Jag kan inte säga att jag är någon expert på just autism. Men jag vill gärna försöka förstå och kunna ha en fungerande kommunikation med de som har detta och jag finner det ytterst fascinerande att relatera till dessa individer, som ofta är mycket begåvade och enormt kunniga i sina specialiteter - alternativt eller också att de är mycket dynamiska och mångfascetterade. Alla jag konverserat med och som är autistiska eller atypiskt autistiska, vittnar om att de blir oerhört trötta av social interaktion. De kortare mötena och det skrivna är lättare än de verkliga mötena IRL och då de tenderar att bli för långa i tid. 

De inom autism-spektrumet eller de atypiskt autistiska, ser ofta komplexa strukturer och system, vilket får mig att trollbindas när de berättar om vad de ser och upplever. Jag är aldrig en bättre lyssnare än just då. 

Att älska en man som förmodligen är autistisk eller atypisk autistisk

Jag älskar en man som förmodligen är autistisk eller atypisk autistisk. Han är otroligt mångfascetterad och dynamisk och stimulerar mig oerhört mycket med sitt intellekt. Men han har svårt att relatera på en nära nivå, varför han inte vill ha en nära relation med mig. Vilket jag får acceptera, att så är det bara. 

För mig spelar det ingen roll, att han har autistiska drag utan jag ser det snarare som en styrka än en svaghet. Han är en otroligt fin människa och man på så många plan. Han kan trollbinda mig och få mig att vilja söka mig till hans famn, men att jag hela tiden får slå knut på mig själv och bromsa mig för att visa honom respekt och hänsyn utifrån vad han klarar av i stunden. Jag har aldrig tidigare haft någon annan nära, men som kan bli så otroligt stel och låst i sin kropp just under närhet. 

Jag har alltid haft svårt för att bara kallprata om ditt och datt och ingenting. Visst, jag vet hur man gör det och jag är tillräckligt socialt begåvad för att kunna ta första initiativ och börja prata med okända människor. Men helst vill jag få en utmaning och en stimulans i de djupare samtalen, de som får mig att växa och utvecklas och känna att jag är på en upptäcktsfärd i någon annans inre värld, som denne förmedlar till mig. Jag är den absolut bästa lyssnaren när någon berättar om något den kan på djupet eller berättar om komplexa sammanhang.

Visst är det jobbigt att han inte vill ha en nära relation, men det är som det är. Vi är i alla fall vänner och jag kommer ju ändå alltid att älska honom. Det är jag som får anpassa mig i situationen för det är ju jag som är mest flexibel av oss två och inte har samma behov som han har. Jag är typisk enmanskvinna så jag tror inte att jag kommer att kunna älska någon annan på detta sätt, som jag älskar honom.

Jag har bara älskat på detta sätt två gånger i mitt liv så jag har inte så lätt för att släppa fram så djupa känslor ifrån djupet av mig själv, jag heller. Men det hänger inte samman med autism utan på att jag har förlorat den första mannen jag älskade så djupt och att jag därefter har gått igenom en destruktiv relation som gör att jag inte riktigt vågar släppa andra riktigt nära mig. Det var därför fantastiskt att denne man lyckades väcka så djupa känslor i mig. Det har fått mig att känna mig mer levande, mer "hel", mer fullständig, mer närvarande i nuet. Det gör mig lycklig att veta, att jag kan älska så, men olycklig att veta, att han inte kommer att kunna besvara mina känslor och inte vill vara med mig, såsom jag kanske skulle vilja innerst inne.

Jag trodde ärligt talat inte, att jag skulle kunna älska på det sättet igen. För jag har varit så noga med att aldrig släppa någon nära mig på det sättet. Ändå rev han mina murar, trots att han själv inte ville och klarade av känslorna han fick mig att släppa fram. För mig, kommer han alltid att vara den vackraste människan som jag någonsin har mött, för han är vacker både på insidan och utsidan. Men han är lite "trubbig" känslomässigt, att han blir stel och inte klarar av närhet. Att han inte klarar av att jag älskar honom. Att han inte klarar av ens att få en kram vissa gånger. Att han hellre vill ha en "närmare" relation med en annan kvinna och inte mig. Jag är inte hans förstahandsval och kommer nog aldrig att bli det. Medan han egentligen är mitt försthandsval, mitt enda val rent känslomässigt och intellektuellt. 

Sexuellt får jag söka efter andra partners och det kommer förmodligen att bli ett stopp vid ren sex utan känslor inblandade. Låter som ett ytligt sätt att leva, men samtidigt finns det ju en anledning och ett djup i mig som gör att jag väljer att göra så. För jag kan inte bara stänga av känslorna jag känner och de känslorna är också för fina och vackra, för att stängas av och stängas ner och gömmas undan. Det är ju det allra finaste i mig det handlar om. Och jag vill visa mig den självrespekten att tillåta de känslorna att få florera inom mig på detta vackra sätt, även om de aldrig kommer att bli besvarade. Visst kommer jag att kunna tycka om någon annan och jag vet att jag kommer att kunna njuta sexuellt även utan känslor inblandade, men det kommer naturligtvis inte bli samma sak som då man är nära den man verkligen älskar. En del kommer att saknas. Men det är som det är. Jag kan inte tvinga någon att älska mig och speciellt inte när denne någon har svårigheter att överhuvudtaget kunna älska någon. 

Min autistiska elev

En period jobbade jag som ämneslärare på högstadienivå. Jag har alltid undrat hur man har tänkt när man pratar om att behandla alla lika, fastän vi alla är så olika. Det blir inte rätt, när man sätter ihop stora klasser med "vanliga" elever tillsammans med de som har en mer ovanlig personlighet, såsom de med ADHD, ADD och autism. Det blir inte rätt, för dessa individer har olika behov för att kunna komma till sin rätt. 

Det klassiska i klassrummet var att något triggade igång en av ADHD-killarna, så att de for upp från sin stol och genast gav sig på den med autism. Jag blev så trött på detta varenda gång. Och det är ju inte elevernas fel utan det är ju vi vuxna som har skapat en situation de inte klarar av. 

En pojke med autism, var oerhört kunnig i historia. Han hade plöjt universitetslitteratur om än något förlegad sådan varför han inte helt kände till den senaste forskningen på vissa områden inom just historia. Men han var mycket begåvad och duktig. Det var egentligen inte jag som ansvarade för denna elev, utan en kollega, men det blev så att denna elev tydde sig till mig alltmer och att kollegan inte orkade hantera situationen. ADHD-killarna var extremt jobbiga på denna unga kille, som i rätt situation och miljö verkligen skulle kunna bli en riktig specialist och superduktig på det han gör. 

En dag hittade jag honom alldeles förvirrad i en korridor. Han skulle ha varit på lektion just då, det visste jag. Det visade sig att ADHD-killarna hade knuffat in honom i hans skåp så att han först fastnat med huvudet i det. Sedan hade alla eleverna lämnat honom så. Han hade lyckats ta sig loss från skåpet, men då jag hittade honom var han i stark ångest och riktigt förvirrad. Jag pratade med honom lugnande - och fick ta tag i situationen. 

Denne kille höll sig ofta i närheten av mig och han blommade ut så otroligt fint på mina lektioner. Jag hade en bra kommunikation med honom och jag ville verkligen stötta honom, när ingen annan vuxen på skolan orkade bry sig. Det kändes som om hela mitt lärarlag svek denna kille, och det fick väl mig ännu mer att vilja hjälpa honom. Det är sådan jag är. 

Men så blev jag allvarligt sjuk och fick ersättas med någon annan lärare. När jag varit sjuk en tid och jag förstod att jag inte skulle komma tillbaka till det jobbet, kom min kollega hem till mig med mina saker.  Han berättade då om just den kille som jag inte längre kunde stötta. 

En dag, hade ADHD-killarna lurpassat på honom då han kom cyklandes till skolan. De sprang på honom, sparkade omkull hans cykel och misshandlade honom grovt. De trampade sönder hans glasögon. 

Den dagen, fick den killen nog. Han gick ner på centrumet i den orten, och köpte sig en pistol på svarta marknaden. Dagen efter tog han med sig pistolen till skolan och hotade ADHD-killarna med den. Soc och polis blev inkallade. Och istället för att ta tag i det verkliga problemet, dvs ADHD-killarna som betedde sig så illa mot denna autistiska kille, så omhändertogs den autistiska killen. 

Jag brukar inte ha så lätt för att bli arg, men då kände jag ett ursinne inom mig. Hela skolvärlden, hela den vuxna världen, svek den autistiska killen. Trots att han med rätt stöttning och hjälp hade kunnat bli så duktig på det han redan var specialist på. 

Bristerna i vårt skolsystem

Jag berättar denna historia för att lyfta fram, att vi sitter i Sverige och västvärlden med ett trögtänkt samhällssystem där alla förväntas passa in i vissa mallar. Skolplikt och skolgång förväntas ske på liknande sätt för alla och vi har vårt betygssystem med kriterier om vad en elev ska klara av för att få sina betyg. Vi sätter in alla barn i sexårs och ettan utan att reflektera över personlighetsdrag och utvecklingsnivå eller vad som är varje individs styrkor och svagheter. Vårt system är gjort för att skapa robotar som alla beter sig och agerar likadant, har liknande kunskaper och inte får tänka och agera självständigt.

Visst finns alternativa skolor såsom Montessori, Feldenkrais och Antropofoserna, men de har fortfarande en uppstyrning från statligt håll om vilka kriterier en elev ska uppfylla för att få fullständiga betyg och de måste ändå följa skolplanen - som beslutats av människor som aldrig någonsin har mött den enskilda individen, dvs varje enskild elev i skolan. De som satt upp alla riktlinjer, har gjort det utifrån någon slags styrning i tron att alla ska platsa in och vara likadana - och man skyller på att man gör det för att likabehandla alla och vara rättvis mot alla. Men är det verkligen rättvist att förtrycka styrkor och förstärka svagheter hos den enskilda individen, som känner att den inte riktigt platsar in i den mall som alla förväntas klara av? 

På Samoa tänker man annorlunda. Där sätter sig ett byråd i ring för att diskutera barnens utvecklingsnivå. Barnen får börja skolan först när detta byråd ser att de är mogna för det. 

Om vi bara tar oss tid att stanna upp och se, stanna upp för att lyssna på den med autism eller atypisk autism, kan vi se en hel värld i dessa individer. Fantastiskt fint att få uppleva det varje gång det händer. 

Det är spännande  och givande att konversera med de som är autistiska eller har atypisk autism

Idag konverserar jag med flera som har autism eller atypisk autism och dessa lär mig väldigt mycket genom sina förklaringar om hur de är. Det är fascinerande, spännande och oerhört givande att diskutera med dessa individer och det får mig att nå ytterligare föreställningsvärldar, ytterligare världar.

Det blir en upptäcktsresa för mig, som stimulerar och får mig att må bättre än utan dessa konversationer. För jag är ingen ytlig människa, jag tycker om att djupdyka in i samspelet med individer som resonerar och agerar på ett mer komplext sätt, men fortfarande är inom normalintervallet för just deras personlighetstyper. De väcker min respekt, ödmjukhet och tacksamhet att de är de och vågar vara sig själva med mig - och att jag är jag.