Jag kan inte säga att jag är någon expert på just autism. Men jag vill gärna försöka förstå och kunna ha en fungerande kommunikation med de som har detta och jag finner det ytterst fascinerande att relatera till dessa individer, som ofta är mycket begåvade och enormt kunniga i sina specialiteter - alternativt eller också att de är mycket dynamiska och mångfascetterade. Alla jag konverserat med och som är autistiska eller atypiskt autistiska, vittnar om att de blir oerhört trötta av social interaktion. De kortare mötena och det skrivna är lättare än de verkliga mötena IRL och då de tenderar att bli för långa i tid. 

De inom autism-spektrumet eller de atypiskt autistiska, ser ofta komplexa strukturer och system, vilket får mig att trollbindas när de berättar om vad de ser och upplever. Jag är aldrig en bättre lyssnare än just då. 

Att älska en man som förmodligen är autistisk eller atypisk autistisk

Jag älskar en man som förmodligen är autistisk eller atypisk autistisk. Han är otroligt mångfascetterad och dynamisk och stimulerar mig oerhört mycket med sitt intellekt. Men han har svårt att relatera på en nära nivå, varför han inte vill ha en nära relation med mig. Vilket jag får acceptera, att så är det bara. 

För mig spelar det ingen roll, att han har autistiska drag utan jag ser det snarare som en styrka än en svaghet. Han är en otroligt fin människa och man på så många plan. Han kan trollbinda mig och få mig att vilja söka mig till hans famn, men att jag hela tiden får slå knut på mig själv och bromsa mig för att visa honom respekt och hänsyn utifrån vad han klarar av i stunden. Jag har aldrig tidigare haft någon annan nära, men som kan bli så otroligt stel och låst i sin kropp just under närhet. 

Jag har alltid haft svårt för att bara kallprata om ditt och datt och ingenting. Visst, jag vet hur man gör det och jag är tillräckligt socialt begåvad för att kunna ta första initiativ och börja prata med okända människor. Men helst vill jag få en utmaning och en stimulans i de djupare samtalen, de som får mig att växa och utvecklas och känna att jag är på en upptäcktsfärd i någon annans inre värld, som denne förmedlar till mig. Jag är den absolut bästa lyssnaren när någon berättar om något den kan på djupet eller berättar om komplexa sammanhang.

Visst är det jobbigt att han inte vill ha en nära relation, men det är som det är. Vi är i alla fall vänner och jag kommer ju ändå alltid att älska honom. Det är jag som får anpassa mig i situationen för det är ju jag som är mest flexibel av oss två och inte har samma behov som han har. Jag är typisk enmanskvinna så jag tror inte att jag kommer att kunna älska någon annan på detta sätt, som jag älskar honom.

Jag har bara älskat på detta sätt två gånger i mitt liv så jag har inte så lätt för att släppa fram så djupa känslor ifrån djupet av mig själv, jag heller. Men det hänger inte samman med autism utan på att jag har förlorat den första mannen jag älskade så djupt och att jag därefter har gått igenom en destruktiv relation som gör att jag inte riktigt vågar släppa andra riktigt nära mig. Det var därför fantastiskt att denne man lyckades väcka så djupa känslor i mig. Det har fått mig att känna mig mer levande, mer "hel", mer fullständig, mer närvarande i nuet. Det gör mig lycklig att veta, att jag kan älska så, men olycklig att veta, att han inte kommer att kunna besvara mina känslor och inte vill vara med mig, såsom jag kanske skulle vilja innerst inne.

Jag trodde ärligt talat inte, att jag skulle kunna älska på det sättet igen. För jag har varit så noga med att aldrig släppa någon nära mig på det sättet. Ändå rev han mina murar, trots att han själv inte ville och klarade av känslorna han fick mig att släppa fram. För mig, kommer han alltid att vara den vackraste människan som jag någonsin har mött, för han är vacker både på insidan och utsidan. Men han är lite "trubbig" känslomässigt, att han blir stel och inte klarar av närhet. Att han inte klarar av att jag älskar honom. Att han inte klarar av ens att få en kram vissa gånger. Att han hellre vill ha en "närmare" relation med en annan kvinna och inte mig. Jag är inte hans förstahandsval och kommer nog aldrig att bli det. Medan han egentligen är mitt försthandsval, mitt enda val rent känslomässigt och intellektuellt. 

Sexuellt får jag söka efter andra partners och det kommer förmodligen att bli ett stopp vid ren sex utan känslor inblandade. Låter som ett ytligt sätt att leva, men samtidigt finns det ju en anledning och ett djup i mig som gör att jag väljer att göra så. För jag kan inte bara stänga av känslorna jag känner och de känslorna är också för fina och vackra, för att stängas av och stängas ner och gömmas undan. Det är ju det allra finaste i mig det handlar om. Och jag vill visa mig den självrespekten att tillåta de känslorna att få florera inom mig på detta vackra sätt, även om de aldrig kommer att bli besvarade. Visst kommer jag att kunna tycka om någon annan och jag vet att jag kommer att kunna njuta sexuellt även utan känslor inblandade, men det kommer naturligtvis inte bli samma sak som då man är nära den man verkligen älskar. En del kommer att saknas. Men det är som det är. Jag kan inte tvinga någon att älska mig och speciellt inte när denne någon har svårigheter att överhuvudtaget kunna älska någon. 

Min autistiska elev

En period jobbade jag som ämneslärare på högstadienivå. Jag har alltid undrat hur man har tänkt när man pratar om att behandla alla lika, fastän vi alla är så olika. Det blir inte rätt, när man sätter ihop stora klasser med "vanliga" elever tillsammans med de som har en mer ovanlig personlighet, såsom de med ADHD, ADD och autism. Det blir inte rätt, för dessa individer har olika behov för att kunna komma till sin rätt. 

Det klassiska i klassrummet var att något triggade igång en av ADHD-killarna, så att de for upp från sin stol och genast gav sig på den med autism. Jag blev så trött på detta varenda gång. Och det är ju inte elevernas fel utan det är ju vi vuxna som har skapat en situation de inte klarar av. 

En pojke med autism, var oerhört kunnig i historia. Han hade plöjt universitetslitteratur om än något förlegad sådan varför han inte helt kände till den senaste forskningen på vissa områden inom just historia. Men han var mycket begåvad och duktig. Det var egentligen inte jag som ansvarade för denna elev, utan en kollega, men det blev så att denna elev tydde sig till mig alltmer och att kollegan inte orkade hantera situationen. ADHD-killarna var extremt jobbiga på denna unga kille, som i rätt situation och miljö verkligen skulle kunna bli en riktig specialist och superduktig på det han gör. 

En dag hittade jag honom alldeles förvirrad i en korridor. Han skulle ha varit på lektion just då, det visste jag. Det visade sig att ADHD-killarna hade knuffat in honom i hans skåp så att han först fastnat med huvudet i det. Sedan hade alla eleverna lämnat honom så. Han hade lyckats ta sig loss från skåpet, men då jag hittade honom var han i stark ångest och riktigt förvirrad. Jag pratade med honom lugnande - och fick ta tag i situationen. 

Denne kille höll sig ofta i närheten av mig och han blommade ut så otroligt fint på mina lektioner. Jag hade en bra kommunikation med honom och jag ville verkligen stötta honom, när ingen annan vuxen på skolan orkade bry sig. Det kändes som om hela mitt lärarlag svek denna kille, och det fick väl mig ännu mer att vilja hjälpa honom. Det är sådan jag är. 

Men så blev jag allvarligt sjuk och fick ersättas med någon annan lärare. När jag varit sjuk en tid och jag förstod att jag inte skulle komma tillbaka till det jobbet, kom min kollega hem till mig med mina saker.  Han berättade då om just den kille som jag inte längre kunde stötta. 

En dag, hade ADHD-killarna lurpassat på honom då han kom cyklandes till skolan. De sprang på honom, sparkade omkull hans cykel och misshandlade honom grovt. De trampade sönder hans glasögon. 

Den dagen, fick den killen nog. Han gick ner på centrumet i den orten, och köpte sig en pistol på svarta marknaden. Dagen efter tog han med sig pistolen till skolan och hotade ADHD-killarna med den. Soc och polis blev inkallade. Och istället för att ta tag i det verkliga problemet, dvs ADHD-killarna som betedde sig så illa mot denna autistiska kille, så omhändertogs den autistiska killen. 

Jag brukar inte ha så lätt för att bli arg, men då kände jag ett ursinne inom mig. Hela skolvärlden, hela den vuxna världen, svek den autistiska killen. Trots att han med rätt stöttning och hjälp hade kunnat bli så duktig på det han redan var specialist på. 

Bristerna i vårt skolsystem

Jag berättar denna historia för att lyfta fram, att vi sitter i Sverige och västvärlden med ett trögtänkt samhällssystem där alla förväntas passa in i vissa mallar. Skolplikt och skolgång förväntas ske på liknande sätt för alla och vi har vårt betygssystem med kriterier om vad en elev ska klara av för att få sina betyg. Vi sätter in alla barn i sexårs och ettan utan att reflektera över personlighetsdrag och utvecklingsnivå eller vad som är varje individs styrkor och svagheter. Vårt system är gjort för att skapa robotar som alla beter sig och agerar likadant, har liknande kunskaper och inte får tänka och agera självständigt.

Visst finns alternativa skolor såsom Montessori, Feldenkrais och Antropofoserna, men de har fortfarande en uppstyrning från statligt håll om vilka kriterier en elev ska uppfylla för att få fullständiga betyg och de måste ändå följa skolplanen - som beslutats av människor som aldrig någonsin har mött den enskilda individen, dvs varje enskild elev i skolan. De som satt upp alla riktlinjer, har gjort det utifrån någon slags styrning i tron att alla ska platsa in och vara likadana - och man skyller på att man gör det för att likabehandla alla och vara rättvis mot alla. Men är det verkligen rättvist att förtrycka styrkor och förstärka svagheter hos den enskilda individen, som känner att den inte riktigt platsar in i den mall som alla förväntas klara av? 

På Samoa tänker man annorlunda. Där sätter sig ett byråd i ring för att diskutera barnens utvecklingsnivå. Barnen får börja skolan först när detta byråd ser att de är mogna för det. 

Om vi bara tar oss tid att stanna upp och se, stanna upp för att lyssna på den med autism eller atypisk autism, kan vi se en hel värld i dessa individer. Fantastiskt fint att få uppleva det varje gång det händer. 

Det är spännande  och givande att konversera med de som är autistiska eller har atypisk autism

Idag konverserar jag med flera som har autism eller atypisk autism och dessa lär mig väldigt mycket genom sina förklaringar om hur de är. Det är fascinerande, spännande och oerhört givande att diskutera med dessa individer och det får mig att nå ytterligare föreställningsvärldar, ytterligare världar.

Det blir en upptäcktsresa för mig, som stimulerar och får mig att må bättre än utan dessa konversationer. För jag är ingen ytlig människa, jag tycker om att djupdyka in i samspelet med individer som resonerar och agerar på ett mer komplext sätt, men fortfarande är inom normalintervallet för just deras personlighetstyper. De väcker min respekt, ödmjukhet och tacksamhet att de är de och vågar vara sig själva med mig - och att jag är jag.   

Jag är oroad över hundmarknaden. Jag har sett en förändring ske över flera års tid men just nu skenar utvecklingen. Inte bara vad gäller hastigt stigande vansinnespriser utan också att man kan se alltfler vansinniga raskombinationer. Därutöver har försäkringspremier och veterinärvårdskostnader ökat kraftigt.

År 2012 gick jag från att ha renrasiga brukshundar till att köpa min första blandrashund. Många av mina kontakter inom hundvärlden ifrågasatte mitt val att köpa blandrashund och menade att man inte ska gynna blandrasaveln.

Jag tog en diskussion med dem om detta. Min sista renrashund kostade mig totalt 45.000 SEK i inköp, veterinärvård, HD/AD-röntgen, kurser etc under de 2,5 åren jag ägde honom. Han var av brukshundsras och jag hade hoppats få en stabil hund att träna med och kanske också tävla lite med. Men första dagen han kom hem till mig vid 8 veckors ålder, högg han efter både mig och min gammelhund. Hans huggande fortsatte och blev allt värre trots att jag var erfaren hundägare och jag ändå trots det tog åtskillig hjälp för att få rätsida med det. Jag var förtvivlad, ledsen och kände mig misslyckad. Jag grät över situationen och ibland, när hunden var som värst, hände det faktiskt (vilket jag skäms för) att jag tänkte att kan han inte bara falla ihop och då så jag slipper honom. Det var inte längre roligt att ha hund, jag orkade inte tackla situationen.

En dag när jag hade lydnadstränat och cykeltränat hundarna, stannade jag till med cykeln för att prata med några jag kände. Jag hade den agressiva hundem ytterst till vänster om mig, min gammeltik närmast, jag och till höger om mig min cykel. plötsligt gjorde den aggressiva hunden ett tvärkast genom luften för att försöka hugga en gammal dam som var på väg att passera på andra sidan av min cykel. Hunden siktade in sig på den gamla damens strupe. Jag trodde att jag skulle få en hjärtattack i det ögonblicket men jag hann rycka tillbaka min hund i tid. Jag trodde att den gamla damen skulle falla ner och dö på plats. 

Den där händelsen... Där fick jag nog. Jag ville inte få rykte om mig att ha en farlig hund och jag ville inte åsamka någon en allvarlig skada. Jag hade ett ansvar att ta i situationen. Så jag tog det tuffa beslutet att boka in en tid vid veterinären för avlivning nästkomnande dag.

När jag och hunden var hos veterinären, sade veterinären: "Är du helt säker på att du vill avliva honom. Han är ju trots allt bara 2,5 år gammal...." Och han såg att jag började tveka. Han sade: "Jag ger dig 5 minuter att fundera över ditt beslut".

När han kom tillbaka, sade jag att jag gör ett sista försök. Jag sade åt dem att behålla hunden över dagen för att kastrera honom och att jag därefter skulle jobba ytterligare i 3 månader med honom för att se om kastration kunde hjälpa oss åt rätt håll. Men att jag efter det inte skulle behålla hunden. Beroende på hur han skulle förändras, skulle han antingen avlivas eller omplaceras till någon som inte hade småbarn. Jag kunde inte längre lita på att hunden inte skulle komma att skada mitt barn eller mitt barns kompisar.

Det blev omplacering till en bra och ensamstående tjej. Men det dröjde inte länge förrän hunden spårade ur även hos henne.

Jag hade kontakt med uppfödaren samma dag som incidenten med den gamla damen. Och uppfödaren visade sig vara så oseriös att hon ville ta tillbaka hunden till sig - för att sätta den i avel. Trots på tok för höga aggressioner. Det visade sig att en kullsyster hade liknande problematik så 2 av 8 valpar i samma kull, visade på höga aggressioner. Även morfar till hunden hade tydligen haft det, så det gick i arv. 

Varför jag tar upp denna historia är för att lyfta fram att även om man väljer att köpa en renrasig hund, kan det gå fel. Varje uppfödare har sina egna ideal när de tolkar rasbeskrivningen och det påverkar vilka avelsdjur som idealiseras och används. När jag eller du som läser detta, tar kontakt med en eller flera uppfödare, gör de vad de kan för att sälja sina handelsvaror till dig och talar varmt för "sin produkt" och sina ideal. Ja, jag skriver "handelsvaror" för det är ju faktiskt det som alla sålda hundar faktiskt är. Det låter hemskt, men trots det är det den kalla sanningen.

Åter till år 2012, då jag köpte min första blandrashund och folk inom renrasaveln visade mig så öppet förakt för det. Jag bemötte det de skrev till mig på sociala media. Jag tog fram konsumentprisindex och visade att mellan år 2000-2012 hade det allmänna konsumentprisindexet (dvs den allmänna prisökningen på alla varor som säljs) ökat med 19,5 %. Brukshundspriserna hade på samma tid ökat med 50 %. Jag tog upp med dem om att om priserna fortsätter att öka så drastiskt, kommer det att gynna blandrasaveln och då kommer de som avlar på renrasiga hundar att få det allt svårare att sälja sina valpar. Uppfödarna bet sig så att säga sig själva i svansen.

Jag tog också upp de allt hårdare kraven på valpköpare att meritera sina hundar för att överhuvudtaget få köpa valp, att det också påverkar hur många som kan köpa valp av brukshundsras. Jag tog upp merkostnaderna med höga försäkringspremier, vad det kostade att vara med i klubbar, gå kurser, tävla, transport, HD/AD-röntgen, utställningsavgifter. Det är dyrt att ha en brukshund och inget som de med lägre inkomst kan unna sig. 

Nu har vi kommit till en efterfrågekurva under Coronspandemin som långt överskrider utbudskurvan. Det vill säga det finns fler som vill köpa hund än vad det finns hundar som säljs. Det får konsekvensen att priserna stiger hadtigt och drastiskt. Utöver att veterinärklinikerna passar på att chockhöja alla sina begärda avgifter för veterinärvård. Det är veterinärklinikerna och uppfödarnas marknad just nu, inte hundköparnas.

Men det syns också en trend att människor i sin längtan efter hund, tänjer på sina gränser och också förköper sig på hundar som egentligen är för tuffa för dem att hantera. Det kan gå bra med första valpperioden men så blir hundarna unghundar och komner in i spökålern och perioder då de börjar testa sina gränser. De når fysisk och mental könsmognad... Och folk vet inte hur de ska hantera förändringarna hos sina hundar.

Jag förutspår att under år 2021/22 kommer det att bli mycket svårt för uppfödare överlag att sälja valpar, för det kommer att bli en våg av omplaceringshundar. Det kommer inte att vara så självklart att de hundägare som inte längre orkar med sina hundar, att de kan hitta nya ägare som vill ta över dessa hundar. Dessutom hundar som kanske hunnit utveckla olika typer av problematik för att de första ägarna inte vetat hur de ska hantera dem. I och med att denna våg med omplaceringshundar kommer, kommer priserna att sala i samma hastighet som de ökat under Coronapandemin. De utländska adoptionsorganisationerna kommer att få det extremt tufft med att de inte hittar adoptanter till dd hundar de försöker rädda, för att priserna på den inhemska matknaden i de länder där de tidigare exporterat hundar till, kommer att ha ett överskott av billiga hundar och kanske till och med hundar som skänks bort. Det kommer säkerligen också bli så att vissa friska och yngre hundar kommer att behöva avlivas för att det inte går att hitta ett nytt hem till dem.

Under en period interagerade jag över ett ganska stort geografiskt område i vår värld. Jag interagerade med människor i hela Europa, Nordafrika,vissa individer i de afrikanska länderna söder om muslimskdominerade områdena, hela Mellanöstern, Afghanistan, Pakistan, Indien, Ukraina och Ryssland samt enstaka individer även i den latinamerikanska världen. Jag hade mycket dialog med just muslimer. Både de som migrerat från sina hemländer och de som ännu lever kvar i sina hemländer.

Hemska filmer om våldsutvecklingen i Europa

Ett tag fick jag till mig ett antal filmer där det visade hur immigranter misshandlar Europeisk ortsbefolkning och hur de slår sönder infrastruktur såsom gatlyktor, bilar, fönster, fastigheter. Jag såg bland annat en film där muslimska unga män sprang fram och sparkade omkul en ung tjej som kom cyklandes på en cykelbana i Norge och hur de sedan gav sig på och hoppade på henne då hon låg på marken. Det var muslimska uga män som gav sig på små barn i Tyskland på väg till skolan och slog ner dem totalt och förstörde deras kläder, väskor och glasögon. Det var en muslimsk man som knuffade en kvinna nedför en rulltrappa. Det var afrikanska immmigranter som slog sönder allt som kom i deras väg i en stad nere i södra Italien. Det var ortsbefolkning i Östeuropeiska länder som förtvivlat bad om hjälp för att muslimska migranter gjorde inbrott och rån i deras hem. Det var ortsbefolkning i Calais som blev anfallna av migranter vid sin bostad. Det var långtradarchaffisar som på stora motorvägarna i Frankrike fick köra över migranter som sprang ut framför dem på vägen, för hade de stannat, hade de blivit lynchade, bestulna på lasten och skadade. Till slut började långtradarchaffisarna i Frankrike att binda fast döda grisar på sina bilar för att få muslimska migranter att inte angripa dem under deras körningar. En film visade migranter i Frankrike och som kastade in någon typ av bomb med rökutveckling och eld i en polisbil där två poliser omringats där de satt i bilen och de hade ingenstans att ta vägen. Poliserna dog.

Jag har sett ett läskigt reportage, där en imam i Bryssel står och skriker att vi européer är så dumma för här föder vi bara 2 barn per kvinna medan männen i deras muslimska kultur kan vara gift med 7-8 kvinnor som vardera föder 7-8 barn. Om de inte kan överta makten i Europa på fredlig väg eller våld, kommer de att avla sig till ett övertag, skrek han. Sådant som väcker starkt obehag i mig och många andra.

Att på ett konstruktivt sätt vända det negativa till något positivt

Jag skriver inte detta för att hetsa mot folkgrupp utan för att berätta vad jag gjorde med dessa filmer som jag blev varse om. Jag försökte stoppa uppblossande konflikter med hjälp av dessa filmer.

I muslimsk kultur, är familjer och släkter sammanbundna i starka kollektiv, där någon eller några äldre bestämmer reglerna för hur alla andra ska förhålla sig i kollektivet. Ofta är dessa regler mycket hårda, jag tror inte att det finns någon annan kultur där de yngre är så hårdare fostrade än just i de muslimska kollektiven. Den som bryter mot bestämmelserna kan råka mycket illa ut. De kan dödas, bestraffas eller uteslutas ur kollektivet. Om de utesluts ur kollektivet, har de förlorat hela sitt nätverk som beskyddar dem, hjälper dem ekonomiskt, ser till att de är trygga och att de får hjälp med utbildning och arbete t ex. Det är alltså något ingen inom ett starkt kollektiv vill förlora, för gör man det, står man helt ensam och har svårt att överleva. För det också så, att man sällan släpps in i något annat kollektiv.

Jag är övertygad om, att de unga muslimska männen som härjar och utövar våld i Europa numera, är män som inte har kunnat hantera sin nya frihet att inte vara så hårt styrda av alla de regler som gäller inom kollektivet i hemlandet. De tror att de kan göra precis hur som helst när de kommer till Europa och att det inte kommer att leda till något, för kollektivet i hemländerna har inte längre någon kontroll över dem.

Att sprida filmerna om de unga våldsverkande männen tills de når deras kollektiv i hemländerna

Jag tog därför en dialog med mina muslimska kontakter i land efter land där jag vet att kollektiven är mycket starka. Jag visade dem filmerna och frågade om de kunde hjälpa till att sprida dessa filmer i sina nätverk tills dess att filmerna kunde nå till de överhuvuden i kollektiven som dessa unga, muslimska våldsverkande männen i Europa kommer ifrån. Jag ville att de äldre i deras kollektiv skulle få vetskap om hur de beter sig i Europa och att de äldre därmed kan ta dem under uppläxning och ge dem lämpliga bestraffningar utifrån deras eget system inom kollektivet. Om de äldre i dessa unga våldsverkandes kollektiv skulle få vetskap om hur de beter sig i Europa, skulle vi kunna förhindra konflikter mellan migranter och ortsbefolkningen, var min tanke.

Rädslan att råka illa ut

Mina kontakter som jag hade en dialog med om detta, respekterade mig högt för min tanke om att skapa fred genom att stoppa våldsverkarna. Men..... Om de skulle sprida filmerna i sina nätverk, var samtliga rädda för att utsättas för våld för att de gjorde det. De vågade inte dela filmerna vidare.

Propaganda om hur dåliga vi européer är

Däremot fick jag berättat, att det pågår en ständig statlig propaganda i dessa länder där européer och amerikaner förtalas grovt som helt dumma i huvudet, värdelösa och där det framgår ett tydligt förakt för oss. De berättade att de får lära sig att se ned på oss och att de i kontakten med mig blivit förvånade över hur klok jag var, de visade mig en tydlig respekt. Men denna propaganda spär på problematiken att när människor indoktrinerats till detta i sina hemländer under lång tid, är det också den synen de har på oss då de kommer till våra länder.

Och det är ju lite samma sak även i Sverige och Europa, att det går mycket prat om hur hemska muslimer är. Men det pratat sker ju mer informellt och inte från statligt håll, som tvärtom försöker förhindra rasismen och oliktänande och vill bygga ett mångkulturellt samhälle (på gott och ont). 

Att bygga broar och tänka lösningsfokuserat konstruktivt

Vi måste våga prata om dessa problem och hur vi tillsammans kan bygga broar och samarbeta för att eliminerar våldsutvecklingen. För att ett fungerande samarbete ska kunna komma till, behöver vi ta steg emot varandra och böra lyssna in varandras åsikter och perspektiv. Vi kommer aldrig att kunna lösa problem genom att polarisera oss i ytterligheter, då skapas bara låsningar som aldrig kan leda till lösningar. Ofta handlar det om att var och en av oss behöver våga se både våra styrkor och svagheter och vara ärliga mot oss själva och andra att så här tänker vi om er, kan ni visa på om jag har fel i det och hur vill ni att jag ska se på er? Hur tänker ni om oss och kan vi få ge input på om hur vi skulle vilja att ni såg på oss? Kan vi göra något konstruktivt av detta tillsammans och den vägen kunna närma oss varandra?

Svensk barnuppfostran

I Sverige har vi idag bland världens mest slappa barnuppfostran. Många i de yngre generationerna är oerhört bortskämda och vana med att få göra precis som de vill. Det förekommer inte i den muslimska kulturen. Därför behöver vi svenskar också fundera på hur vi uppfattas när vi låter våra barn göra precis som de vill och vilken syn andra får på oss av det. Vi kanske tror att vi gör våra barn en björntjänst, men samtidigt förlorar vi anseendet när andra ser på oss utifrån och det kan vara svårt för andra att respektera oss för att vi gör som vi gör.

Det individualistiska samhället

Detsamma gäller runt det individualistiska samhället som vi har utvecklat, att när andra utifrån ser på oss i hur vi lever våra liv i detta, kan det bli svårt för dem att respektera oss. Vi har blivit itutade att självständighet är en styrka och något bra, men när självständigheten slår över så långt att det blir själviskhet och vi tappar tryggheten i att hålla samman, har vi skadat oss själva och också gjort hela vårt samhälle sårbart. Samtidigt som vi tror att vi vinner en slags identitet i detta individualistiska samhället och känner att vi alltid kommer att klara oss själva och kunna stå på egna ben, förlorar vi identiteten det innebär att ingå i ett kollektiv.

Vi har mer möjligheter än någonsin att förverkliga oss själva i det samhälle vi lever i, men det sker också på bekostnad av annat, som egentligen skulle kunna få oss att känna oss som mer hela individer.

Hur tror ni att vårt samhälle kommer att se ut om 2 generationer? Eller runt år 2040 kanske?

Jag växte upp på en gård. Det var på många sätt en idyll, nu när jag ser tillbaka på det. Vi levde långt ifrån faror och vi barn kunde röra oss ute i skog och mark utan att vara rädda för att bli våldsutsatta eller bortrövade. På så sätt levde vi i trygghet.

Vi brukade sätta på våra hundar hundselar, skaklar och sedan for vi ut på racerturer i pulka efter hundarna ute i skogen. Hur vi fick dem att springa dit vi ville, minns jag inte. Det var ett storasyskon som ledde oss genom dessa turer och såg till att vi kom fram rätt. Många gånger blev det ganska långa turer i skogen. Det var roligt, fartfyllt och hundarna älskade att galoppera runt med oss där i pulkorna. När vi kom tillbaka hem, fick vi ofta värma oss genom att sitta vid vedspisen i köket för att tina upp våra frusna tår och händer och vi brukade då dricka varm choklad. Hundarna var överlyckliga och nöjda efter dessa turer.

Vi brukade också vara ute på liknande turer med hästarna, där några av oss red på hästarna medan andra tolkade efter dem med skidor. Jag minns än idag när snökokorna från hästarnas hovar brukade lossna och slungas bakåt mot oss som något av projektiler där vi åkte på skidor bakom hästarna och hur vi fick ducka och passa oss för att inte bli träffade. :-) Det är bland de finaste minnena jag har från min barndom.

Oftast är det alltid djur inblandade i de finaste minnena jag har genom mitt liv. Djuren betyder oerhört mycket för mig. De har alltid varit mina bundsförvanter, lekkamrater och bästa vänner. De har alltid funnits vid min sida.

En dag när vi barn var nere vid vägen och lekte, stannade en polisbil och frågade om vi hade sett något märkligt eller annorlunda någonstans. Som de barn vi var, hade vi varit så inne i vår värld att vi inte hade observerat konstigheter på något sätt. Men poliserna åkte till vår gård och samtalade både med oss och våra föräldrar. De hade sett våra hundars hundavtryck och pulkaspåren som gått förbi en specifik villa en bit bort från där vi bodde. Där hade skett ett mord ungefär samtidigt med att vi hade passerat där.

Tydligen var det en ung kille som hade fått fel på sin moped. Han hade knackat på hos den äldre kvinnan för att be om hjälp och av någon anledning, spårade situationen ur och han slog ihjäl henne med en skiftnyckel som hon lånat till honom.

Den styckmördade kvinnan

Ungefär samtidigt hade jag en farbror som en dag kom körandes med sin traktor från sin gård. Plötsligt blev han varse att det grävts en grop mitt i vägen. Han stannade traktorn och gick för att titta vad det var för grop. I gropen låg en svart plastsäck som han öppnade. Där fann han en styckad kvinna. Det han såg, gjorde honom chockad och psykiskt sjuk. Han blev aldrig igen sig lik. Otroligt snäll och beskedlig, men han sökte sig till det religiösa för att orka hantera det han sett.

Han pratade ofta om gud då jag mötte honom. Han vävde in guds existens i nästintill varje mening han uttalade. Nu när jag har interagerat med många migranter och främst muslimer från Mellanöstern och Afghanistan, har de uttalat sin gudstro på liknande sätt. De säger "om Gud så vill", "Nu är det upp till Gud om jag och min familj får leva".

Styrkan i att vara troende

Jag har funderat mycket på detta och har kommit fram till, att ofta när människor utsätts för en ovisshet om de kommer att överleva eller inte, är det religionen som får dem att hålla samman sig själva och orka vidare i tillvaron. Det gör detsamma vilken typ av samhälle vi lever i och vilken kultur eller religion vi tillhör, vi tenderar att reagera och hantera situationen på likvärdigt sätt. När de som lever i stark utsatthet går hemifrån på morgonen och skils åt från sina närmaste anhöriga, kan de inte alltid veta om de kommer att få återses. De vet inte alltid om de kommer att ha sina hem och sina ägodelar kvar vid dagens slut. De vet inte om de kommer att få leva i morgon. Men en sak de kan bära med sig till sitt sista ögonblick, är sin religiösa tro. Den kan ingen ta ifrån dem.

I andra fall, handlar det om att vi letar sätt att hantera hemska situationer vi hamnar i. Som min farbror då han råkade hitta den styckmördade kvinnan.

Sorg och obearbetade trauman leder ofta till ateism

Medan vissa blir djupt religiösa vid en sådan utsatthet, väljer andra att bli gudsförnekande ateister. Bakom ateismen ligger oftast djupa trauman och en obearbetad sorg, där man inte klarat av att hantera det som hänt och därför fastnar känslomässigt. Som t ex ett par jag träffade en gång och som mist sin son. De hade bara ett barn och barnen föll en dag ihop över köksbordet under middagen med en brusten aorta. Pappan blev stark ateist i samband med detta medan mamman istället blev stark katolik.

Förhållningssätt

I samtliga fall handlar det om att man behöver hitta sätt att hantera sin utsatthet på. Ingetdera sätt är mer rätt än det andra. Det är bara så vi är funtade, att vi behöver hitta förhållningssätt vid kris och utsatthet för att klara av att ta oss vidare genom tillvaron.

Jag var inte gammal när den äldre kvinnan mördades och min farbror hittade den styckmördade kvinna. VIll minnas att jag var runt 5-6 år gammal. Det var första gången jag blev varse om att idyllen om det trygga samhället inte var en idyll längre. Jag kastades ut i en verklighet som jag hade velat slippa bli en del av. De flesta av oss vill nog slippa den grymma verkligheten. Men det är svårt att förneka att den finns.

Djurs betydelse i våra liv

Och då återkommer vi till djurens betydelse i våra liv. För mig har de varit den kontanta tryggheten när trygghet inte fanns att tillgå på annat sätt. Jag fick tidigt lära mig, att människor kan man inte lita på. Men djuren har aldrig svikit mig. De har fötts och dött, och det har alltid varit tufft att förlora dem. Men den tid de har levt har de alltid funnits där för mig. Ofta är det i interaktionen med mina djur, som jag har funnit min styrka i att hantera allt annat som hänt mig. Jag har inte funnit styrkan i någon Gud eller i att förneka Guds existens. Vem kan egentligen säga om det överhuvudtaget finns en gud - eller flera gudar? Det är ju bara något som vi människor har skapat för att kunna hantera vår tillvaro.

Vi vet inte om det finns en gud eller inte

Jag tror på reinkarnation. Det finns så mycket som tyder på att vi föds, dör och återföds. Jag har också haft fantastiska möten med min döde far och som gör att jag vet att det finns en tillvaro efter detta. Men jag känner en tveksamhet i om det finns någon gud. För mig är det inte heller viktigt i sig, utan det viktiga är hur jag förhåller mig till andra människor och hur andra människor förhåller sig till mig samt hur jag förhåller mig i olika situationer, hur andra förhåller sig i sina situationer. Hur djuren förhåller sig till mig. Kommunikationen, samtalen, interaktionen. Det som sker här och nu. Det som får mig att minnas, växa, utvecklas och förstå min och andras situation. Det som gör mig mindre dömande och fördömande, mer tolerant, mer förstående.

Forskarglasögon

Vi är alltid färgade av den miljö vi vuxit upp i. Inom den akademiska världen brukar man prata om att det är viktigt att ta av sig forskarglasögonen om man vill förstå ett sammanhang till fullo. För vi fostras in i att agera på specifikt sätt, vi förväntas hålla oss inom specifika "rutor" och att inte göra överträdelser och gå utanför de gränser som satts upp för oss eller som satts upp av oss själva.

Våra ungdomars bristande självbilder

En gång i tiden jobbade jag med ungdomar. En dag frågade en tonårstjej om jag inte tyckte att de var jobbiga. Jag begrundade det hon sade och jag förstod hur viktigt mitt svar var för dem alla, för samtliga tystnade i rummet och inväntade mitt svar. Jag beskrev om hur alla vuxna blivit stöpta i samma form, att vi förväntas uppföra oss på ett speciellt sätt och hålla oss inom vissa gränser. Ungdomarna ifråga, hade ännu inte blivit så stelbenta som vi vuxna brukar vara, utan de brukade testa gränser och prova sig fram för att hitta sin identitet och vad som är möjligt att göra. Så jag sade, att jag tycker de är fantastiska, för de är något av Einsteins allihopa. Det är bara genom att testa gränserna och gå utanför givna ramar, som en uppfinnare kan uppfinna något nytt. Och så är våra tonåringar och barn. Hela gruppen ungdomar satt andäktigt och lyssnade på det jag sade. Sedan svarade den unga tjejen till mig, att jag var den enda vuxna som tyckte om dem, uppskattade dem och accepterade dem för vad de är. De där orden hon sade, fastnade djupt i mig. Mina underbara ungdomar, som jag ännu saknar så otroligt mycket. De, som är vår framtid och de, som vi borde göra allt för att ge den bästa framtid de kan få. De, som vi borde uppskatta mycket mera än vad vi kanske gör eller visar. Våra ungdomars bristande självbilder beror ofta på hur vi har bemött dem.

Betydelsen av hur vi interagerar med andra

Och då återkommer vi till detta med hur vi interagerar med andra och vilken betydelse det har för både oss själva och andra. Det kan vara avgörande för hur vi förhåller oss, när vi utsätts för prövningar. Om vi då blir djupt troende eller ateister, om vi blir avståndstagande eller inbjudande, om vi känner oss otrygga eller trygga. Det handlar om vilka rädslor vi bär och om trygghet. Om vi vågar och kan vara trygga i den situation vi befinner oss i. Om vi kan vara trygga i oss själva och i relation till andra. Om vi kan vara trygga i det samhälle vi lever i. Om du inte känner dig älskad för den du är, bör du förändra något i ditt liv och finna de som verkligen kan älska dig för den du är. Det är först då som du kommer att finna en harmoni i dig själv och bli ditt bästa jag. Det är först då du kommer att känna dig stark nog att kunna klara precis vad som helst.

Att tro kan vara en projicering

Att söka en styrka i någon gud handlar mer om att projicera till något för att man inte riktigt orkar ta tag i sin verkliga situation. Det gör att man tappar fotfästet lite och inte kan se verkligheten till fullo. Man kan inte vara troende och rationell på samma gång. Man kan inte vara en idealist eller fanatiker och samtidigt stå med båda fötterna på jorden. Och när man tappar fotfästet, blir det svårare att komma vidare i sin egen process. För vissa är Gud en nödvändighet, för andra inte.

Jag respekterar de som tror, men jag väljer att gå en annan väg för egen räkning. För jag vill fortsätta att utvecklas och växa, fortsätta se strukturer och system och samband. Fortsätta utveckla ödmjukheten inom mig att acceptera och förstå, tolerera och inte vara fördömande. Jag vill självständigt kunna bedöma varje situation jag ser och hamnar i, utan att vara styrd av någon eller något annat. Därför går jag ofta in och ut ur sammanhang, in och ut ur grupper för att bilda mig en egen uppfattning om situationen. Även om jag tar ställning i dessa resonemang, handlar det om att acceptera var och ens sätt att hantera sina respektive situationer utan att vara just fördömande. Det finns inga rätt och fel. Det finns bara ett otal olika sätt att hantera den tillvaro vi befinner oss i.

För några år sedan samtalade jag med en kristen bosniska. Hon var orolig för den utveckling som är i Europa och hon visade tydlig ångest. Hon berättade för mig om hur situationen hade varit i Bosnien och varför hon och hennes familj hade lämnat sitt hemland. Man kunde tro, att det berodde på Jugoslavienkriget, som drabbade många så hårt. Men det fanns en annan anledning.

  Hon berättade om att de först hade märkt av en massinvandring av muslimer från Mellanöstern till Bosnien. Det var innan Jugoslavienkriget. De började allteftersom se alltfler kvinnor klädda i burka och så småningom började de muslimska invandrade männen också kräva att övriga kvinnor skulle klä sig i burka. Därefter började de avrätta vissa män. Hennes familj drabbades mycket hårt, då muslimer skar huvudet av en man i familjen och därefter började sparka fotboll med huvudet inför de anhöriga. Övriga familjen flydde då till Sverige för att söka tryggheten hos oss.

Och nu ser de att många muslimer invandrar från Mellanöstern, och de är rädda för att utsättas för samma typ av våld en gång till. Och kvinnan sade, att de vet inte vart de kan fly denna gång för att undkomma våldet de befarar, för muslimer breder ut sig i alla länder.

Med den historik hon bekrev för mig, förstår jag mycket väl hennes rädsla och ångest. Gör du det?

Hur kan vi lösa detta problem, så att de som flytt undan sådant våld och kommit till oss, ska kunna känna sig trygga i Sverige? Och hur kan vi förhindra att våldsverkare följer med i migrationsströmmarna och etablerar sig i vårt samhälle?

Jag kan inte säga, att jag är någon expert på hur Al Quaida eller IS fungerar, men jag har fått lite inblick i dem så här på distans. Egentligen är det väl inte helt på distans heller, eftersom det finns anhängare till båda organisationerna här i Sverige, speciellt vad gäller IS. För några år sedan var jag med om en obehaglig händelse. En dåvarande arbetskollega kom alldeles likblek till fikarasten. Hon hade mött en klient, som oroligt berättat om ett möte som skett bland IS-anhängare i ett bostadsområde i den stad där jag bor. Klienten var orolig för vad som planerades under det mötet.

Jag fick i andrahand berättat för mig vad klienten beskrivit, om "celler" eller så kallade "Trojanska hästar" inom IS. Man etablerar celler runtom i Europa och man planerar angrepp, men ligger lågt tills man får signal om att göra dessa. Detta var innan bombningar och skjutningar började ske runtom i Europa och som har bekräftat tillvägagångssättet som den klienten beskrivit för min arbetskollega. Det oroar mig. För om jag förstått saken rätt, väntar dessa IS-anhängare bara på en signal för att iscensätta grova våldsbrott gentemot lokalbefolkningen runtom i Europa.

Al Quaidas agerande

En muslimsk kontakt jag haft, berättade om sitt öde för mig. Om hur han jobbat i ett företag som blev underleverantörer till ett annat företag, som vunnit ett avtal med ett amerikanskt bolag om att bygga en fastighet i Irak. Min kontakt sade, att det finns en skillnad mellan IS och Al Quaida. Man kan förutspå vart IS-soldater är på väg och därmed kan man fly innan de når fram till ens ort. Men vad gäller Al Quaida finns en nyckfullhet, man kan inte avgöra vilka som är medlemmar i den organisationen eller när och hur de kommer att slå till härnäst. Som han beskrev det, kan Al Quaida-anhängare t ex ligga uppe på taken i Irakiska städer, för att dricka alkohol och sedan har de en roulettelek att de skjuter det som rör sig nedanför dem, oavsett vem det är. Det kan vara någon okänd som kommer körandes i en bil eller någon som kommer cyklandes eller gåendes. Offren skjuts på måfå och det är slumpen som avgör vem som avrättas på avstånd. Min kontakt berättade om hur hans kusin, en ung flicka, hade kommit hemspringandes från skolan i sin skoluniform. Bara 15 år gammal, glad och full av liv. Duktig i skolan och omtyckt av alla. Och hon sköts av Al Quaida utanför sitt hem utan att familjen ifråga förstod varför.

Hursomhelst hade min kontakts bolag vunnit ett avtal om att vara underleverantörer till ett annat bolag som vunnit en förhandling om att bygga en fastighet åt ett amerikanskt bolag. Min kontakt sade, att när det gäller Al Quaida, kan man aldrig veta vilka som är anhängare till den organisationen. Det kan vara en nära kollega. Han började hotas per brev efter att hans arbetsgivare vunnit avtalet med det där bolaget. Han uppmanades att säga upp sig och sluta jobba för det företaget på grund av att det skulle byggas en fastighet åt ett amerikanskt bolag. De i Al Quaida hatar allt som har med USA väldigt mycket. Samtidigt kräver de amerikanska dollar till sin verksamhet, vilket ju är lite dubbelbottnat. Min kontakt sade, att han först inte hade tagit hotbreven på allvar, för det är så i deras kultur, sade han, att folk kan skämta ganska grovt om sådant där.

Vännen som försvann

En söndag hade han bestämt träff med en god vän som jobbade för samma bolag men i en annan ort. De träffades och åt en lunch tillsammans. I slutet av veckan därpå, hörde hans chef av sig och frågade om han hört något från den gode vännen. Nej, det hade han inte efter lunchen de ätit tillsammans. Det visade sig att frun till den gode vännen hade hört av sig till chefen och frågat vart hennes man var? Han hade inte kommit hem de sista dygnen.

På fredagen ringde det på deras ytterdörr. När frun öppnade ytterdörren, fann hon ett paket utanför dörren. När hon öppnade det, chockades hon svårt. I kartongen låg hennes mans huvud.

Hotbilden ökade för min kontakt

Min kontakt fick fortsatta hotbrev. Med sin döde väns öde i minne, förstod han nu allvarlet men han hann inte agera. En dag när hans gravida fru gick ut från deras hus och höll på att låsa dörren, samtidigt som hon hade deras lilla son i barnvagn bredvid sig, bromsade en bil in mittför deras hus. Män sprang ut ur bilen och sprang fram till henne och tog hennes son ur barnvagnen och stack. Deras son blev bortrövad.

Al Quaida började nu pressa familjen ytterligare. De krävde lösensumma för sonen och sade, att om inte min kontakt skulle säga upp sig, skulle de döda hela familjen. De krävde motsvarande 400.000 SEK fast i amerikanska dollar, för att ge tillbaka sonen. Min kontakt förhandlade med dem och sade, att han omöjligt kunde få fram så mycket pengar så snabbt. Det slutade med att han fick betala 300.000 i amerikanska dollar kontant. När han mötte Al Quaida-anhängarna för att överlämna pengarna i en väska, fick han ändå inte sin son tillbaka. Han åkte förtvivlat hem och han och hans fru tänkte, att de kommer aldrig igen få tillbaka sonen. Men så ringde telefonen och han fick uppgift om vart sonen fanns att hämta. De sade att han fanns i en park. När min kontakt kom till parken, var det en kvinna som stod och höll hans son i famnen och sonen skrek mycket. Kvinnan sade att hon hittat honom på marken bredvid parkbänken bredvid, och att barnet skrikit så hon hade tagit upp det. Min kontakt visste inte om det kvinnan sade var sant eller om hon var en av alla fruarna till någon Al Quaida-anhängare. Han tog sin son och åkte hem. När de i hemmet synade igenom sonen, hade Al Quaida märkt barnet genom att skära av barnet dess ena öra.

Hur illa svenskar betedde sig mot min kontakt

Familjen flydde efter detta och kom till slut till Sverige. Och det var i ett arbetsmarknadsprogram i Sverige som jag mötte honom. Han var muslim, men inte religiös, men på grund av att han var muslim, frystes han ut av svenskarna i gruppen vi befann oss i. Det var jag och ytterligare en svenska som talade med honom. När han på rasten gick ut för att röka och om han gick fram till de övriga rökande svenskarna i gruppen, flyttade svenskarna på sig och uteslöt honom mycket tydligt. Jag gillar aldrig när folk beter sig så illa.

Om vi tar oss tid att lyssna, får vi också veta mer

Det gjorde, att min kontakt fick förtroende för mig, mötte mig privat över fikastunder - och berättade sin historia. Den levnadshistorian som alla de som uteslöt honom ur gemenskapen faktiskt gick miste om. Vilket gör att de aldrig kan förstå de som flyr sina hemländer för att söka en ny framtid i Sverige. I de migrationsströmmar som kommer till Sverige och Europa, finns både oskyldigt våldsutsatta och de som utövar brutalt våld. Vi har svårt att avgöra och se skillnaden mellan dessa och när vi hjälper de som utsatts för våld, släpper vi samtidigt in andra, som kan komma att utöva brutalt våld mot oss. 

Svårigheten att prata om migration

Men vi har skapat en sådan storm runt detta med migration, att vi inte kan prata om det utan att polarisera oss och beskylla varandra för en massa. Det blir ett vi-mot-dem-tänkande mellan oss svenskar när vi istället borde stå enade för att lösa problemen tillsammans. Och när jag säger lösa problemen tillsammans, menar jag också att inkludera de som har mest erfarenhet av det våld som kan komma att utövas mot oss. De som utsatts för våld i sina egna hemländer och därför har flytt. Det finns inga som har större erfarenhet och kunnande på det området, än just de.

Radikal humanism?

Min kontakt som jag nu berättar om, var en av de två som hjälpte "Mohammed", som senare endast kunde överleva såsom jihadist och som jag berättat om i ett tidigare inlägg. Min kontakt var en av de 2 jag kontaktade klockan 02:00 på natten för att be dem hjälpa "Mohammed", som då var i total kris.

Min andra kontakt som gick in i fallet med "Mohammed" som senare blev jihadist, kallade mig för "radikal humanist" för att jag försökte hjälpa en människa i nöd. Jag har aldrig haft tanken på att sätta någon slags titel eller epitet på mig själv för något jag gjort. För mig handlar det i detta fall bara om humanismen, och jag är fullt medveten om min protestantiska, kristna fostrans betydelse för hur jag agerar gentemot andra. Den som säger att vi ska hjälpa den svagaste. Den kristna fostran, som till slut kan orsaka att vi försätter oss i en situation, där vi kommer att bli våldsutsatta i slutändan. Men jag definierar mig inte såsom kristen, utan ser att jag mer agerar såsom buddister gör. Även om jag inte heller är buddhist ännu. För min del får jag mer sammanhang av levnadsvisdom än religion.

Dyster framtidstro

Med den utveckling jag ser i världen, skulle jag idag välja att avstå från att sätta barn till världen, för våra barn kan komma att få betala ett väldigt högt pris för vår godtrogenhet och naivitet. Liksom de kan få betala ett väldigt högt pris för att vi godhetsfrossar i en illusion som får oss att känna oss mer betydelsefulla och viktiga. Hur många svenskar är det inte som tänker att det de gör, är rätt, fastän dessas handlande egentligen är så otroligt destruktivt för hela vårt samhälle på sikt? Idag har jag en dyster syn på vår framtid. Jag ser ingen annan framtid än att vi är på väg mot vår egen undergång. Européer kommer förmodligen att i framtiden utsättas för ett grovt våld, som vi inte är vana vid och därför inte förstår att skydda oss ifrån. Och eftersom vi inte har förmågan att skydda oss själva, kommer vi inte heller att kunna beskydda alla de som utsatts för detta våld redan tidigare och därför flytt till oss. Vi sviker både oss själva och dem. Det får mig att känna en sorg och maktlöshet inom mig. Vi håller på att förstöra vårt eget samhälle.

Idag när jag var ute och gick, såg jag 5 somalier som höll på att puckla på en ensam kille, som såg ut att komma från mellanöstern. Det stod ytterligare 2 somalier som åskådare en bit ifrån. Några pensionärer såg rädda ut och skyndade sig därifrån. Jag stannade först upp för att bedöma på avstånd, om det handlade om droghandel. Men det verkade inte vara fallet. De fem somalierna började knuffa, sparka och slå den utsatta killen från mellanöstern. I sådana lägen kan jag inte bara stå och se på eller bara gå därifrån, jag har för starkt civilkurage för det. Så jag tog steg med pondus och självsäkerhet emot dem samtidigt som jag höjde rösten och sade åt dem att sluta bråka. Tre av somalierna började se osäkra ut och drog sig först lite tillbaka, varav 2 fortsatte att härja på den utsatta. Men en av de som dragit sig tillbaka, beslutade sig för att åter ge sig in för att puckla på den utsatta, och han utdelade några njursparkar. Då fick jag nog. Så jag ryade ännu mera och närmade mig dem. Fyra av fem killar avbröt det de gjorde och började springa därifrån, och den utsatta lyckades då komma loss och sprang åt andra hållet. Kvar var ledaren som såg efter sina flyende våldskompisar och vände sig mot mig och fräste "Dra åt helvete!" innan han sprang efter dem. Jag kollade upp att den utsatta hade hunnit undan en bit och ökat avstånden till dem och sedan tog jag med ryggen mot den flyende utsatta steg efter ledaren i våldsgänget för att verkligen markera att jag fanns emellan honom och den utsatta. Jag gick in som en skyddande sköld.

Det är inte första gången jag har försvarat eller räddat upp situationen för andra. Redan i ettan klev jag in och började bryta mobbing, vilket fick de som var ständiga mobbingoffer att alltid hålla sig i min närhet. De följde mig som trogna hundvalpar för då visste de att de var skyddade. Ibland var det lite jobbigt, för en del av dem var ju väldigt speciella till sitt sätt och jag upplevde dem ibland som lite klängiga på mig, vilket jag inte gillade. Men jag försökte vara snäll och stå ut med det.

Som ung vuxen, inträffade en speciell händelse. Jag hade fått jobb som konsult och jag reste runt en del på olika arbetsplatser i Stor-Stockholmsområdet. Just den fredagen jag tänker på, kom jag med tunnelbanan tillbaka till Centralstationen i Stockholm och där skulle jag springa upp till Vasavägen för att ta en buss till ett rum jag hyrde. Jag skulle sedan vidare hem till min hemstad, för den kvällen hade jag och min mor bestämt att vi skulle baka tillsammans. Men jag hann inte så långt. Det var mitt i rusningstid och precis när jag sprungit uppför sista rulltrappan och var på väg ut mot Vasavägen, råkade jag i ögonvrån se att någon låg på stengolvet. Då fanns det en liten Pressbyrå mitt på golvet precis ovanför tunnlbanerulltrapporna. Bakom den pressbyrån låg någon mitt på golvet, mitt i rusningstrafiken av alla som var på väg hem från sina jobb eller på väg ut på stan för att handla. Jag bromsade upp och tittade igen. Ja, det låg en man där. Fint klädd. Välansat kort skägg. Såg ut att vara i 60-årsåldern.

Mitt samvete stoppade mig från att springa vidare ut till bussen. Jag var tvungen att checka av hur det var med mannen ifråga. Så jag ändrade riktning och rusade fram till honom där han låg. Jag frågade hur det var med honom. Han sade att han mådde så illa och han tog sig på bröstet mittför hjärtat. Aha, en hjärtinfarkt... Det var sådan tur, för detta var mitt i vintern och det var svinkallt ute. Sommaren dessförinnan hade jag jobbat som sjukvårdsbiträde och bevakare på hjärtintensiv, så jag hade lärt mig vad för symptom de med hjärtinfarkt brukade få. Och jag visste vad jag skulle göra. Det var viktigt att mannen fortsatte att ligga ner för att inte framkalla ytterligare hjärtinfarkt. Jag checkade hans medvetande genom att försöka få honom att samtala med mig. Jag tog av mig min ullsjal och vek ihop den såsom en kudde som jag lade under mannens huvud, för stengolvet var svinkallt. Och jag letade med blicken efter någon att be om att ringa efter ambulans. Jag hörde mig för vem han var.

Han hade rest med tåget från Malmö till Stockholm och det var meningen att han skulle hålla i ett helgseminarium den helgen. Han hade låst in sin väska i ett väskfack och hade varit ut på stan för att handla lite och när han var på väg tillbaka till Centralstationen för att hämta väskan för att ta sig till sitt hotell, fick han en hjärtinfarkt.

Jag lyckades få syn på två SL-anställda och rusade tillfälligt upp för att be dem ringa efter ambulans. Sedan tillbaka till mannen igen, för att finnas vid hans sida. Folk rusade förbi bakom min rygg och skrek åt mig att jag skulle "låta den djäveln sova ruset av sig" och liknande saker. Men jag satt kvar vid hans sida.

När jag suttit där ganska länge och ambulansen dröjde, kom plötsligt en äldre man med en gul labrador fram till mig. Han sade att han jobbade extra åt polisen för att spana efter knark och att han skulle stå hos oss tills ambulans och polis kommit, för annars fanns det risk att både jag och den hjärtsjuka mannen skulle komma att bli lynchade, sade han. Han hade bara sagt det, så kom plötsligt en påtänd man fram snett bakom mig till vänster, och han hade helt fokus på att rycka plånboken ur den sjukes innerficka på jackan. Jag gick in i starkt försvar och slog ett hårt knytnävsslag rakt mot underarmen på den påtända killen. Killen stirrade på mig med sina sjukt otäcka ögon och pekade med sina fingrar mot mina ögon och skrek "Du rör inte mig! Du rör inte mig!". Då trodde jag faktiskt att jag skulle kissa på mig, för jag blev oerhört rädd för vad den oberäknerliga mannen skulle kunna göra. Men mannen med hunden räddade upp situationen. Han påkallade den påtändas uppmärksamhet och fick honom att resa sig upp och han tittade honom i ögonen och sade lugnt, att "det är nog bäst att du går nu, för polis och ambulans är här när som helst...". Och den påtända killen glömde bort plånboken han försökt stjäla och vinglade iväg...

Man kan tycka, att om någon ligger sjuk på Centralstationen i Stockholm och stora Poliskontoret i stan fanns snett över gatan, så borde åtminstone polisen ha kunnat vara där ganska snart. Men jag fick sitta och vänta bredvid den sjuke mannen i 1,5 timme innan två poliser dök upp. Deras första reaktion var att "det där är ju ingen vanlig A-lagare...". Jag berättade att mannen ifråga kommit från Malmö och att han egentligen skulle hålla seminarium under helgen. De kollade hans leg. Och så till slut, 2 timmar efter det att jag först hittat mannen, kom äntligen ambulansmänniskorna. De frågade om jag ville följa med till sjukhuset, men jag sade att jag bara stannat till för att hjälpa till och att de nu fick ta över.

En bit från oss, stod hela tiden fyra tanter och viskade, pratade och pekade mot mig och mannen ifråga. Jag noterade dem, men tänkte att de var väl bara sensationslystna och nyfikna. Men när jag efter helgen kom tillbaka till mitt konsultuppdrag och berättade vad som hänt, berättade en dåvarande kollega att jag hade fått en dagens ros i Expressen från de där 4 tanterna. Mycket rart agerat av dem, men jag hann aldrig se det i tidningen tyvärr.

Det har hänt flera sådana här liknande händelser genom mitt liv. En tant som rasat omkull på isen och brutit armen och som jag hjälpt. Ett äldre par där mannen tappade balansen då han var ute och drog sin fru i rullstol, varmed han tryckte till på handtagen till rullstolen, som inte hade några fallstopp bakåt varför de låg i en salig röra när jag hann fram till dem. Jag har räddat en kvinna från att bli ihjälsparkad av sin man.

Vid ett tillfälle, kom jag körandes med min bil från Älvsjömässan på väg genom Årstarondellerna för att åka hemåt. Jag råkade se i mötande fil mellan rondellerna, att en bil stod stilla och att förardörren var öppen. Det såg ut som om någon hängde i dörren. Jag hann reagera. Jag åkte runt i kommande rondell och åkte fram och ställde min bil så att den blockade så att inga andra skulle kunna köra på mig och den nödställda. Och så rusade jag fram för att hjälpa till. Det var en äldre man i säkert närmare 90-årsåldern och han var stor och tung. Hans dotter hade fått fel på bilen och hade sprungit iväg för att ringa efter hjälp. Under tiden hade han, som satt i passagerarsätet, fått för sig att gå runt bilen för att försöka starta den. När han skulle kliva in i bilen med högerfoten, vek sig vänsterbenet och det åkte in under bilen mellan fram- och bakdäck. I fallet, hann han greppa tag i bildörren. Så han satt verkligen och hängde i bildörren och han skakade i hela kroppen av chock. Bilarna hade svischat förbi på tok för nära hans huvud och kropp och ingen hade tidigare stoppat för att hjälpa honom. Jag tror inte att han hade orkat hålla kvar i dörren så länge till varför det var tur att jag råkade komma förbi och se vad som var på väg att ske. Han hade lätt kunnat komma under en bil om han tappat taget.

Jag lyckades prata lugnande med honom och lyckades trilskas med honom att våga släppa taget och jag lyckades lyfta upp honom så att han blev sittande på mitt högra, böjda ben, innan jag lyckades få honom att sitta på förarsätet med benen utanför bilen. Då kom ytterligare ett par i en bil och svängde in framför oss och de kom rusandes och frågade om de kunde hjälpa till. Jag och mannen kunde tillsammans stödja den chockade äldre mannen så att han kom tillbaka till sin passagerarsida och när vi precis satt in honom där, kom hans dotter springandes, mycket skärrad över att se att något hade hänt hennes far. Jag förklarade läget och stannade kvar hos dem för att stötta dem i deras chockreaktioner tills dess att bärgningsbilen kom för att hämta dem.

Vid ett tillfälle, bodde jag i en bostadsrättsförening i Stockholm, där vi hade besvärats av återkommande inbrott i våra källarförråd. Källarförråden låg i markplan och det bodde ett äldre, rart par i den enda lägenheten som fanns på samma plan. Jag sade åt dem, att om de hörde eller såg något, kunde de höra av sig till mig så skulle jag ingripa. Jag började bli så trött på att vi fått våra källarförråd sönderbrutna flera gånger efter varandra. Och en natt, ringde det äldre paret till mig och sade, att det var pågående inbrott i källarförråden. "Jag kommer!", sade jag och kastade på mig kläder för att springa ner.

När jag kom ner till entrén, upptäckte jag att inbrottstjuven bökat in en tändsticka i låskolven i ståldörren ut till förråden. Jag lyckades pilla ut den och låste upp och gick ut för att konfrontera tjuven. Men tjuven hade redan lämnat utrymmet. Dock brutit sönder allt något helt fruktansvärt. Och jag såg att det var 4 fina lågprofilsdäck på aluminiumfälgar inne i ett av de sönderbrutna förråden, så jag förstod att tjuven skulle komma tillbaka för att hämta dem. Jag kände bara hur trött jag blev på detta. Jag är en väldigt lugn och sansad människa men handlingskraftig när det händer något. Jag blir mycket sällan arg.

Jag gick tillbaka till det äldre paret som väntade vid sin lägenhetsdörr och vi gick in i deras lägenhet för att prata om situationen. Mannen ringde till polisen och sade att vi hade haft inbrott och polisen sade att de skulle skicka en patrull. Så vi stod kvar i mörkret i deras lägenhet och väntade på att polisen skulle komma. Då såg vi plötsligt hur inbrottstjuven var på väg tillbaka. Mycket riktigt, hade han varit och stulit ett barnvagnsunderrede för att kunna hämta lågprofilsdäcken i förrådet. Men han räknade inte med att en furie skulle stoppa honom på vägen in efter dem. :-) När han kom in i vårt trapphus, for jag ut som en total vilde och härjade och skrek och blockerade så att han inte skulle kunna komma vidare in i förråden. Han höll sin vänsterhand i vänsterficka, och det såg ut som om han höll en kniv eller mejsel i den handen, så jag fick parera och vara som en virvelvind där jag dansade runt för att stoppa honom. Och jag lyckades få ut honom ur huset, men han styrde bara stegen vidare mot nästa hus i vår förening.

Då kom min snyggaste granne nerspringandes för trappan. Han hade varit ute och festat och precis lagt sig, när han hörde mig rya och skrika och leva om i trapphuset, så han förstod vad som var på G. Killen var vältränad och han brukade löpträna väldigt mycket. Så han och jag stack efter den där tjuven och jag lovar er - den tjuven har nog aldrig fått springa så himla snabbt som han fick göra den natten!   

När vi kom tillbaka till entrén, hade flera av våra grannar samlats där. Jag blev hyllad för min insats, liksom den snygga killen såklart. Jag ringde till polisen och frågade var de var, och de sade att de inte fattat att det var "pågående inbrott" så de hade struntat i att skicka ut en patrull. Så jag skällde ut dem för noter och sade att de inte kan räkna med att en 82-årig man ska veta att han måste använda ordet "pågående" för att få dem att skicka patrull.

Dagen efter gjorde jag en regelrätt polisanmälan inne på poliskontoret. Polisen jag mötte sade, att det var modigt gjort av mig - men dumdristigt. Han berättade att några år tidigare, hade det pågått en fotbollscup vid fotbollsplanerna precis bredvid våra hus. En pappa fick syn på att det var någon som höll på att bryta sig in i en av bilarna, så det var 5 pappor som rusade dit för att stoppa inbrottstjuven. Inbrottstjuven blev trängd och stack en kniv rakt in i en av papporna, som segnade ner på plats och dog. Polisen sade till mig, att oftast är det så, att en tjuv brukar känna sig tryggare när polis ingriper och tar fast dem, för de vet att polisen har sina regelverk att följa. Men om en tjuv blir trängd av en privatperson, tar de oftast till ett mycket mer brutalt försvarsvåld och kan i värsta fall döda en. Jag förstår det han säger men jag är också medveten om hur otroligt snabb jag är i att se detaljer, såsom att inbrottstjuven höll en mejsel eller kniv i vänster ficka och att han således var vänsterhänt och att det var det jag främst skulle passa mig för i fighten med honom.

Jag blev överfallen av en blottare i Stockholm då jag var runt 23-24 år gammal. Jag lyckades sparka och slå mig fri. När jag senare fick identifiera honom i Polisens pärmar över sexualbrottsutövare i den åldersgrupp jag trodde att han var i, fick jag veta att polisen hade 64 polisanmälningar från kvinnor som blivit överfallna av honom samma kväll i mitt bostadsområde. Polisen lovade anonymitet och jag hittade ju överfallsmannen i de där pärmarna. Det gick vidare till åtal. När jag fick min kallelse till tingsrätten, visade det sig att de adresserat den både till mig och till överfallsmannen, vi kunde båda se varandras namn och adresser. Jag ringde upprört till Stockholms Tingsrätt för att checka av om även överfallsmannen fått reda på mitt namn och adress. "Ja, han har rätt att veta vem som anmäler honom!", fick jag som svar från tingsnotarien. Jag frågade om de är helt vansinniga, och tog upp att polisen lovat anonymitet. Då fick jag som svar att så fort ärendet kommer till tingsrätten, blir det offentlig handling och då är man inte längre skyddad med anonymitet. Jag blev rekommenderad att om jag var rädd för det, kunde jag alltid dra tillbaka min anmälan. "Ni är inte riktigt kloka på någon fläck alls!", svarade jag. Gärningsmannen hade ju dessutom redan fått mitt namn och min adress. Jag frågade om de kunde garantera att jag kunde röra mig i mitt område igen utan att bli överfallen och skadad av honom. "Nej, det är inte vår sak, utan det är polisens", svarade killen jag pratade med. Så fruktansvärt illa bemötande. Jag sade, att jag tänkte stå fast vid min anmälan och att killen skulle få sitt straff för vad han gjort.

När jag kom in till tingsrätten visade det sig, att av 64 tjejer som anmält övergrepp, var vi bara 3 som vågade stå kvar vid våra anmälningar. Resten hade backat bakåt och ur alltsammans. Vilket gjorde att killen fick ett lindrigare straff än om alla 64 hade stått fast vid sina anmälningar. Han blev dömd om lagen om tillsyn, vilket innebar att han var fjortonde dag skulle infinna sig vid polisen för att berätta vad han gjort sista 14 dagarna. Det kändes som att vi som blivit överfallna blev totalt skymfade i det hela.

Några månader senare, kom jag för att kliva in i en hiss vid en vårdcentral. Innan dörrarna stängdes, kom ett par med barnvagn efter mig in i hissen - och vem var det som stod där, om inte mannen som överfallit mig? Ungefär samtidigt med detta, kom jag körandes hem en dag med min bil. Och vem var ute och knatade i mitt område, trots att han bodde på södra sidan stan och jag på den västra? Jo, överfallsmannen. Då far den nanosekunder som jag övervägde att köra på killen, innan mitt starka samvete tog över att så kan man inte göra. Jag körde förbi honom utan att skada honom. Men hur tror ni det kändes för mig, att möta honom i hissen och att se honom knata runt igen i vårt bostadsområde när jag visste att han inte alls bodde i det området? När jag visste att han förmodligen var ute efter att göra nya överfall och övergrepp på kvinnor i området?

För ca 1,5 år sedan, var jag på tillfälligt besök i en stad. Jag kom gåendes förbi biograferna och precis utanför var det några ungar som höll på att mucka gräl med en kille i samma ålder. De såg ut att vara runt 10-12 år gamla och såg ut att komma från Mellanöstern allesammans och de hotade den där killen med att de skulle skära halsen av honom. Det var en mycket obehaglig situation. Men precis samtidigt med detta, var det tydligen någon som redan larmat polisen, så det kom en polisbil farandes för att stoppa dem från vad de hotade med att göra. Jag behövde inte ingripa och jag vet inte heller hur jag skulle ha kunnat ingripa i den situationen utan att själv riskera mitt liv. Den där typen av våld, är vi inte riktigt vana med att hantera i Sverige ännu. Men det kommer troligen att bli allt vanligare, med tanke på den kraftiga invandring vi har haft i vårt land sista åren. Precis som vi förmodligen kommer att märka av den typ av våld som de somaliska killarna visade idag.

Sådana som jag och som har ett starkt civilkurage, måste nog börja tänka om och tänka till hur vi kan ingripa när något sker. Det är inte lika självklart längre, att man kan hoppa in för att rädda någon. För varje situation som man hamnar i, måste man ta det lugnt och tänka till en extra gång innan man gör något. Lita på sin intuition och vara beredd på det värsta.

Om man drar en diagonal på den europeiska kartan med start någonstans mellan Spanien och Frankrike och sedan rakt upp mot de baltiska länderna, får vi en gräns för hur olika familjebildningsmönster har utvecklats över lång tid. Denna linje följer lite också uppdelningen av kristendomen där den mer västtra delen influerats starkare av lutherska läran medan den östra delen av Europa snarare har influerats mer av den katolska läran. Det hänger säkert samman, att även religionen hade ett starkt inflytande i hur familer förväntades bildas och hållas samman. För öster om den linjen, tenderade man att bilda starka och större familjekollektiv än vad man gjorde i den mer nordvästra delen, där kärnfamiljen blev mer vanlig över tid. Det är också i den mer nordvästra delen av Europa, som individualismen är som allra starkast.

Men hur fick då individualismen sin grogrund. Här i Sverige var det socialdemokratiska politiker som ansåg att vi skulle skapa ett samhälle där var och en skulle slippa stå i beroende till sina anhöriga. Men vi måste blicka tillbaka lite längre för att få en bättre helhetsbild av läget.

Desmond Harris har i en antropoligisk artikel en gång skrivit om orsakssammanhang. Han har en deterministisk syn på hur samhället har utvecklat sig och som är mycket intressant att reflektera över. Han beskriver om tiden från andra världskriget och fram tills idag och vilka betydande händelser som fört utvecklingen till vårt samhälle vidare.

Han beskriver om att under andra världskriget, kallades männen ut i militärtjänst och för att försvara oss. Under den tiden ersatte kvinnorna männen inom industrierna, för att de skulle kunna hållas igång. När sedan kriget tog slut, ville inte kvinnorna avstå från den frihet de fått genom att jobba och tjäna egna pengar. Man kom att justera löneläget så att det som en man tidigare inbringat till hela sin familj, kom att motsvaras av de två löner som en man och kvinna tillsammans fick ihop genom att jobba båda två.

I efterkrigstiden började industrierna blomstra igen. Man började utveckla och sälja många tekniska prylar till hemmen; kyl och frys, elspis, brödrost, radio, teve, stereo osv osv. Dessa prylar blev något av statusprylar, som man ville kunna visa upp för att visa hur bra man hade fått det. Samtidigt med detta, kom familjefoton att flyttas in i de mer privata rummen av ens bostad, dvs till sovrummen. Istället fick de dyra elektriska prylarna ge ett ansikte utåt åt de gäster som bjöds in till ens hem.

För att båda föräldrarna skulle kunna jobba så att de skulle kunna köpa allt som erbjöds på marknaden och som kunde ge bilden av status, behövde barnen tillsyn. Först utvecklades ett system med dagmammor, senare kom dagisen. Barn sattes till att "jobba" lika långa pass på dagis, som föräldrarna gjorde + restiden mellan dagis och föräldrars jobb. Plötsligt var det andra som tog hand om barnen merparten av deras vakna timmar och föräldrarna blev inte lika närvarande i uppfostringsprocessen, utan det ansvaret lämnades över på dagispersonal. Familjer började därigenom glida isär, det skapades ett indirekt fokus på individ och självständighet istället för familj och kollektiv. Även synen på sex kom att förändras under denna tid, att var och en hade mer rätt till sin egen sexualitet och njutning. Det blev alltså ett alltmer egocentrerat sätt att se på tillvaron. På gott och ont.

Idag är det fullt möjligt att kvinnor kan åka till en fertilitetsklinik för att låta inseminera sig för att den vägen få barn. Dessa har av någon anledning valt att "det behövs ingen pappa".  Men detta är ju ett ganska egocentrerat perspektiv, man utgår ju inte från barnets behov i det läget utan bara utifrån sitt eget. Samtidigt kan vi diskutera för- och nackdelar med lagen om gemensam vårdnad. Den är bra, så länge föräldrarna är vuxna nog att se till barnets bästa vid en separation. Men i de fall då misshandel förekommer, hamnar den misshandlade och barnen i en situation där de aldrig kan komma fria från sin förövare. Det blir kommunarrest och man kan känna sig bakbunden och att man inte riktigt kan gå vidare i sina liv så länge man behöver finnas för barnen, som man ju också älskar och vill det bästa. Men i sådana konflikthärvor, är det sällan barnens bästa man ser till och det gör ju inte heller lagen, såsom den är formulerad. Snarare mjäkas det med just den förälder, som utövar våld. Det är ju så synd om barnen inte ska få träffa den föräldern (...eller det är ju så förbaskat synd om den som utövar våldet!). Det är lätt hänt, att just dessa barn växer upp till kluvna och trasiga individer, som själva sedan får svårt att skapa och gå in i harmoniska relationer.

Under ett utvecklingssamtal som jag en gång hade med min dåvarande chef, frågade han hur jag tyckte att samspelet med kollegorna gick. Jag sade helt ärligt att det gick bra, men att det var en individ som jag inte blev riktigt klok på hur han fungerade och att jag därför kände mig osäker på hur jag skulle förhålla mig till denne. Jag har alltid varit extremt ärlig och hederlig och jag ville vara ärlig och hederlig även i den situationen. Jag hade en god relation med den chefen dessutom, han var helt underbar såsom chef. Och han sade något jag aldrig har glömt. Han sade, att när man söker ett jobb, söker man en tjänst och man söker sig till en specifik bransch. Men man ansöker inte om att få de kollegor man får. De får man på köpet. Och det behöver inte vara så att man ska fungera med varandra till fullo, utan bara acceptera den andras roll i organisationen och göra det bästa möjliga av det.

Han hade ju rätt i det. Det var ju cheferna som hade valt vilka de velat anställa på varje specifik tjänst. Det var val de gjort innan jag kom in i bilden och de valde mig, liksom efter att jag anställts. Numera vet man ju att det är viktigt att ha alla typer av personligheter representerade i ett lyckat team om teamet ska kunne bli riktigt konstruktivt. Men ändå händer det ju att man gärna dras till och anställer de som är lite lika en själv, speciellt om det rör sig om mindre organisationer. Med risk för stagnation i utvecklingen eftersom det inte finns individer som kan komma fram till andra perspektiv och idéer än vad man själv har. Visst, det kanske blir mindre konflikter av att hålla sig till en grupp av människor, som är likadana som en själv. Men utvecklingsmässigt är det bättre att samspela med de som tänker och tycker lite annorlunda.

Detta är än viktigare i vinstdrivande företag, speciellt med tanke på den internationella konkurrensen som vi har i dagens samhälle. Ska vi vara på topp och prestera och vara lönsamma, gäller det också att vi ser till att få bästa förutsättningarna för att fortsätta utvecklas och att utvecklingen då måste gå något snabbare än den utveckling som vi kan se i vår speciella bransch. Att ha en ständig omvärldsbevakning är därför oerhört viktig, för att veta den egna organisationens position i branschen och samhället i stort. Men det räcker således inte att bara stirra sig blind på den egna organisationen och vad man åstadkommer i den, internet, utan man måste också ha koll på vad som händer runtomkring organisationen, dvs konkurrenter, förändringar och fluktuationer på marknaden, förändringar i samhället som kan påverka (såsom t ex politisk utveckling, Coronautveckling etc).

Kom ihåg, att man är aldrig starkare än sin svagaste länk.