blodiga avrättning i Kabul, ringde jag Migrationsverket för att höra mig för hur det gått med den unga kvinnans arbets- och uppehållstillstånd. Det visade sig att organisationen som jag bråkat på, och som skulle ha lämnat in ansökan om detta i maj det året, hade sänt in ansökan precis dagen innan julafton. Det var således de som fördröjt räddningen av den unga kvinnan - och därmed utsatt henne för ytterligare faror. Hade de lämnat in ansökan om arbets- och uppehållstillstånd i maj det året, hade hon hunnit komma till Sverige på sitt gamla pass. Nu tvingades hon att återvända in i Afghanistan en tid, där hon hade kunnat bli spårad och avrättad. Jag berättade för kvinnan på Migrationsverket om vilken utsatthet den unga muslimska kvinnan befann sig i och att hon såsom muslimsk kvinna inte heller kan klara sig ensam på samma sätt som en muslimsk man kan göra i den kulturen. Jag försökte höra mig för om de kunde skynda på beslutsprocessen.

Dagen efter mitt samtal med Migrationsverket, hörde den unga muslimska kvinnan av sig mycket glad till mig. Hon berättade, att hennes svenska arbets- och uppehållstillstånd hade gått igenom och att hon skulle komma till Sverige i mitten av januari. Det var nog den snabbast utförda handläggningen av ett sådant ärende på Migrationsverket.   Det tackar jag för!  Den unga kvinnan lämnade Indien med flyg mot Sverige precis dagen innan hennes indiska turistvisum upphörde. Och hon kom till ett kallt Sverige i alltför tunna kläder, varför jag åkte ganska många mil, för att ge henne varmare ytterkläder för att hon skulle klara sig. Jag guidade runt henne i Stockholm den dagen då jag överräckte min gamla kappa, ullsjal och ullbasker och vinterkängor till henne. Det var underbart att efter närapå ett års kämpande äntligen få krama om henne och se in i hennes ansikte, och veta att hon äntligen var säker och skulle komma att överleva.

Statskuppen i Turkiet   

Men redan innan den unga kvinnan var tvungen att återvända till Kabul för att ansöka om ett nytt pass, inträffade statskuppen i Turkiet. I samband med denna, bröts Facebook och TV/Radio-sändningar i Turkiet. Den unga kvinnan hade då båda sina föräldrar samt 2 syskon boendes i Istanbul och de satt den natten förskräckta i sin bostad och såg kravallerna utanför sina fönster. Jag å min sida, satt och lyssnade den natten på vad som rapporterades från Istanbul på svensk radio och denna information vidarebefordrade jag till den unga kvinnan i Indien, som i sin tur kunde vidarebefordra informationen via Whatsup till sina syskon och föräldrar i Istanbul. Det bildades alltså en triangel av inforamtionsflöde mellan Sverige-Indien-Turkiet den natten.

Tänk, hur världen ibland kan sammanknytas

Ibland är det fantastiskt, hur världen kan knytas samman i sådana ögonblick och hur man kan hitta vägar runt problemen. Bara man vågar agera. Bara man är motiverad att hjälpa andra i nöd. Var och en av oss kan göra en insats för en annan människa, om vi bara tar initiativet att räcka ut en hand och fråga om det finns något vi kan göra för denne. Det var så jag gjorde, då jag kontaktade den unga, muslimska kvinnan som jag engagerade mig så i att rädda livet på. Vissa andra, sade till mig, att de aldrig skulle våga agera i en sådan situation. Andra hånade mig och sade att jag såsom privatperson aldrig skulle kunna åstadkomma någon skillnad. De som hånade motiverade mig snarare att visa motsatsen, att jag kunde klara mer än de trodde. Och det gjorde jag ju!     

Allting är aldrig självklart

Med dessa berättelser vill jag lyfta fram, att allting inte alltid är så självklart. Ser vi på vår omvärld med de glasögon vi har fått med föreställningsvärldar och tror att övriga världen fungerar såsom det gör i Sverige, kommer vi aldrig att förstå andra människors levnadsöden. Då kommer vi aldrig att förstå, varför de gör si och så, eller vad det är som driver dem att agera på ett specifikt sätt utifrån den kultur de är mitt inne i.

I kommande blogginlägg kommer jag att berätta om andra levnadsöden och om hur situationen är i vissa andra länder. Jag kommer att återkomma till varför den yngre generationen med muslimer i Nordafrika kallar sig för "den förlorade generationen". Detta inlägg har redan blivit långt, så jag får ta det i kommande inlägg istället. En liten cliffhanger så här på slutet av detta inlägg.   

Min dikt "Uppmaningar"   

Matinspirera!

Sluta vegetera!

Dansa och spatsera

till virveltrummors takt!

Börja agera!

Våga agitera!

Kanske chockera

om nåt oemotsagt!

Dra ifrån och addera!

Våga se alltmera!

Men sluta briljera

och sök ögonkontakt!

Sluta genera!

Lär dig att hantera!

Välj och kassera

och glöm ungdomsjakt!

Lyssna men filtrera!

Och fortsätt florera!

Skratta och krevera

under kärleksakt!

Kanske notera

skavanker negligera;

kurvor parera

och du får proffskontrakt!

För oss är det kanske en självklarhet med vårt bordsskick och de seder vi har kring ätandet. Men har det alltid varit så och är de så överallt? I östasien används fortfarande pinnar och i vissa arabiska och afrikanska kulturer äter man fortfarande med händerna.

Användning av kniv

Om vi gör en historisk tillbakablick över hur vi har ätit i Europa, hur ser den då ut? Kniven är ett gammalt redskap. Långt innan den började användas tillsammans med gaffeln, ansågs det att varje man borde ha en kniv. Kniven användes till allt man bara kunde komma på att använda den till.

De seder och bruk vi idag använder oss av i Sverige då vi äter, uppstod först inom hoven under medeltiden för att sedan breda ut sig till övriga folkklasser. I historiska källor nämns att innan gaffeln började användas, åt det europeiska hovfolket med händerna. Det passade sig inte att peta med fingrarna i öron, ögon eller näsan när man åt. Det ansågs vara tre dåliga vanor.

Norbert Elias om hur man skulle snyta sig i det medeltida Europa

Norbert Elias beskriver i sin bok "Sedernas Historia" hur man tidigare använde bordsduken till att snyta sig i. I tolvhundratalets Italien var det dock viktigt att vända sig bort då man snöt sig eller hostade så att ingenting hamnade på bordet. Enligt en källa var det opassande att snyta sig i bordsduken i 1400-talets Tyskland och enligt en fransk sed, skulle man inte snyta sig med samma hand som man höll köttet md under middagen. "Att snyta sig i huvudbonaden eller kläderna", ansåg Erasmus av Rotterdam var bondskt, och det var opassande att styrka av sig snoret på kläderna.

Snor och spott

Man ansåg att skillnaden mellan snor och spott var ringa. Snor ansågs vara grövre medan spottet var orent.

I det franska reglerna "Les Règles de la Bienséance et de la Civilité Chrétienne" av de la Salle (1729) går det att läsa att det var oartigt att hela tiden peta sig i näsan med fingrarna och att det var "olidligt att stoppa in i munnen det som man fått ut ur näsan". Inte heller skulle man putsa näsan med handen, ärmen eller övriga kläder. Att snyta sig med två fingrar och sedan kasta snoret på marken, för att sedan torka av fingrarna på kläderna var mycket opassande, då man ansåg att kläderna alltid borde vara rena, oavsett hur enkla de var. De la Salle skriver också om att det fanns de som var så ohyfsade att de brukade pressa ett finger mot ena näsborren för att sedan blåsa ut genom näsan aså att orenligheten hamnade på marken. Han ansåg istället att man alltid borde använda näsduken när man snöt sig och när man snöt sig skulle man dölja ansiktet med hatten.

Ur en anonym text från 1714 kan man också läsa: "Flitigt spottande är obehagligt. Om man måste spotta skall man dölja det så långt det är möjligt för att undvika att besudla (smutsa, fläcka: min förklaring) såväl andra personer, vilka de än är, som deras kläder; ej heller ska man spotta på glöden invid elden. Och varhelst man spottar skall man sätta foten på spottet. I stora herrars hus skall man spotta i näsduken. Det är inte passande att spotta genom fönstret eller i elden. Spotta inte heller så långt att du måste leta efter spottet innan du kan sätta foten på det."

Matvanor i olika europeiska länder

Hur såg då 1500-talsmänniskor ut då de åt? Ärkebiskopen av Benveta har i Galateo från år 1558 beskrivit att vissa sågs ibland "ligga som svin med trynena i soppan utan att en enda gång lyfta på huvudet eller flytta på blicken". Han ansåg att en del "glufsade i sig maten", "smutsade ner sig om armarna ända upp till armbågarna" och att de använde servetten tills den såg värre ut än "en disktrasa". Sedan skämdes desamma inte för att roka bort svetten i pannan, ansiktet och halsen. De kunde också snyta sig när som helst. Observera, att här får vi information om att det redan på 1500-talet brukades en disktrasa.

Prinsessan med guldgaffeln

En grekisk prinsessa gifte sig på 1000-talet med en man från Venedig. Då hovet i Venedig upptäckte att prinsessan "förde maten till munnen med hjälp av små guldklykor med två spetsar" (dvs använde en gaffel av guld då hon åt) blev det skandal.

Inte förrän 500 år senare berättas det att överklassen i Italien hade börjat äta med gaffel och då åt man till och med soppa med gaffel. Sedan att använda gaffel spred sig sedan därefter till Frankrike, England och Tyskland.

Hur man tuggade maten

I Civilité skriven av Calviac år 1560 går det att läsa, att tyskarna tuggade maten med munnen stängd och att det ansågs ohyfsat att göra annat. Fransmännen tuggade med halvöppen mun och ansåg tyskarnas sätt ohyfsat. Italienarna tuggade mycket slappt, något som ansågs alltför fint och affekterat av fransmännen, som tuggade maten mer grundligt.

Brukandet av bestick

Tyskarna använde sked när de åt soppa och annat flytande, medan italienarna fortfarande använde gaffel. Fransmännen å sin sida, använde det bestick som passade bäst eller var mest bekvämt. Italienarna såg helst att det skulle finnas en kniv för varje gäst, medan tyskarna tydligt brukade markera missnöje om någon tog den som låg framför dem eller bad att få låna en kniv. Vid samma tidpunkt i Frankrike, brukade man låta två eller tre knivar skickas runt ett stort bord med sittande gäster vid större bjudningar.

Varifrån den grekiska prinsessan fick sin guldgaffel på 1100-talet vet vi inte. Förmodligen kom dock gaffeln från de starka kulturerna i mellanöstern eller Egypten, där det fanns god tillgång på guld och där man var duktig på att uppfinna nya saker.

Tilläggas bör också göras, att de seder som redovisas historiskt enbart ger en bild av hur sederna var vid den europeiska överklassen, ej hos folket. Det fanns få skrivkunniga bland vanligt folk som bönder och handelsmän och överklassen hade sällan någon större kontakt med dem. Samhället var alldeles för segreregat.

Som en liten anekdot kan nämnas att ännu på slutet av 1700-talet, tog det 21 dagar att rida per häst från Stockholm till Paris. Sedvänjor kunde således spridas sakta rent geografiskt.

Där det finns en kraft, finns alltid en motkraft.

Ju mer EU lanseras,

- desto mer börjar vi handla närproducerat.

Ju mer miljömedvetna vi blir,

- desto skräpigare blir det i vårt svenska samhälle.

Ju mer vi lär oss tänka sundhet för våra kroppar,

desto mer äter vi fel och blir överviktiga.

Ju mer kroppsmedvetna vi blir,

- desto mer svårsmält kött äter vi.

Ju mer det larmas om att färgämnen i mat är farligt,

- desto mer ger vi våra barn (och oss själva) färgglada godisbitar.

Ju mer vi får vetskap om att vi måste röra på oss,

- desto mer sitter vi stilla.

Ju fattigare vi blir,

- desto mer tenderar vi att köpa.

Ju rikare vi blir,

- desto mindre tenderar vi att köpa.

Detta får mig att undra,

om vi faktiskt lever i en svartvit värld.

Vart finns nyanserna däremellan?

"Lagom" måste ha emigrerat från Sverige.

Min dikt "Kartan"

Blunda

och jag kysser sorgen

och förtvivlan

ur dina ögons djup.

Jag är inte rädd

för att möta din smärta.

Andas långsamt ut

och finn dig stående

i dig själv

som ett orubbligt monument

som ändå låter sig smekas av vinden

och vattendroppar

utifrån och in.

Varje vattendroppe

väcker nytt liv

där den landar på din hud,

bildar en karta

för att du ska kunna finna dig själv.

Låt ljuset strömma

in och ut igen

Hur underligt det än är

är själen större

än den kropp den tilldelats.

Jag finns vid din sida

och ber dig acceptera varat;

Vi är inga gudar utan lekmän.

det är inte ditt fel.

Vi är inte här för att döma

eller ändra på andras öden.

Det var inte ditt fel.

Vi kan bara finnas vid varandras sida.

Du är trasig

och gråter inombords

och jag vill trösta dig.

Jag finns hos dig.

Min egen dikt "Livskris":

Axla en börda så stor

osäker på att finna Din nästa hamn,

med rädsla för vad i marken bor

där Du vandrar Din livsstig fram.

Du tvekar över vilken färg

som Du skall välja – och vilken kyrka?

Din själ den seglar över berg

lotsar sig fram i storm, lättja och i styrka.

Alla andra har verkat så säkra i sin sak

inte tvekat, utan gått så rakt

genom alla skeenden i livet;

Deras framgångar har varit givet.

Utan att veta vad Du inviger,

Vem vill ha Dig? Vad ska Du göra?

Du vackra lilla själ, Du osäkert stiger

frenetiskt Du letar Din väg att Dig föra.

Men livet är alltid oförutsägbart;

Livsstigkorsningar möter Du givet.

Varje människa kan därför inte klart

finna en lathund om livet omskrivet.

Där mardrömmars försök förträngas.

finns framför Dig nya mönster

Och där gamla dörrar stängas

det finns alltid nya öppna fönster.

Livet är bra förunderligt starkt

- vägarna många att välja.

- Du överlever på kargaste mark!

Först efteråt Du vet vad de förtälja.

Då andra vägar är uteslutet;

dödens vackra andar har diariefört

det facit Du får i slutet,

på det liv som du har fört.

Ett liv på jorden är så kort

men vägarna är många;

Du kan välja att köra fort

- eller sakta vandra stigar långa.

Vad kan Du göra här och nu?

Vill Du gömmas eller finnas?

Vad vill Du ha uppnått i din livsmeny?

Vill Du glömmas eller minnas?

I vår del av världen, har vi klarat oss från krig i flera århundranden.

Nazistiska styrkornas resa genom Sverige

Förvisso var det väldigt nära att vi blev allvarligare indragna i andra världskriget. Speciellt då nazityskland bad om att få transportera sina soldater genom Sverige. Många vet inte om hur det gick till då och varför Sverige gick med på det.

Per Albin Hansson var då statsminister i Sverige och han bodde i ett av radhusen i Ålsten som ligger i Bromma. Radhusen står som sockerbitar uppradade bredvid varandra och de finns ännu kvar där. Just den natten, då nazisttyskarna frågat om de kunde få transportera soldater per järnväg genom Sverige till Norge, för att kunna jaga judar där, satt Per Albin Hansson och hans kollegor och spelade kort, rökte och drack i Per Albin Hanssons radhus. De överlade samtidigt vad som var bästa strategin för Sverige, om de skulle säga ja eller nej till nazityskarna.

I Sverige fanns det stora bolaget ASEA, som gjorde affärer med nazisterna. Företaget var beroende av dessa affärer för sin överlevnad. Men det var inte det som avgjorde vilket beslut som Per Albin Hansson och hans kollegor fattade, utan det faktum att om de sagt nej till Nazityskarnas begärda krav, skulle även Sverige ha blivit invaderat. Vi var en hårsmån från att själva bli utsatta för det våld som de utövade i så många länder i övriga Europa. Genom att säga ja, undkom vi svenskar från det öde många andra fick genomgå. Det finns ännu norrmän som dömer oss svenskar än idag, för att Sverige gick med på att släppa igenom nazisterna till Norge.

Medan nazistiska soldater transporterades med tåg genom Sverige till Norge, hjälpte Sverige till att evakuera så många norska judar som möjligt till Sverige. Dessa fick bland annat inkvarteras på Johannebergs Slott. Detta var naturligtvis inget som nazisterna kände till. Det är många överlag som inte känner till att Sverige gjorde detta. Oftast känner de flesta bara till att Sverige släppte igenom nazisterna per tåg till Norge.

Tack vare detta beslut som fattades över pokerbordet, whisky och cigarrer, undkom vi från att utsättas allvarligare för det krig som pågick i övriga Europa. Vi undkom det värsta våldet om än faran ändå andade även svenskarna i nacken och gav det svenska folket mardrömmar.

Antalet väpnade konflikter i världen

Vet ni om att det i regel pågår runt 28-35 krig i världen idag, men att vi ofta bara får rapporterade i nyheterna omkring 5-6 krig åt gången? Det finns en psykologisk förklaring till detta. Man har kommit fram till att människor inte orkar ta in mer än så, därför har journalister och massmedia lärt sig att sålla bland agnarna, man ger oss inte den riktiga bilden av världsläget. Om du som läsare vill få en bättre bild av vart det pågår konflikter och krig, är Utrikespolitiska Institutet en bra källa.

Demokratiska Republiken Kongo

Ett land som drabbats hårt och länge av konflikter och våld inrikes, är Demokratiska Republiken Kongo. Det är betydligt fler som dödats och utsatts för grov tortyr i det landet, än vad som utsattes under forna Jugoslavienkriget, men av någon anledning får vi i regel inte veta så mycket om detta. På Netflix finns en bra film som beskriver läget i DM Kongo och som är mycket sevärd. Filmen heter "City of Joy".

För få kvotflyktingar från Demokratiska Republiken Kongo

Det jag förvånas över, är att vi Sverige tar emot så få kvotflyktingar från just Demokratiska Republiken Kongo, något jag också ringt och pratat med en av cheferna på Migrationsverket om.

Afghanska ensamkommande borde avvisas

Under 2018 t ex, tog vi emot närmare 5.000 ensamkommande flyktingar från Afghanistan. Dessa har levt sina liv med hela sina familjer i Iran, och där övriga familjerna lever kvar och frodas - vilket tyder på att de ensamkommande faktiskt skulle klara sig utmärkt tillsammans med sina familjer i Iran. De behöver inte särbehandlas i Sverige.

Samma år (2018) tog vi emot bara 628 kvotflyktingar från Demokratiska Republiken Kongo, trots att den tortyr som dessa kvotflyktingar utsatts för, ofta beskrivs som det absolut grövsta våldet som några immigranter har varit med om.

Det har framkommit att afghanska ensamkommande ljuger om sin sexuella läggning. De anger sig vara homosexuella och klär sig i rosa för att öka chanserna till att få igenom uppehållstillstånd. Men de är inte egentligrn homosexuella. Och varför kallar de sig afghaner och klassificeras som afghaner trots att de fötts, bott och levt i Iran? De kommer inte från Afghanistan. Dessutom är chanserna mycket små att verkliga afghaner ska kunna ta sig ut ur Afghanistan idag, för de kan endast möjligen erhålla turistvisum till tre länder; Turkiet, Pakistan och Indien. Merparten av de afghaner som befinner sig i Afghanistan, får avslag på sina visumansökningar.

Dessutom har afghanska ensamkommande iranier börjat ansöka om efterlevandeskydd där de ljuger och påstår att deras båda föräldrar är döda. På så sätt mjölkar de ut närmare 100.000 SEK på ett bräde samt ett månatligt belopp som tidigare inte jämkades mot det existensminimum de fått i övriga bidrag. De lever gott - och försörjer sina familjer på detta sätt. För föräldrarna är inte döda, de har kontakt dagligen över whatsup med de ensamkommande sönerna som befinner sig i Sverige. Så fruktansvärt uselt och ohederligt agerat.

Kvotflyktingar från DM Kongo

Den chef jag pratade med på Migrationsverket, höll med och sade samma sak vad gäller de kongoleser som flytt tortyren de utsätts för i Den Demokratiska Republiken Kongo. Det är dessa kvotflyktingar som vi borde tycka synd om, känna empati om och hjälpa främst. Denne chef har jobbat i närmare 30 år på Migrationsverket och beskrev samma sak, att just de som kommer från Demokratiska Republiken Kongo, är de som utsatts för det absolut grövsta våldet. Och ändå hjälper vi inte fler därifrån?

Skenheligheten i migrationspolitiken

Vad har vi då för humanismen i Sverige? Det finns en skenhelighet och uselhet i hur vi prioriterar i den hjälp vi ger. Och vi borde sluta hjälpa de som ljuger och utnyttjar oss för att istället prioritera de som verkligen har det svårast.

För få kvotflyktingar från Venezuela

Ett annat land som det pågår en fruktansvärd misär i just nu, är Venezuela. Utrikespolitiska Institutet rapporterar i denna artikel om läget där. Samma sak där, Sverige tar emot på tok för få kvotflyktingar därifrån. Trots att läget är så allvarligt där.

Kvotflyktingar

För att kvalificera sig såsom kvotflykting, krävs det att man först måste lyckas fly sitt eget land. Vad gäller de som kommer från Demokratiska Republiken Kongo, flyr de oftast först till Uganda eller Rwanda, främst Uganda. Där måste de registrera sig vid FN såsom kvotflyktingar och så får de vänta en tid innan de får veta vilket land de ska få "placeras i".

Sverige har skrivit under ett avtal med FN om att vi ska ta emot 5.000 kvotflyktingar per år. Men de facto tar vi totalt emot ca 100.000 immigranter varje år.

Högt antal immigranter utan flyktingstatus

Vad är det som gör att 95.000 andra prioriteras framför kvotflyktingar? De flesta av de 95.000 immigranterna som kommer till Sverige, söker asyl av helt andra anledningar än såsom verkliga kvotflyktingar.

Många har förmågan att ta sig till Sverige på egen hand, vilket visar att de både har nätverket som krävs för det, pengar att betala smugglare, pass, resorna.... Vi tar emot ganska stor andel immigranter från t ex Afghanistan eller Irak, trots att det rör sig om stora länder där många kan flytta inrikes för att klara sig undan de konflikter som förekommer i de norra delarna av respektive land.

Jag har haft ganska mycket kontakter med migranter från dessa regioner och fått berättat för mig om hur de får lära sig att ljuga ihop en trovärdig historia för att lättare få igenom uppehållstillstånd i Sverige.

Naturligtvis är inte alla lögnare, men tyvärr har våra svenska myndigheter svårt att avgöra vilka som ljuger och vilka som talar sanning. Ingen av oss svenskar, kan egentligen avgöra det, för vi har inte insynen i dessa individers historik och verkliga situation.

Fler kvotflyktingar - färre immigranter utan flyktingskäl

Jag personligen, skulle föredra, att vi i Sverige kunde avtala med FN om att ta emot fler kvotflyktingar än 5.000 för att verkligen hjälpa de mest nödställda, och att kontrollen över vilka som verkligen behöver hjälp då går via FN, som kan finnas på plats i grannländerna till de nödställda områdena och bättre kan avgöra hur situationen är för varje enskild individ. Det är ju kvotflyktingarna som saknar tillgångar och nätverk för att kunna ta sig så lång sträcka som till Sverige, som verkligen behöver oss. Vi skulle då också kunna hjälpa hela familjer, dvs även kvinnor och barn. Såsom det är nu, är det överskott av män som kommer i migrationsströmmarna till Sverige. Det är på tok för få kvinnor och barn som får hjälp.

När flyktingar flytt från sina egna länder och hamnar i flyktingförläggningar i grannländer, registreras de såsom kvotflyktingar. Idag kan det ta upp till ca 4-5 år innan dessa kvotflyktingar kommer vidare i sin process och tilldelas ett nytt land att leva i. Om vi skulle minska antalet uppehållstillstånd till de manliga immigranter som själva reser genom hela Europa för att ta sig till Sverige och som egentligen inte är några "äkta" flyktingar, skulle vi frigöra utrymme för att kunna hjälpa fler kvotflyktingar. Väntetiden på flyktingförläggningarna skulle då per automatik minska. Barn som lever på flyktingförläggningar, skulle komma ur den miljön snabbare och få en chans att gå i svensk skola, få svenska klasskamrater, trygghet, sjukvård och hjälp. Borde vi inte prioritera dessa i första hand?

Förvisso finns det mycket kritik mot hur FN fungerar, men trots allt är det den bästa vägen att gå, för att säkerställa att de verkligt utsatta kan få hjälp. Skulle vi minska ner beviljade uppehållstillstånd för exempelvis irakier och afghaner, skulle vi kunna hjälpa betydligt fler kvotflyktingar. Låt säga 20-30.000 kvotflyktingar per år.

Överskott av män är ett hot mot vår välfärd

Överskottet av män som kommer i migrationsströmmarna till Sverige, kommer också att påverka barnafödandet i Sverige på sikt, på liknande sätt som i Kina, om än utlöst av andra faktorer. Med ett överskott av män, kommer dessa inte att kunna finna kvinnor att bilda familj med. Barnafödandet, som redan är relativt lågt i Sverige, kommer att gå ner ytterligare. Vilket innebär, att vi kommer att få en snedfördelning i våra åldersgrupper i Sverige. Redan på 1990-talet kunde vi genom vår befolkningsstatistik konstatera, att runt år 2020-2030, skulle ca 1/3 av Sveriges befolkning få försörja 2/3. Men det överskott av män som nu kommer, kommer färre barn att födas de närmaste 20 åren - vilket kommer att försämra försörjningsgraden ytterligare. Färre än 1/3 av befolkningen kommer troligtvis att få försörja resterande del del av invånarna i Sverige. Till detta ska ju också vägas in att kohorterna som föddes på 1960-talet, är stora och dessa går snart i pension.

Det finns också en kvinnofälla i att så många immigrerade män beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Det ökade våldet och våldtäkterna som kvinnor i Sverige därmed kan utsättas för, för att antalet sexuellt frustrerade män ökar.

PUSH- och PULL-faktorer

Man brukar i migrationssammanhang prata om PUSH- och PULL-faktorer. Det handlar om vilka krafter som får människor att lämna sin hemtrakt för att flytta längre sträckor samt vad som attraherar i det land man väljer att flytta till. Några faktorer som spelar roll till varför folk väljer att lämna sina hemländer, är brist på trygghet, utbildning, att det är svårt att överleva rent ekonomiskt, konflikter och krig, förföljelse och våldsutsatthet, miljöförstöring, naturkatastrofer. Vad som ofta lockar i ett annat land, är trygghet, möjligheten till jobb och bättre ekonomi, möjlighet att få en bättre utbildning till sina barn, frihet från förtryck och krig. 

Stora immigrationströmmar påverkar hela vårt samhälle

Migrationsströmmarna kommer att påverka vårt samhälle i många år framöver. Om vi ser tillbaka på utvandringen som skedde från Sverige i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, orsakades denna av nöd. Dels hade det varit dåligt väder i några års tid, varför skördarna blivit mycket mindre. Vårt samhälle bestod till stor del av jordbrukare och farmare, som inte längre kunde försörja sig på det de odlade och fick in genom sina boskap. Många försökte finna jobb i städerna, men misslyckades. Till slut beslutade många att migrera till USA, Ryssland och Nya Zeeland, då främst USA. De som valde att migrera, var de som förmodades klara resan allra bäst. Det var unga människor i barnafödande ålder som migrerade tillsammans med sina barn. Sverige gjorde en stor förlust i och med att dessa människor tvingades flytta för att överleva. Det blev svårare för de kvarvarande att kunna försörja landet.

I modern tid, ser vi nu migrationsströmmar till Sverige. Med dessa följer bostadsbrist, ökad konkurrens om jobb, att arbetsmarknaden kan styras av arbetsgivare som kan pressa ner lönerna för att det finns ett överskott av arbetstagare som vill ha ett arbete. Samtidigt kan bostadsbolagen driva upp hyrorna, eftersom det finns ett underskott av bostäder. Folk kommer på sikt att få bli mer trångbodda för att klara tillvaron i vårt land, för att fler kommer att sakna arbete och för att fler inte kommer att ha råd med egen bostad. Tillverkningsindustrin kan samtidigt pressa priserna uppåt på de varor som folk efterfrågar, samtidigt som kvaliteten på varorna kommer att sänkas för att skapa marginaler som gör att företagen kan överleva och få de avanser de vill ha till sina högst uppsatta medarbetare och aktieägare. I denna process, kommer den svenska kronans värde också att påverkas negativt. Det kommer att kosta mer att leva, bo och överleva och troligtvis kommer det att följa en brottsvåg med detta, med ökade stölder och rån. Kapitalismen kommer att hålla svenska folket i sin järnhand, fler kommer att vara rädda för att utsättas för våld.

Kulturkrockar

I den stora migrationsvågen kommer många muslimer från Mellanöstern. De kommer med en kultur som anses ligga längst bort från den svenska kulturen, vilket bådar för ökad risk till framtida och nutida konflikter i Sverige. I denna föreläsning av professor Bi Puranen, kan ni läsare få en bättre inblick i hur långt ifrån varandra som svenskar och dessa Mellanösternbor befinner sig.

Stor immigrationsvåg följs av emigrationsvåg

I den här utvecklingen, är det troligt att immigrationen kommer att följas av en ny emigrationsvåg. Kan vi inte kapa toppar och dalar såsom man gör t ex nationalekonomiskt, kommer stora toppar att följas av mosvarande negativ graf. Och återigen, är det utöver relativt nyligen invandrade som kanske återvandrar till sitt hemland eller länderna runt hemlandet - den yngre befolkningen i barnafödande ålder, som kommer att lämna landet.Vart dessa kommer att ta vägen denna gång, vet vi ännu inte.  Det troliga är någonstans utanför Europas gränser men inte USA denna gång. I den värld vi lever i idag, är det inte längre självklart vart svenskar kommer att välkomnas.

Undanträngning

Ofta brukar man se ett mönster, att när många immigranter flyttar in i ett område, känner sig ortsbefolkningen till slut utträngda och flyttar på sig. En migrationsvåg sår alltså ringar på vattnet, så att ytterligare migration sker.

Mycket positivt har följt med tidigare migration

Vi har en lång tradition av immigration till Sverige och som vi kan spåra tillbaka till åtminstone 1600-talet. Oftast har det rört sig om kristna immigranter och dessa har ganska snabbt kommit in i det svenska samhället. Vi har haft många som invandrat från Latinamerika och under 1960- och 1970-talet, rekryterades arbetskraftsinvandrare från främst Italien och Turiket, vilka snabbt fick arbete och kom att bli inlemmade i det svenska samhället. Genom den immigration vi haft, har vi också fått en kulinarisk berikning i form av restauranger som erbjuder oss mat från all världens hörn (...varför säger man egentligen hörn när jorden är ett klot?). Utan italienarna, skulle vi inte ha pasta och pizza, utan turkarna skulle vi inte ha kebab. Utan asiatiska invandringen skulle vi inte ha asiatisk mat i våra kök idag.

Det farliga med sista årens immigration är att gör många har immigrerat på för kort tid och att vårt samhälle inte har och har haft beredskap för det. Vi hinner inte ta fram bostäder, platser i skolan, har inte jobb till alla etc.

Svenska kurder

Idag har vi många kurder som bedriver restauranger i Sverige. De jobbar hårt och ofta sänder de ner en del av sina vinster till den kurdiska Pechmergan, dvs deras gerilla, som kämpar hårt för att rädda den kurdiska befolkningen. Det som är lite ovanligt med kurder, är att även kvinnorna strider i gerillan. För något år sedan lyckades motståndarna ta fast en kvinnlig ledare och som de skändade grovt innan de avrättade henne. Innan de dödade henne, skar de bland annat av hennes bröst för att visa sitt öppna förakt mot att kvinnor strider i väpnade konflikter. Dessa män, som utförde dådet mot denna kvinna, anser att kvinnor inte ska utföra mäns sysslor och väpnade konflikter, krig och våld, anses vara männens revir.

Med den utveckling vi ser i Sverige och övriga Europa, ska vi nog vara glada att vi har kurder som är väletablerade i vårt land. Naturligtvis kommer kurder att i första hand försvara andra kurder i vårt land, men de finns ändå i vårt land idag och kommer att vara viktiga för oss alla om vi framöver kommer att utsättas för mer utbrett våld.

Judar

Liksom vi ska vara glada över t ex varje jude som finns i vårt land. De flesta judar runtom i världen, genomgår en längre militärisk utbildning i Israel för att de ska vara beredda på strid, både kvinnor och män utbildar sig inom det militära. De är smarta och starka strateger. Idag utspridda över hela vår värld och de har lärt sig av andra världskriget, att de måste vara beredda på att försvara sig.

Vårt nedmonterade totalförsvar

Vi svenskar å vår sida, har istället nedmonterat vår militär. Många av de svenskar som är utbildade inom det militära, är på väg in i pension eller är redan pensionerade. Vi är inte förberedda på att försvara oss.

Vår bekvämlighet utsätter oss för fara

Vi lever dessutom i ett samhälle där vi lätt kan slås ut genom att t ex bryta vår ström och kommunikation. Vi är beroende av el, värme, vatten och mobiltelefoner som lätt kan släckas ner och brytas för oss alla. Vi är i det samhälle vi skapat - oerhört sårbara, vilket jag är bekymrad över. Hur många av oss kommer att ha tillräckliga överlevnadsinstinkter för att klara oss, om vi utsätts för krig och våld? Med den snabbt ökade befolkningen och att vi inte längre bygger tillräckligt många skyddsrum, vart ska alla stadsbor söka skydd om något akut händer?

Vår stat har senaste åren haft kampanjer för att förbereda oss och alla hushåll har tilldelats broschyren "Om krisen eller kriget kommer". Om du saknar denna broschyr, kan du beställa den från www.dinsakerhet.se. Men hur många är det som har en beredskap för kris och krig? Jag själv hör nog till en av dem, som kan klara mig ganska länge tack vare mina överlevnadskunskaper. Kommer du att klara dig och de dina? 

Kanske att detta mitt inlägg blivit lite dystert, men samtidigt är det ju tankar som nog far inom många av oss, med tanke på de återkommande våldsbrott vi nu ser i Europa. Vi bör börja fundera över hur vi bäst skyddar oss och ett första steg till detta, är att vi vågar börja prata om det. Vi har trots allt sedan flera år tillbaka en förhöjd beredskap i Sverige. Men vi har ett nedmonterat försvar och nedmonterad poliskår och jag uppfattar det lite som att vi har tappat lite kontrollen över utvecklingen i Europa. Jag önskar naturligtvis att jag kunde säga, att det är ingen fara och att alla kan känna sig trygga. Men den bästa tryggheten vi kan erhålla i dagsläget, är den när vi ser till att vi är förberedda och vet vad vi kan göra för att skydda och försvara oss, om något inträffar.

Lev som vanligt så länge som möjligt, men ta situationen på allvar och säkra upp med nödproviant och utrustning ifall du och din familj en dag behöver det. Se till att du har kontroll över bäst-före-datum på matproviant och att du har säkrat upp vattenkälla. Räkna med att du måste kunna klara dig själv en period, om något inträffar. Räkna inte med någon hjälp. Det gör inte heller jag. Jag utgår från att jag får stå på egna ben om något händer och att jag kommer att få försvara och skydda mig själv.

Med detta blogginlägg berör jag infekterade ämnesområden. Vi behöver börja våga prata om den utveckling som sker och hur vi prioriterar inom den svenska migrationspolitiken. Idag får inte alltid rätt människor rätt hjälp. Idag finns det immigranter som får avslag fastän det är just de som behöver vår hjälp. Medan det samtidigt finns immigranter som beviljas uppehållstillstånd på falsk grund.Vad kan vi göra åt det problemet?

Naturligtvis är det svårt för enskilda handläggare på Migrationsverket att kunna avgöra vilka som är de rätta människorna för att få rätt hjälp. Men det finns överlag en naivitet i svensk migrationspolitik och i hela vårt samhälle runt detta. Den som protesterar och den som sätter ner foten eller markerar på något sätt, att vi är inne på fel väg nu, blir lätt stämplad som rasist fastän det inte alls handlar om det. 

Ensam är stark

Har du någon gång tänkt på uttrycken "ensam är stark", "själv är bäste dräng", "bra karl reder sig själv", "sköt dig själv och skit i andra" och "ju fler kockar, desto sämre soppa"? Dessa uttryck används av många svenskar som något slags uttryck för stolthet över att klara sig själv. Eller som ett led i sin personliga framgång. Eller är det ett sätt att ursäkta alla människor som känner sig ensamma? Hanne Wieder har sagt att "många kvinnor gifter sig för att de är trötta på att vara ensamma. Och många kvinnor skiljer sig för att de är trötta på att vara ensamma". Hur lågt kan ensamheten ta oss innan vi gör revolt?

Men någonstans i Afrika tänker man åtminstone annorlunda. Det finns ett afrikanskt ordspråk som säger, att "den som äter ensam, är det synd om".

Kannibalerna på Papau Nya Guinea

På tal om ätande, finns det en historia om amerikanska sociologer som en gång åkte till Papau Nya Guinea för att studera kannibaler. Till sin förskräckelse upptäckte man, att när någon dog i byn där amerikanerna var, byggde man först en typ av säng där man lade den döda mitt i solen. Efter några dagar och då männen dragit iväg ut för att kriga med kringliggande byar, och den döde börjat ruttna, skar kvinnorna upp den döda och åt upp honom. De amerikanska sociologerna blev mycket upprörda och frågade hur de kunde göra så. Byborna bad de amerikanska socologerna att berätta vad de gjorde med sina döda. De svarade, att hemma i USA, där stoppade man de döda i en låda och sedan grävde man ner dem i jorden. Byborna på Papau Nya Guinea blev förskräckta över detta svar. I deras värld, tänkte man annorlunda. Genom att äta upp den dödes hjärna, tog man tillvara på den dödes kunskaper. Man såg också till att den döde inte kom tillbaka för att spöka genom att man åt upp dess kropp. Deras slutsats blev, att i USA, gick mycket kunskap förlorad och där fanns det många spöken. Kannibalerna på Papau Nya Guinea ansåg att de tog hand om sitt folk och sina döda på ett bättre sätt.

Barnbegränsning i Norra Indien

Några andra sociologer fick till uppgift att försöka begränsa barnafödandet i en by i norra Indien. Man åkte till byn och samlade kvinnorna för att berätta om p-piller. Sociologerna sade, att "om ni äter de här pillren, kommer ni att föda färre barn och på så sätt får ni färre munnar att mätta och kan bli rikare."

Ett år senare gjorde man en uppföljning på hur det gått i byn. Antingen var kvinnorna gravida eller också hade de just fött ännu ett barn.

Sociologerna frågade varför de inte hade ätit p-pillren de fått. Kvinnorna svarade, att ju fler barn de hade, desto fler kunde de sända till städerna för att jobba. Dessa barn fick i sin tur skicka hem pengar till sina familjer, varmed familjerna kunde köpa större jordlotter och utsäde, så att de kunde få större skördar. På så vis kunde de bli rika.

Death Without Weaping

Socialantropologen Nancy Scheper-Hughes vittnar i sin bok "Death without weaping" (1993) om plantagearbetarnas bistra villkor. Bokens titeln härrör sig från faktumet, att den låga lönen inte räcker till mat för dagen, varför många svälter ihjäl. Arbetarna tvingas gå till plantagets läkare, där de oftast uttrycker "Soy Nervioso" (jag är nervös) samtidigt som de gnuggar sig för magen. För att dämpa hungerkänslorna skriver plantagets läkare ut lugnande medicin/antidepressivt.

Många av barnen når aldrig vuxen ålder, de dör av svält. Därefter dumpas deras kroppar i massgravar liknande dem från andra världskriget. För att hantera den stora barnadödligheten, lägger i regel därför inte föräldrarna känslor i barnen förrän de nått tonåren. Först då, kan barnen kanske komma att överleva.

Det typiskt svenska

Gillis Herlitz brukar resa runt och berätta om kulturkrockar mellan svenskar och invandrare och har också givit ut några böcker i ämnet. Till skillnaden från många andra, lyfter han också fram hur invandrare ser på svenskar. Han brukar berätta en historia om en invandrarkvinna som reagerar på svenska kvinnornas sätt att föda barn. Den invandrarkvinna som Herlitz berättar om, hade en hel släkt runtomkring sig när hon fött barn. Gillis frågade därför kvinnan om hon inte tyckte att det var jobbigt med så många människor i samma rum precis efter förlossningen. "Oh, nej", svarade hon. "Svenska kvinnor, de har fullt sjå med att försöka se vackra ut direkt efter att de fött barn, för då ser deras män på dem. Men när vår släkt kommer in, kommer de för att se på barnet och då får jag äntligen lite tid för mig själv."

Vi är alla färgade av den miljö och det samhälle som vi har vuxit upp i. Det finns således inget som är mer rätt eller fel än något annat. Det handlar bara om olika perspektiv på tillvaron och hur vi väljer att förhålla oss till det vi möter och som är annorlunda än det vi själva är vana vid. Kan vi förstå människors agerande i en viss specifik situation och vad som är grundorsaken till det, kan vi också lättare tolerera det dessa andra gör. Samtidigt som vi kan få perspektiv på oss själva och hur vi själva gör.

Kommunikationen viktig

En av de allra viktigaste nycklarna till att kunna förstå andras sätt att agera och tänka, är kommunikation. Utan kommunikation och vi hamnar i ytterligheter där vi inte kan förstå varandra. Men även då vi befinner oss i ytterligheter och allra längst bort från varandra i åsikter, sker ju en typ av kommunikation i det. Men det blir aldrig en konstruktiv kommunikation och det är aldrig en lösningsfokuserad väg att gå, utan leder bara till låsta positioner och ett vi-mot-dem-tänkande. Hamnar vi där, stagnerar vi troligtvis och kan inte vidareutveckla oss själva.