Jag växte upp på en gård. Det var på många sätt en idyll, nu när jag ser tillbaka på det. Vi levde långt ifrån faror och vi barn kunde röra oss ute i skog och mark utan att vara rädda för att bli våldsutsatta eller bortrövade. På så sätt levde vi i trygghet.

Vi brukade sätta på våra hundar hundselar, skaklar och sedan for vi ut på racerturer i pulka efter hundarna ute i skogen. Hur vi fick dem att springa dit vi ville, minns jag inte. Det var ett storasyskon som ledde oss genom dessa turer och såg till att vi kom fram rätt. Många gånger blev det ganska långa turer i skogen. Det var roligt, fartfyllt och hundarna älskade att galoppera runt med oss där i pulkorna. När vi kom tillbaka hem, fick vi ofta värma oss genom att sitta vid vedspisen i köket för att tina upp våra frusna tår och händer och vi brukade då dricka varm choklad. Hundarna var överlyckliga och nöjda efter dessa turer.

Vi brukade också vara ute på liknande turer med hästarna, där några av oss red på hästarna medan andra tolkade efter dem med skidor. Jag minns än idag när snökokorna från hästarnas hovar brukade lossna och slungas bakåt mot oss som något av projektiler där vi åkte på skidor bakom hästarna och hur vi fick ducka och passa oss för att inte bli träffade. :-) Det är bland de finaste minnena jag har från min barndom.

Oftast är det alltid djur inblandade i de finaste minnena jag har genom mitt liv. Djuren betyder oerhört mycket för mig. De har alltid varit mina bundsförvanter, lekkamrater och bästa vänner. De har alltid funnits vid min sida.

En dag när vi barn var nere vid vägen och lekte, stannade en polisbil och frågade om vi hade sett något märkligt eller annorlunda någonstans. Som de barn vi var, hade vi varit så inne i vår värld att vi inte hade observerat konstigheter på något sätt. Men poliserna åkte till vår gård och samtalade både med oss och våra föräldrar. De hade sett våra hundars hundavtryck och pulkaspåren som gått förbi en specifik villa en bit bort från där vi bodde. Där hade skett ett mord ungefär samtidigt med att vi hade passerat där.

Tydligen var det en ung kille som hade fått fel på sin moped. Han hade knackat på hos den äldre kvinnan för att be om hjälp och av någon anledning, spårade situationen ur och han slog ihjäl henne med en skiftnyckel som hon lånat till honom.

Den styckmördade kvinnan

Ungefär samtidigt hade jag en farbror som en dag kom körandes med sin traktor från sin gård. Plötsligt blev han varse att det grävts en grop mitt i vägen. Han stannade traktorn och gick för att titta vad det var för grop. I gropen låg en svart plastsäck som han öppnade. Där fann han en styckad kvinna. Det han såg, gjorde honom chockad och psykiskt sjuk. Han blev aldrig igen sig lik. Otroligt snäll och beskedlig, men han sökte sig till det religiösa för att orka hantera det han sett.

Han pratade ofta om gud då jag mötte honom. Han vävde in guds existens i nästintill varje mening han uttalade. Nu när jag har interagerat med många migranter och främst muslimer från Mellanöstern och Afghanistan, har de uttalat sin gudstro på liknande sätt. De säger "om Gud så vill", "Nu är det upp till Gud om jag och min familj får leva".

Styrkan i att vara troende

Jag har funderat mycket på detta och har kommit fram till, att ofta när människor utsätts för en ovisshet om de kommer att överleva eller inte, är det religionen som får dem att hålla samman sig själva och orka vidare i tillvaron. Det gör detsamma vilken typ av samhälle vi lever i och vilken kultur eller religion vi tillhör, vi tenderar att reagera och hantera situationen på likvärdigt sätt. När de som lever i stark utsatthet går hemifrån på morgonen och skils åt från sina närmaste anhöriga, kan de inte alltid veta om de kommer att få återses. De vet inte alltid om de kommer att ha sina hem och sina ägodelar kvar vid dagens slut. De vet inte om de kommer att få leva i morgon. Men en sak de kan bära med sig till sitt sista ögonblick, är sin religiösa tro. Den kan ingen ta ifrån dem.

I andra fall, handlar det om att vi letar sätt att hantera hemska situationer vi hamnar i. Som min farbror då han råkade hitta den styckmördade kvinnan.

Sorg och obearbetade trauman leder ofta till ateism

Medan vissa blir djupt religiösa vid en sådan utsatthet, väljer andra att bli gudsförnekande ateister. Bakom ateismen ligger oftast djupa trauman och en obearbetad sorg, där man inte klarat av att hantera det som hänt och därför fastnar känslomässigt. Som t ex ett par jag träffade en gång och som mist sin son. De hade bara ett barn och barnen föll en dag ihop över köksbordet under middagen med en brusten aorta. Pappan blev stark ateist i samband med detta medan mamman istället blev stark katolik.

Förhållningssätt

I samtliga fall handlar det om att man behöver hitta sätt att hantera sin utsatthet på. Ingetdera sätt är mer rätt än det andra. Det är bara så vi är funtade, att vi behöver hitta förhållningssätt vid kris och utsatthet för att klara av att ta oss vidare genom tillvaron.

Jag var inte gammal när den äldre kvinnan mördades och min farbror hittade den styckmördade kvinna. VIll minnas att jag var runt 5-6 år gammal. Det var första gången jag blev varse om att idyllen om det trygga samhället inte var en idyll längre. Jag kastades ut i en verklighet som jag hade velat slippa bli en del av. De flesta av oss vill nog slippa den grymma verkligheten. Men det är svårt att förneka att den finns.

Djurs betydelse i våra liv

Och då återkommer vi till djurens betydelse i våra liv. För mig har de varit den kontanta tryggheten när trygghet inte fanns att tillgå på annat sätt. Jag fick tidigt lära mig, att människor kan man inte lita på. Men djuren har aldrig svikit mig. De har fötts och dött, och det har alltid varit tufft att förlora dem. Men den tid de har levt har de alltid funnits där för mig. Ofta är det i interaktionen med mina djur, som jag har funnit min styrka i att hantera allt annat som hänt mig. Jag har inte funnit styrkan i någon Gud eller i att förneka Guds existens. Vem kan egentligen säga om det överhuvudtaget finns en gud - eller flera gudar? Det är ju bara något som vi människor har skapat för att kunna hantera vår tillvaro.

Vi vet inte om det finns en gud eller inte

Jag tror på reinkarnation. Det finns så mycket som tyder på att vi föds, dör och återföds. Jag har också haft fantastiska möten med min döde far och som gör att jag vet att det finns en tillvaro efter detta. Men jag känner en tveksamhet i om det finns någon gud. För mig är det inte heller viktigt i sig, utan det viktiga är hur jag förhåller mig till andra människor och hur andra människor förhåller sig till mig samt hur jag förhåller mig i olika situationer, hur andra förhåller sig i sina situationer. Hur djuren förhåller sig till mig. Kommunikationen, samtalen, interaktionen. Det som sker här och nu. Det som får mig att minnas, växa, utvecklas och förstå min och andras situation. Det som gör mig mindre dömande och fördömande, mer tolerant, mer förstående.

Forskarglasögon

Vi är alltid färgade av den miljö vi vuxit upp i. Inom den akademiska världen brukar man prata om att det är viktigt att ta av sig forskarglasögonen om man vill förstå ett sammanhang till fullo. För vi fostras in i att agera på specifikt sätt, vi förväntas hålla oss inom specifika "rutor" och att inte göra överträdelser och gå utanför de gränser som satts upp för oss eller som satts upp av oss själva.

Våra ungdomars bristande självbilder

En gång i tiden jobbade jag med ungdomar. En dag frågade en tonårstjej om jag inte tyckte att de var jobbiga. Jag begrundade det hon sade och jag förstod hur viktigt mitt svar var för dem alla, för samtliga tystnade i rummet och inväntade mitt svar. Jag beskrev om hur alla vuxna blivit stöpta i samma form, att vi förväntas uppföra oss på ett speciellt sätt och hålla oss inom vissa gränser. Ungdomarna ifråga, hade ännu inte blivit så stelbenta som vi vuxna brukar vara, utan de brukade testa gränser och prova sig fram för att hitta sin identitet och vad som är möjligt att göra. Så jag sade, att jag tycker de är fantastiska, för de är något av Einsteins allihopa. Det är bara genom att testa gränserna och gå utanför givna ramar, som en uppfinnare kan uppfinna något nytt. Och så är våra tonåringar och barn. Hela gruppen ungdomar satt andäktigt och lyssnade på det jag sade. Sedan svarade den unga tjejen till mig, att jag var den enda vuxna som tyckte om dem, uppskattade dem och accepterade dem för vad de är. De där orden hon sade, fastnade djupt i mig. Mina underbara ungdomar, som jag ännu saknar så otroligt mycket. De, som är vår framtid och de, som vi borde göra allt för att ge den bästa framtid de kan få. De, som vi borde uppskatta mycket mera än vad vi kanske gör eller visar. Våra ungdomars bristande självbilder beror ofta på hur vi har bemött dem.

Betydelsen av hur vi interagerar med andra

Och då återkommer vi till detta med hur vi interagerar med andra och vilken betydelse det har för både oss själva och andra. Det kan vara avgörande för hur vi förhåller oss, när vi utsätts för prövningar. Om vi då blir djupt troende eller ateister, om vi blir avståndstagande eller inbjudande, om vi känner oss otrygga eller trygga. Det handlar om vilka rädslor vi bär och om trygghet. Om vi vågar och kan vara trygga i den situation vi befinner oss i. Om vi kan vara trygga i oss själva och i relation till andra. Om vi kan vara trygga i det samhälle vi lever i. Om du inte känner dig älskad för den du är, bör du förändra något i ditt liv och finna de som verkligen kan älska dig för den du är. Det är först då som du kommer att finna en harmoni i dig själv och bli ditt bästa jag. Det är först då du kommer att känna dig stark nog att kunna klara precis vad som helst.

Att tro kan vara en projicering

Att söka en styrka i någon gud handlar mer om att projicera till något för att man inte riktigt orkar ta tag i sin verkliga situation. Det gör att man tappar fotfästet lite och inte kan se verkligheten till fullo. Man kan inte vara troende och rationell på samma gång. Man kan inte vara en idealist eller fanatiker och samtidigt stå med båda fötterna på jorden. Och när man tappar fotfästet, blir det svårare att komma vidare i sin egen process. För vissa är Gud en nödvändighet, för andra inte.

Jag respekterar de som tror, men jag väljer att gå en annan väg för egen räkning. För jag vill fortsätta att utvecklas och växa, fortsätta se strukturer och system och samband. Fortsätta utveckla ödmjukheten inom mig att acceptera och förstå, tolerera och inte vara fördömande. Jag vill självständigt kunna bedöma varje situation jag ser och hamnar i, utan att vara styrd av någon eller något annat. Därför går jag ofta in och ut ur sammanhang, in och ut ur grupper för att bilda mig en egen uppfattning om situationen. Även om jag tar ställning i dessa resonemang, handlar det om att acceptera var och ens sätt att hantera sina respektive situationer utan att vara just fördömande. Det finns inga rätt och fel. Det finns bara ett otal olika sätt att hantera den tillvaro vi befinner oss i.

För några år sedan samtalade jag med en kristen bosniska. Hon var orolig för den utveckling som är i Europa och hon visade tydlig ångest. Hon berättade för mig om hur situationen hade varit i Bosnien och varför hon och hennes familj hade lämnat sitt hemland. Man kunde tro, att det berodde på Jugoslavienkriget, som drabbade många så hårt. Men det fanns en annan anledning.

  Hon berättade om att de först hade märkt av en massinvandring av muslimer från Mellanöstern till Bosnien. Det var innan Jugoslavienkriget. De började allteftersom se alltfler kvinnor klädda i burka och så småningom började de muslimska invandrade männen också kräva att övriga kvinnor skulle klä sig i burka. Därefter började de avrätta vissa män. Hennes familj drabbades mycket hårt, då muslimer skar huvudet av en man i familjen och därefter började sparka fotboll med huvudet inför de anhöriga. Övriga familjen flydde då till Sverige för att söka tryggheten hos oss.

Och nu ser de att många muslimer invandrar från Mellanöstern, och de är rädda för att utsättas för samma typ av våld en gång till. Och kvinnan sade, att de vet inte vart de kan fly denna gång för att undkomma våldet de befarar, för muslimer breder ut sig i alla länder.

Med den historik hon bekrev för mig, förstår jag mycket väl hennes rädsla och ångest. Gör du det?

Hur kan vi lösa detta problem, så att de som flytt undan sådant våld och kommit till oss, ska kunna känna sig trygga i Sverige? Och hur kan vi förhindra att våldsverkare följer med i migrationsströmmarna och etablerar sig i vårt samhälle?

Jag kan inte säga, att jag är någon expert på hur Al Quaida eller IS fungerar, men jag har fått lite inblick i dem så här på distans. Egentligen är det väl inte helt på distans heller, eftersom det finns anhängare till båda organisationerna här i Sverige, speciellt vad gäller IS. För några år sedan var jag med om en obehaglig händelse. En dåvarande arbetskollega kom alldeles likblek till fikarasten. Hon hade mött en klient, som oroligt berättat om ett möte som skett bland IS-anhängare i ett bostadsområde i den stad där jag bor. Klienten var orolig för vad som planerades under det mötet.

Jag fick i andrahand berättat för mig vad klienten beskrivit, om "celler" eller så kallade "Trojanska hästar" inom IS. Man etablerar celler runtom i Europa och man planerar angrepp, men ligger lågt tills man får signal om att göra dessa. Detta var innan bombningar och skjutningar började ske runtom i Europa och som har bekräftat tillvägagångssättet som den klienten beskrivit för min arbetskollega. Det oroar mig. För om jag förstått saken rätt, väntar dessa IS-anhängare bara på en signal för att iscensätta grova våldsbrott gentemot lokalbefolkningen runtom i Europa.

Al Quaidas agerande

En muslimsk kontakt jag haft, berättade om sitt öde för mig. Om hur han jobbat i ett företag som blev underleverantörer till ett annat företag, som vunnit ett avtal med ett amerikanskt bolag om att bygga en fastighet i Irak. Min kontakt sade, att det finns en skillnad mellan IS och Al Quaida. Man kan förutspå vart IS-soldater är på väg och därmed kan man fly innan de når fram till ens ort. Men vad gäller Al Quaida finns en nyckfullhet, man kan inte avgöra vilka som är medlemmar i den organisationen eller när och hur de kommer att slå till härnäst. Som han beskrev det, kan Al Quaida-anhängare t ex ligga uppe på taken i Irakiska städer, för att dricka alkohol och sedan har de en roulettelek att de skjuter det som rör sig nedanför dem, oavsett vem det är. Det kan vara någon okänd som kommer körandes i en bil eller någon som kommer cyklandes eller gåendes. Offren skjuts på måfå och det är slumpen som avgör vem som avrättas på avstånd. Min kontakt berättade om hur hans kusin, en ung flicka, hade kommit hemspringandes från skolan i sin skoluniform. Bara 15 år gammal, glad och full av liv. Duktig i skolan och omtyckt av alla. Och hon sköts av Al Quaida utanför sitt hem utan att familjen ifråga förstod varför.

Hursomhelst hade min kontakts bolag vunnit ett avtal om att vara underleverantörer till ett annat bolag som vunnit en förhandling om att bygga en fastighet åt ett amerikanskt bolag. Min kontakt sade, att när det gäller Al Quaida, kan man aldrig veta vilka som är anhängare till den organisationen. Det kan vara en nära kollega. Han började hotas per brev efter att hans arbetsgivare vunnit avtalet med det där bolaget. Han uppmanades att säga upp sig och sluta jobba för det företaget på grund av att det skulle byggas en fastighet åt ett amerikanskt bolag. De i Al Quaida hatar allt som har med USA väldigt mycket. Samtidigt kräver de amerikanska dollar till sin verksamhet, vilket ju är lite dubbelbottnat. Min kontakt sade, att han först inte hade tagit hotbreven på allvar, för det är så i deras kultur, sade han, att folk kan skämta ganska grovt om sådant där.

Vännen som försvann

En söndag hade han bestämt träff med en god vän som jobbade för samma bolag men i en annan ort. De träffades och åt en lunch tillsammans. I slutet av veckan därpå, hörde hans chef av sig och frågade om han hört något från den gode vännen. Nej, det hade han inte efter lunchen de ätit tillsammans. Det visade sig att frun till den gode vännen hade hört av sig till chefen och frågat vart hennes man var? Han hade inte kommit hem de sista dygnen.

På fredagen ringde det på deras ytterdörr. När frun öppnade ytterdörren, fann hon ett paket utanför dörren. När hon öppnade det, chockades hon svårt. I kartongen låg hennes mans huvud.

Hotbilden ökade för min kontakt

Min kontakt fick fortsatta hotbrev. Med sin döde väns öde i minne, förstod han nu allvarlet men han hann inte agera. En dag när hans gravida fru gick ut från deras hus och höll på att låsa dörren, samtidigt som hon hade deras lilla son i barnvagn bredvid sig, bromsade en bil in mittför deras hus. Män sprang ut ur bilen och sprang fram till henne och tog hennes son ur barnvagnen och stack. Deras son blev bortrövad.

Al Quaida började nu pressa familjen ytterligare. De krävde lösensumma för sonen och sade, att om inte min kontakt skulle säga upp sig, skulle de döda hela familjen. De krävde motsvarande 400.000 SEK fast i amerikanska dollar, för att ge tillbaka sonen. Min kontakt förhandlade med dem och sade, att han omöjligt kunde få fram så mycket pengar så snabbt. Det slutade med att han fick betala 300.000 i amerikanska dollar kontant. När han mötte Al Quaida-anhängarna för att överlämna pengarna i en väska, fick han ändå inte sin son tillbaka. Han åkte förtvivlat hem och han och hans fru tänkte, att de kommer aldrig igen få tillbaka sonen. Men så ringde telefonen och han fick uppgift om vart sonen fanns att hämta. De sade att han fanns i en park. När min kontakt kom till parken, var det en kvinna som stod och höll hans son i famnen och sonen skrek mycket. Kvinnan sade att hon hittat honom på marken bredvid parkbänken bredvid, och att barnet skrikit så hon hade tagit upp det. Min kontakt visste inte om det kvinnan sade var sant eller om hon var en av alla fruarna till någon Al Quaida-anhängare. Han tog sin son och åkte hem. När de i hemmet synade igenom sonen, hade Al Quaida märkt barnet genom att skära av barnet dess ena öra.

Hur illa svenskar betedde sig mot min kontakt

Familjen flydde efter detta och kom till slut till Sverige. Och det var i ett arbetsmarknadsprogram i Sverige som jag mötte honom. Han var muslim, men inte religiös, men på grund av att han var muslim, frystes han ut av svenskarna i gruppen vi befann oss i. Det var jag och ytterligare en svenska som talade med honom. När han på rasten gick ut för att röka och om han gick fram till de övriga rökande svenskarna i gruppen, flyttade svenskarna på sig och uteslöt honom mycket tydligt. Jag gillar aldrig när folk beter sig så illa.

Om vi tar oss tid att lyssna, får vi också veta mer

Det gjorde, att min kontakt fick förtroende för mig, mötte mig privat över fikastunder - och berättade sin historia. Den levnadshistorian som alla de som uteslöt honom ur gemenskapen faktiskt gick miste om. Vilket gör att de aldrig kan förstå de som flyr sina hemländer för att söka en ny framtid i Sverige. I de migrationsströmmar som kommer till Sverige och Europa, finns både oskyldigt våldsutsatta och de som utövar brutalt våld. Vi har svårt att avgöra och se skillnaden mellan dessa och när vi hjälper de som utsatts för våld, släpper vi samtidigt in andra, som kan komma att utöva brutalt våld mot oss. 

Svårigheten att prata om migration

Men vi har skapat en sådan storm runt detta med migration, att vi inte kan prata om det utan att polarisera oss och beskylla varandra för en massa. Det blir ett vi-mot-dem-tänkande mellan oss svenskar när vi istället borde stå enade för att lösa problemen tillsammans. Och när jag säger lösa problemen tillsammans, menar jag också att inkludera de som har mest erfarenhet av det våld som kan komma att utövas mot oss. De som utsatts för våld i sina egna hemländer och därför har flytt. Det finns inga som har större erfarenhet och kunnande på det området, än just de.

Radikal humanism?

Min kontakt som jag nu berättar om, var en av de två som hjälpte "Mohammed", som senare endast kunde överleva såsom jihadist och som jag berättat om i ett tidigare inlägg. Min kontakt var en av de 2 jag kontaktade klockan 02:00 på natten för att be dem hjälpa "Mohammed", som då var i total kris.

Min andra kontakt som gick in i fallet med "Mohammed" som senare blev jihadist, kallade mig för "radikal humanist" för att jag försökte hjälpa en människa i nöd. Jag har aldrig haft tanken på att sätta någon slags titel eller epitet på mig själv för något jag gjort. För mig handlar det i detta fall bara om humanismen, och jag är fullt medveten om min protestantiska, kristna fostrans betydelse för hur jag agerar gentemot andra. Den som säger att vi ska hjälpa den svagaste. Den kristna fostran, som till slut kan orsaka att vi försätter oss i en situation, där vi kommer att bli våldsutsatta i slutändan. Men jag definierar mig inte såsom kristen, utan ser att jag mer agerar såsom buddister gör. Även om jag inte heller är buddhist ännu. För min del får jag mer sammanhang av levnadsvisdom än religion.

Dyster framtidstro

Med den utveckling jag ser i världen, skulle jag idag välja att avstå från att sätta barn till världen, för våra barn kan komma att få betala ett väldigt högt pris för vår godtrogenhet och naivitet. Liksom de kan få betala ett väldigt högt pris för att vi godhetsfrossar i en illusion som får oss att känna oss mer betydelsefulla och viktiga. Hur många svenskar är det inte som tänker att det de gör, är rätt, fastän dessas handlande egentligen är så otroligt destruktivt för hela vårt samhälle på sikt? Idag har jag en dyster syn på vår framtid. Jag ser ingen annan framtid än att vi är på väg mot vår egen undergång. Européer kommer förmodligen att i framtiden utsättas för ett grovt våld, som vi inte är vana vid och därför inte förstår att skydda oss ifrån. Och eftersom vi inte har förmågan att skydda oss själva, kommer vi inte heller att kunna beskydda alla de som utsatts för detta våld redan tidigare och därför flytt till oss. Vi sviker både oss själva och dem. Det får mig att känna en sorg och maktlöshet inom mig. Vi håller på att förstöra vårt eget samhälle.