Jag hade gjort det enkelt för mig, tidigare i livet. Jag valde att leva med en mycket klok man, som alltid dividerade och begrundade allt väldigt noga innan han fattade sina beslut. Jag visste att jag var trygg med honom och att jag kunde förlita mig på att om jag bara gav honom tiden att få begrunda en problemställning vi stod inför, så kom han till slut fram till bästa lösningen och presenterade hur han tänkt runt det. Jag gjorde alltid bäst i att ge honom det utrymmet att begrunda och tänka, för det han kom fram till var oftast bra och noga avvägda beslut som jag kunde leva med. Jag åkte lite snålskjuts på hans förmåga att tänka sig fram till den bästa lösningen. Men det var också en trygghet för mig, att jag kunde lita på honom så. Han var verkligen klok och jag visste att hade jag fattat beslut, hade jag nog fattat beslut lite förhastat och inte övervägt att för- och nackdelar med det. VIsst, jag hade fått ett snabbare resultat och kört på och det blev oftast bra med det jag själv också gjort, men det blev mer solitt och stabilt och välgrundat, när han fick tiden på sig att komma fram till bästa lösning. Jag respekterade honom högt för denna förmåga, för jag visste att han var oerhört klok och aldrig skulle göra något förhastat.

Med åren har jag själv blivit mer såsom han var. Visst har jag en annan dynamik i mig och jag kan fortfarande åstadkomma mycket på kort tid, jag kan fatta snabba beslut och ro runt det som måste göras. Jag kan vara oerhört dynamisk i mitt beslutsfattande och mitt sätt att göra saker. Jag har en arbetsskada med mig, kan jag säga, där jag lärde mig att snabbt överblicka situationen och därefter snabbt fokuserade på detaljerna. Jag var tvungen att göra så, då jag tidigare arbetade såsom konsult och kunderna förväntade sig att jag snabbt skulle komma in i arbetet. Jag har därför väldigt lätt för att snabbt se strukture och system på ett övergripande plan, men också hökögat för att se detaljerna.

Alla vi människor ställs inför olika situationer där vi måste påbörja, genomföra och avsluta något. Många människor är oerhört duktiga på att påbörja saker och ting, men någonstans på vägen tappar de sin motivation och slutar genomföra det de håller på med - och de når aldrig fram till avslut. Jag själv var nog lite sådan i yngre dagar, men ju äldre jag blivit desto mer ser jag till att jobba mig igenom det jag har att göra på ett ganska strukturerat sätt, där jag sätter upp mål och delmål och steg för steg tar mig till ett avslut på varje litet projekt jag håller på med. Idag är jag nog lika stark i alla dessa tre faser: Påbörjan-Genomförandefas-Avslutningsfas. Jag får saker gjorda från början till mål. Hur är du själv?

Jag tänker, att det blir aldrig bra om man ligger med en massa halvfärdiga projekt som aldrig avslutas. De ligger där och suger energi ur en. Man kan uppleva att man har det stökigt i huvudet för att det är så många lösa trådar som är liggande, och som aldrig blir färdigt. Jag tror också att ett sådant beteende kan påverka ens självbild att man kanske ser på sig själv som hopplös och värdelös och ömöjlig och att det i förlängningen också kan mentalt förlama en lite, att det är ingen idé att man påbörjar något för jag kommer ändå aldrig att genomföra det till fullo och aldrig nå ett avslut. Och det är ju lite så som många också gör med sina drömmar och fantasier. Man ger upp innan man ens har provat. Och så blir vi fast i levnadsmönster där vi kanske inte riktigt trivs med varken oss själva eller med det sätt vi lever och vad vi gör. Som t ex stannar kvar på en arbetsplats som vi egentligen borde ha lämnat för länge sedan. Det kanske känns bekvämt att vara kvar, eller tryggt. Men hur förtvinar vi i våra själar av att stanna kvar där vi inte trivs? Hur påverkar det vår identitet och självbild?

Karaseck har illustrerat en modell för stöd-krav-kontroll och hur det påverkar synen på oss själva och vilken självkänsla vi har. Han säger att för att kunna känna kontroll, behöver vi också uppleva att vi får stöd från omgivningen och lagom stora krav på oss i det vi gör. Men vissa av oss, såsom jag själv, har vuxit upp i en miljö där vi har haft väldigt lite stöd, men höga krav på oss - vilket gör att vi därmed också får en känsla av att vi inte har kontroll och förmågan att själva fatta beslut i den situation vi befinner oss i.

Denna bild är tagen från Stressforskningsinstitutet.se och deras PDF-fil "Arbetsorganisation och hälsa".

Denna modell är helt avgörande för hur du som enskild individ mår i din situation du befinner dig i. Den ger kött på benen, och en förståelse för din situation. Ju högre krav du har på dig, ju lägre stöd du har från andra i din situation och ju lägre beslutsutrymme du har själv att kunna påverka utgången av det som sker, avgör för hur stressad och dåligt du kommer att må. En människa som får stöttning, har lägre krav på sig och som har beslutsutrymme, klarar sin situation bra.

Och då är vi tillbaka på detta med starkt kollektivt beslutande och individualismen. Det gör detsamma i vilken typ av samhälle vi lever i, vi kan fortfarande hamna i den alarmerande oranga iso-spänningsområdet, där vi upplever lite stöd, mycket krav och lite kontroll i vår situation. Men det är troligare att vi mår som allra sämst om vi samtidigt med detta är del av ett individualistiskt samhälle och inte det kollektiva, där vi troligtvis ändå kan få större stöd inför de prövningar vi ställs inför.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag kan inte säga att jag är någon expert på just autism. Men jag vill gärna försöka förstå och kunna ha en fungerande kommunikation med de som har detta och jag finner det ytterst fascinerande att relatera till dessa individer, som ofta är mycket be...

Jag är oroad över hundmarknaden. Jag har sett en förändring ske över flera års tid men just nu skenar utvecklingen. Inte bara vad gäller hastigt stigande vansinnespriser utan också att man kan se alltfler vansinniga raskombinationer. Därutöver har fö...

      Under en period interagerade jag över ett ganska stort geografiskt område i vår värld. Jag interagerade med människor i hela Europa, Nordafrika,vissa individer i de afrikanska länderna söder om muslimskdominerade områdena, hela Mellanöst...

    Jag växte upp på en gård. Det var på många sätt en idyll, nu när jag ser tillbaka på det. Vi levde långt ifrån faror och vi barn kunde röra oss ute i skog och mark utan att vara rädda för att bli våldsutsatta eller bortrövade. På så sätt lev...

För några år sedan samtalade jag med en kristen bosniska. Hon var orolig för den utveckling som är i Europa och hon visade tydlig ångest. Hon berättade för mig om hur situationen hade varit i Bosnien och varför hon och hennes familj hade lämnat sitt ...