Idag när jag var ute och gick, såg jag 5 somalier som höll på att puckla på en ensam kille, som såg ut att komma från mellanöstern. Det stod ytterligare 2 somalier som åskådare en bit ifrån. Några pensionärer såg rädda ut och skyndade sig därifrån. Jag stannade först upp för att bedöma på avstånd, om det handlade om droghandel. Men det verkade inte vara fallet. De fem somalierna började knuffa, sparka och slå den utsatta killen från mellanöstern. I sådana lägen kan jag inte bara stå och se på eller bara gå därifrån, jag har för starkt civilkurage för det. Så jag tog steg med pondus och självsäkerhet emot dem samtidigt som jag höjde rösten och sade åt dem att sluta bråka. Tre av somalierna började se osäkra ut och drog sig först lite tillbaka, varav 2 fortsatte att härja på den utsatta. Men en av de som dragit sig tillbaka, beslutade sig för att åter ge sig in för att puckla på den utsatta, och han utdelade några njursparkar. Då fick jag nog. Så jag ryade ännu mera och närmade mig dem. Fyra av fem killar avbröt det de gjorde och började springa därifrån, och den utsatta lyckades då komma loss och sprang åt andra hållet. Kvar var ledaren som såg efter sina flyende våldskompisar och vände sig mot mig och fräste "Dra åt helvete!" innan han sprang efter dem. Jag kollade upp att den utsatta hade hunnit undan en bit och ökat avstånden till dem och sedan tog jag med ryggen mot den flyende utsatta steg efter ledaren i våldsgänget för att verkligen markera att jag fanns emellan honom och den utsatta. Jag gick in som en skyddande sköld.

Det är inte första gången jag har försvarat eller räddat upp situationen för andra. Redan i ettan klev jag in och började bryta mobbing, vilket fick de som var ständiga mobbingoffer att alltid hålla sig i min närhet. De följde mig som trogna hundvalpar för då visste de att de var skyddade. Ibland var det lite jobbigt, för en del av dem var ju väldigt speciella till sitt sätt och jag upplevde dem ibland som lite klängiga på mig, vilket jag inte gillade. Men jag försökte vara snäll och stå ut med det.

Som ung vuxen, inträffade en speciell händelse. Jag hade fått jobb som konsult och jag reste runt en del på olika arbetsplatser i Stor-Stockholmsområdet. Just den fredagen jag tänker på, kom jag med tunnelbanan tillbaka till Centralstationen i Stockholm och där skulle jag springa upp till Vasavägen för att ta en buss till ett rum jag hyrde. Jag skulle sedan vidare hem till min hemstad, för den kvällen hade jag och min mor bestämt att vi skulle baka tillsammans. Men jag hann inte så långt. Det var mitt i rusningstid och precis när jag sprungit uppför sista rulltrappan och var på väg ut mot Vasavägen, råkade jag i ögonvrån se att någon låg på stengolvet. Då fanns det en liten Pressbyrå mitt på golvet precis ovanför tunnlbanerulltrapporna. Bakom den pressbyrån låg någon mitt på golvet, mitt i rusningstrafiken av alla som var på väg hem från sina jobb eller på väg ut på stan för att handla. Jag bromsade upp och tittade igen. Ja, det låg en man där. Fint klädd. Välansat kort skägg. Såg ut att vara i 60-årsåldern.

Mitt samvete stoppade mig från att springa vidare ut till bussen. Jag var tvungen att checka av hur det var med mannen ifråga. Så jag ändrade riktning och rusade fram till honom där han låg. Jag frågade hur det var med honom. Han sade att han mådde så illa och han tog sig på bröstet mittför hjärtat. Aha, en hjärtinfarkt... Det var sådan tur, för detta var mitt i vintern och det var svinkallt ute. Sommaren dessförinnan hade jag jobbat som sjukvårdsbiträde och bevakare på hjärtintensiv, så jag hade lärt mig vad för symptom de med hjärtinfarkt brukade få. Och jag visste vad jag skulle göra. Det var viktigt att mannen fortsatte att ligga ner för att inte framkalla ytterligare hjärtinfarkt. Jag checkade hans medvetande genom att försöka få honom att samtala med mig. Jag tog av mig min ullsjal och vek ihop den såsom en kudde som jag lade under mannens huvud, för stengolvet var svinkallt. Och jag letade med blicken efter någon att be om att ringa efter ambulans. Jag hörde mig för vem han var.

Han hade rest med tåget från Malmö till Stockholm och det var meningen att han skulle hålla i ett helgseminarium den helgen. Han hade låst in sin väska i ett väskfack och hade varit ut på stan för att handla lite och när han var på väg tillbaka till Centralstationen för att hämta väskan för att ta sig till sitt hotell, fick han en hjärtinfarkt.

Jag lyckades få syn på två SL-anställda och rusade tillfälligt upp för att be dem ringa efter ambulans. Sedan tillbaka till mannen igen, för att finnas vid hans sida. Folk rusade förbi bakom min rygg och skrek åt mig att jag skulle "låta den djäveln sova ruset av sig" och liknande saker. Men jag satt kvar vid hans sida.

När jag suttit där ganska länge och ambulansen dröjde, kom plötsligt en äldre man med en gul labrador fram till mig. Han sade att han jobbade extra åt polisen för att spana efter knark och att han skulle stå hos oss tills ambulans och polis kommit, för annars fanns det risk att både jag och den hjärtsjuka mannen skulle komma att bli lynchade, sade han. Han hade bara sagt det, så kom plötsligt en påtänd man fram snett bakom mig till vänster, och han hade helt fokus på att rycka plånboken ur den sjukes innerficka på jackan. Jag gick in i starkt försvar och slog ett hårt knytnävsslag rakt mot underarmen på den påtända killen. Killen stirrade på mig med sina sjukt otäcka ögon och pekade med sina fingrar mot mina ögon och skrek "Du rör inte mig! Du rör inte mig!". Då trodde jag faktiskt att jag skulle kissa på mig, för jag blev oerhört rädd för vad den oberäknerliga mannen skulle kunna göra. Men mannen med hunden räddade upp situationen. Han påkallade den påtändas uppmärksamhet och fick honom att resa sig upp och han tittade honom i ögonen och sade lugnt, att "det är nog bäst att du går nu, för polis och ambulans är här när som helst...". Och den påtända killen glömde bort plånboken han försökt stjäla och vinglade iväg...

Man kan tycka, att om någon ligger sjuk på Centralstationen i Stockholm och stora Poliskontoret i stan fanns snett över gatan, så borde åtminstone polisen ha kunnat vara där ganska snart. Men jag fick sitta och vänta bredvid den sjuke mannen i 1,5 timme innan två poliser dök upp. Deras första reaktion var att "det där är ju ingen vanlig A-lagare...". Jag berättade att mannen ifråga kommit från Malmö och att han egentligen skulle hålla seminarium under helgen. De kollade hans leg. Och så till slut, 2 timmar efter det att jag först hittat mannen, kom äntligen ambulansmänniskorna. De frågade om jag ville följa med till sjukhuset, men jag sade att jag bara stannat till för att hjälpa till och att de nu fick ta över.

En bit från oss, stod hela tiden fyra tanter och viskade, pratade och pekade mot mig och mannen ifråga. Jag noterade dem, men tänkte att de var väl bara sensationslystna och nyfikna. Men när jag efter helgen kom tillbaka till mitt konsultuppdrag och berättade vad som hänt, berättade en dåvarande kollega att jag hade fått en dagens ros i Expressen från de där 4 tanterna. Mycket rart agerat av dem, men jag hann aldrig se det i tidningen tyvärr.

Det har hänt flera sådana här liknande händelser genom mitt liv. En tant som rasat omkull på isen och brutit armen och som jag hjälpt. Ett äldre par där mannen tappade balansen då han var ute och drog sin fru i rullstol, varmed han tryckte till på handtagen till rullstolen, som inte hade några fallstopp bakåt varför de låg i en salig röra när jag hann fram till dem. Jag har räddat en kvinna från att bli ihjälsparkad av sin man.

Vid ett tillfälle, kom jag körandes med min bil från Älvsjömässan på väg genom Årstarondellerna för att åka hemåt. Jag råkade se i mötande fil mellan rondellerna, att en bil stod stilla och att förardörren var öppen. Det såg ut som om någon hängde i dörren. Jag hann reagera. Jag åkte runt i kommande rondell och åkte fram och ställde min bil så att den blockade så att inga andra skulle kunna köra på mig och den nödställda. Och så rusade jag fram för att hjälpa till. Det var en äldre man i säkert närmare 90-årsåldern och han var stor och tung. Hans dotter hade fått fel på bilen och hade sprungit iväg för att ringa efter hjälp. Under tiden hade han, som satt i passagerarsätet, fått för sig att gå runt bilen för att försöka starta den. När han skulle kliva in i bilen med högerfoten, vek sig vänsterbenet och det åkte in under bilen mellan fram- och bakdäck. I fallet, hann han greppa tag i bildörren. Så han satt verkligen och hängde i bildörren och han skakade i hela kroppen av chock. Bilarna hade svischat förbi på tok för nära hans huvud och kropp och ingen hade tidigare stoppat för att hjälpa honom. Jag tror inte att han hade orkat hålla kvar i dörren så länge till varför det var tur att jag råkade komma förbi och se vad som var på väg att ske. Han hade lätt kunnat komma under en bil om han tappat taget.

Jag lyckades prata lugnande med honom och lyckades trilskas med honom att våga släppa taget och jag lyckades lyfta upp honom så att han blev sittande på mitt högra, böjda ben, innan jag lyckades få honom att sitta på förarsätet med benen utanför bilen. Då kom ytterligare ett par i en bil och svängde in framför oss och de kom rusandes och frågade om de kunde hjälpa till. Jag och mannen kunde tillsammans stödja den chockade äldre mannen så att han kom tillbaka till sin passagerarsida och när vi precis satt in honom där, kom hans dotter springandes, mycket skärrad över att se att något hade hänt hennes far. Jag förklarade läget och stannade kvar hos dem för att stötta dem i deras chockreaktioner tills dess att bärgningsbilen kom för att hämta dem.

Vid ett tillfälle, bodde jag i en bostadsrättsförening i Stockholm, där vi hade besvärats av återkommande inbrott i våra källarförråd. Källarförråden låg i markplan och det bodde ett äldre, rart par i den enda lägenheten som fanns på samma plan. Jag sade åt dem, att om de hörde eller såg något, kunde de höra av sig till mig så skulle jag ingripa. Jag började bli så trött på att vi fått våra källarförråd sönderbrutna flera gånger efter varandra. Och en natt, ringde det äldre paret till mig och sade, att det var pågående inbrott i källarförråden. "Jag kommer!", sade jag och kastade på mig kläder för att springa ner.

När jag kom ner till entrén, upptäckte jag att inbrottstjuven bökat in en tändsticka i låskolven i ståldörren ut till förråden. Jag lyckades pilla ut den och låste upp och gick ut för att konfrontera tjuven. Men tjuven hade redan lämnat utrymmet. Dock brutit sönder allt något helt fruktansvärt. Och jag såg att det var 4 fina lågprofilsdäck på aluminiumfälgar inne i ett av de sönderbrutna förråden, så jag förstod att tjuven skulle komma tillbaka för att hämta dem. Jag kände bara hur trött jag blev på detta. Jag är en väldigt lugn och sansad människa men handlingskraftig när det händer något. Jag blir mycket sällan arg.

Jag gick tillbaka till det äldre paret som väntade vid sin lägenhetsdörr och vi gick in i deras lägenhet för att prata om situationen. Mannen ringde till polisen och sade att vi hade haft inbrott och polisen sade att de skulle skicka en patrull. Så vi stod kvar i mörkret i deras lägenhet och väntade på att polisen skulle komma. Då såg vi plötsligt hur inbrottstjuven var på väg tillbaka. Mycket riktigt, hade han varit och stulit ett barnvagnsunderrede för att kunna hämta lågprofilsdäcken i förrådet. Men han räknade inte med att en furie skulle stoppa honom på vägen in efter dem. :-) När han kom in i vårt trapphus, for jag ut som en total vilde och härjade och skrek och blockerade så att han inte skulle kunna komma vidare in i förråden. Han höll sin vänsterhand i vänsterficka, och det såg ut som om han höll en kniv eller mejsel i den handen, så jag fick parera och vara som en virvelvind där jag dansade runt för att stoppa honom. Och jag lyckades få ut honom ur huset, men han styrde bara stegen vidare mot nästa hus i vår förening.

Då kom min snyggaste granne nerspringandes för trappan. Han hade varit ute och festat och precis lagt sig, när han hörde mig rya och skrika och leva om i trapphuset, så han förstod vad som var på G. Killen var vältränad och han brukade löpträna väldigt mycket. Så han och jag stack efter den där tjuven och jag lovar er - den tjuven har nog aldrig fått springa så himla snabbt som han fick göra den natten!   

När vi kom tillbaka till entrén, hade flera av våra grannar samlats där. Jag blev hyllad för min insats, liksom den snygga killen såklart. Jag ringde till polisen och frågade var de var, och de sade att de inte fattat att det var "pågående inbrott" så de hade struntat i att skicka ut en patrull. Så jag skällde ut dem för noter och sade att de inte kan räkna med att en 82-årig man ska veta att han måste använda ordet "pågående" för att få dem att skicka patrull.

Dagen efter gjorde jag en regelrätt polisanmälan inne på poliskontoret. Polisen jag mötte sade, att det var modigt gjort av mig - men dumdristigt. Han berättade att några år tidigare, hade det pågått en fotbollscup vid fotbollsplanerna precis bredvid våra hus. En pappa fick syn på att det var någon som höll på att bryta sig in i en av bilarna, så det var 5 pappor som rusade dit för att stoppa inbrottstjuven. Inbrottstjuven blev trängd och stack en kniv rakt in i en av papporna, som segnade ner på plats och dog. Polisen sade till mig, att oftast är det så, att en tjuv brukar känna sig tryggare när polis ingriper och tar fast dem, för de vet att polisen har sina regelverk att följa. Men om en tjuv blir trängd av en privatperson, tar de oftast till ett mycket mer brutalt försvarsvåld och kan i värsta fall döda en. Jag förstår det han säger men jag är också medveten om hur otroligt snabb jag är i att se detaljer, såsom att inbrottstjuven höll en mejsel eller kniv i vänster ficka och att han således var vänsterhänt och att det var det jag främst skulle passa mig för i fighten med honom.

Jag blev överfallen av en blottare i Stockholm då jag var runt 23-24 år gammal. Jag lyckades sparka och slå mig fri. När jag senare fick identifiera honom i Polisens pärmar över sexualbrottsutövare i den åldersgrupp jag trodde att han var i, fick jag veta att polisen hade 64 polisanmälningar från kvinnor som blivit överfallna av honom samma kväll i mitt bostadsområde. Polisen lovade anonymitet och jag hittade ju överfallsmannen i de där pärmarna. Det gick vidare till åtal. När jag fick min kallelse till tingsrätten, visade det sig att de adresserat den både till mig och till överfallsmannen, vi kunde båda se varandras namn och adresser. Jag ringde upprört till Stockholms Tingsrätt för att checka av om även överfallsmannen fått reda på mitt namn och adress. "Ja, han har rätt att veta vem som anmäler honom!", fick jag som svar från tingsnotarien. Jag frågade om de är helt vansinniga, och tog upp att polisen lovat anonymitet. Då fick jag som svar att så fort ärendet kommer till tingsrätten, blir det offentlig handling och då är man inte längre skyddad med anonymitet. Jag blev rekommenderad att om jag var rädd för det, kunde jag alltid dra tillbaka min anmälan. "Ni är inte riktigt kloka på någon fläck alls!", svarade jag. Gärningsmannen hade ju dessutom redan fått mitt namn och min adress. Jag frågade om de kunde garantera att jag kunde röra mig i mitt område igen utan att bli överfallen och skadad av honom. "Nej, det är inte vår sak, utan det är polisens", svarade killen jag pratade med. Så fruktansvärt illa bemötande. Jag sade, att jag tänkte stå fast vid min anmälan och att killen skulle få sitt straff för vad han gjort.

När jag kom in till tingsrätten visade det sig, att av 64 tjejer som anmält övergrepp, var vi bara 3 som vågade stå kvar vid våra anmälningar. Resten hade backat bakåt och ur alltsammans. Vilket gjorde att killen fick ett lindrigare straff än om alla 64 hade stått fast vid sina anmälningar. Han blev dömd om lagen om tillsyn, vilket innebar att han var fjortonde dag skulle infinna sig vid polisen för att berätta vad han gjort sista 14 dagarna. Det kändes som att vi som blivit överfallna blev totalt skymfade i det hela.

Några månader senare, kom jag för att kliva in i en hiss vid en vårdcentral. Innan dörrarna stängdes, kom ett par med barnvagn efter mig in i hissen - och vem var det som stod där, om inte mannen som överfallit mig? Ungefär samtidigt med detta, kom jag körandes hem en dag med min bil. Och vem var ute och knatade i mitt område, trots att han bodde på södra sidan stan och jag på den västra? Jo, överfallsmannen. Då far den nanosekunder som jag övervägde att köra på killen, innan mitt starka samvete tog över att så kan man inte göra. Jag körde förbi honom utan att skada honom. Men hur tror ni det kändes för mig, att möta honom i hissen och att se honom knata runt igen i vårt bostadsområde när jag visste att han inte alls bodde i det området? När jag visste att han förmodligen var ute efter att göra nya överfall och övergrepp på kvinnor i området?

För ca 1,5 år sedan, var jag på tillfälligt besök i en stad. Jag kom gåendes förbi biograferna och precis utanför var det några ungar som höll på att mucka gräl med en kille i samma ålder. De såg ut att vara runt 10-12 år gamla och såg ut att komma från Mellanöstern allesammans och de hotade den där killen med att de skulle skära halsen av honom. Det var en mycket obehaglig situation. Men precis samtidigt med detta, var det tydligen någon som redan larmat polisen, så det kom en polisbil farandes för att stoppa dem från vad de hotade med att göra. Jag behövde inte ingripa och jag vet inte heller hur jag skulle ha kunnat ingripa i den situationen utan att själv riskera mitt liv. Den där typen av våld, är vi inte riktigt vana med att hantera i Sverige ännu. Men det kommer troligen att bli allt vanligare, med tanke på den kraftiga invandring vi har haft i vårt land sista åren. Precis som vi förmodligen kommer att märka av den typ av våld som de somaliska killarna visade idag.

Sådana som jag och som har ett starkt civilkurage, måste nog börja tänka om och tänka till hur vi kan ingripa när något sker. Det är inte lika självklart längre, att man kan hoppa in för att rädda någon. För varje situation som man hamnar i, måste man ta det lugnt och tänka till en extra gång innan man gör något. Lita på sin intuition och vara beredd på det värsta.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag kan inte säga att jag är någon expert på just autism. Men jag vill gärna försöka förstå och kunna ha en fungerande kommunikation med de som har detta och jag finner det ytterst fascinerande att relatera till dessa individer, som ofta är mycket be...

Jag är oroad över hundmarknaden. Jag har sett en förändring ske över flera års tid men just nu skenar utvecklingen. Inte bara vad gäller hastigt stigande vansinnespriser utan också att man kan se alltfler vansinniga raskombinationer. Därutöver har fö...

      Under en period interagerade jag över ett ganska stort geografiskt område i vår värld. Jag interagerade med människor i hela Europa, Nordafrika,vissa individer i de afrikanska länderna söder om muslimskdominerade områdena, hela Mellanöst...

    Jag växte upp på en gård. Det var på många sätt en idyll, nu när jag ser tillbaka på det. Vi levde långt ifrån faror och vi barn kunde röra oss ute i skog och mark utan att vara rädda för att bli våldsutsatta eller bortrövade. På så sätt lev...

För några år sedan samtalade jag med en kristen bosniska. Hon var orolig för den utveckling som är i Europa och hon visade tydlig ångest. Hon berättade för mig om hur situationen hade varit i Bosnien och varför hon och hennes familj hade lämnat sitt ...