För några år sedan, fick jag en artikel publicerad i Marockos största onlinetidning och den fick läsare över hela Nordafrika och en bit in i Mellanöstern. Många unga, muslimska män sökte i samband med det kontakt med mig via Messenger och jag hade en dialog med ganska många. Det som gick som en röd tråd genom dessa samtal, var att dessa unga män återkommande kallade sig för "den förlorade generationen". Jag bad dem att förklara och berätta dess innebörd.

Jo, i deras kultur, är det alltid någon eller några släktingar som bestämmar hur de yngre ska agera och förhålla sig till allt. Det finns nog inte några som är hårdare fostrad in i kollektivt medvetande såsom just de yngre muslimska individerna i dessa kollektiv. De får inte besluta något självständig, aldrig agera självständigt utan alltid tänka på kollektivets bästa. Om de gör revolt mot reglerna som deras släktingar satt upp, handlar det inte bara om släktens anseende och heder utan de äventyrar de hela släktens säkerhet och trygghet. I ett samhälle där statsorganisationen överlag inte är stabil, behöver släkterna i dessa kollektiv hålla samman och skydda varandra, hjälpa varandra. För det följer också med att ingen individ i kollektivet står ensam i någon situation så länge de följer reglerna i kollektivet. Dvs släkten blir ens bank, ens skydd, ens trygghet, ens identitet. Ja, fundera lite över detta. Om du tillhör ett kollektiv har du förmodligen en starkare och tryggare identitet än om du vuxit upp i Sverige där självständighet och individualismen varit styrande. Det är alltså inte bara av ondo, att ingå i ett starkt kollektiv. Tvärtom ger kollektivet ett sammanhang för varje enskild individ och en trygghet att man vet vad man tillhör och vem man är.

I Muslimska kulturerna är varje individ som ett kugghjul i ett större sammansatt system av kugghjul, varje kugghjul har sin givna plats och uppgift, sin givna identitet och tillhörighet.

Som en del i detta kollektiv, förekommer mycket kusingiften. Man gifter sig inom det egna kollektivet och man gör det inte av kärlek. Oftast är det de äldre som parar ihop lämpliga kusiner med varandra - vilket inte alltid är så lyckat. Jag hade ett tag kontakt med en muslimsk syrisk man som flytt tillsammans med sin unga hustru och son till Sverige. Det de utsatts för under kriget och under flykten, gjorde att paret, som var kusiner, gled ifrån varandra och de fungerade inte längre tillsammans. Hon var dessutom gravid igen och väntade deras andra barn. De ville skiljas. De beslutade att han skulle stanna med första sonen i Sverige, medan hon skulle resa ner tillbaka till Turkiet där hennes föräldrar fanns, och där skulle hon föda barn nr 2.

Jag frågade om han hade fått gifta sig av kärlek, och han sade att det får de aldrig göra. Och han berättade att när hon satt på tåget på genomresa genom Danmark, hörde de äldre i släkten av sig till dem båda. De sade, att de inte kunde skiljas, utan att kvinnan skulle vända och resa tillbaka till Sverige och de skulle fortsätta leva tillsammans som familj. Det var således inte paret själva som fick bestämma över sina egna liv. Jag frågade honom om han inte kunde sätta ner foten och säga att detta kunde han inte gå med på, för de fungerade verkligen inte tillsammans. Han svarade att det kunde han inte göra, för det skulle vara respektlöst av honom gentemot hans äldre släkting som bestämde detta. Respekten för den äldre, beslutande i kollektivet, är alltså så starkt att övriga blir underkuvade och gör som de blir tillsagda, även om de själva far dåligt av det.

Skillnaden mellan att ingå i ett kollektiv och att vara del av ett individualistiskt samhälle.

Något sådant, skulle ALDRIG en svensk gå med på. Vi är uppfostrade i det individualistiska samhället att vi för göra precis som vi vill. Vi är bortskämda och självcentrerade och vi behöver inte tänka på kollektivets och släktens säkerhet, trygghet och överlevnad.

Men låt säga att det skulle blossa upp till ett nytt världskrig i Europa. Vilka tror ni kommer att klara sig allra bäst?

Nu tillbaka till den förlorade generationen. Jag tror det är viktigt att jag först lyfter fram just hur starka krafterna är i det kollektiv dessa människor är del av för att lättare förstå "den förlorade generationen". De unga, muslimska männen förklarade en efter en för mig om att de hade oerhört höga krav på sig för att få gifta sig. Det krävdes att de dels hade en bra utbildning och ett jobb där de hade bra löneinkomster, dels att de måste ha råd att skämma bort sina kommande fruar. Om du saknade detta, förbjuder de äldre släktingarna i kollektivet dig från att gifta dig.

"Men..... det innebär ju att de äldre inte heller kommer att få några barn och barnbarn...?", sade jag. Och det var just den ömmande punkten för dessa unga män. De skulle aldrig kunna få identiteten som familjefar och de skulle aldrig kunna få leva familjeliv och få statusen det innebar att vara gift och ha familj. De lämnades utanför den möjliga identiteten och tillhörigheten och som är så oerhört viktigt i deras kultur. Utan den, och du kan aldrig erhålla någon bättre rang i kollektivet, folk kommer inte att se upp till dig och respektera dig som individ, så länge du inte har nått det stadiumet. Och nu är det svårt att få ett anständigt jobb med bra lön i dessa länder.

Jag försökte trösta en efter en av dem jag pratade med, att loppet är inte kört. En dag kommer de äldre att dö och gå bort, och då är det de själva som hör till de äldre. Jag berättade att män kan vara fertila högt upp i åldern och få barn sent i livet. Det hade de ingen aning om, de har inte haft någon sexualkunskap i skolan. Jag berättade om att en stor affärsman vid namn Pehr G Gyllenhammar fick barn vid 82 års ålder. De unga muslimska männen lät bestörta över detta, och samtliga sade, att de inte hade en aning om att det var möjligt. De som dock inte kommer att hinna få några barn, är ju de unga muslimska kvinnorna som ingen muslimsk man gifter sig. Det är kvinnor i "den förlorade generationen" som helt kommer att bli barnlösa och utan familjer. Men de muslimska unga männen kommer att kunna bilda familj senare i livet.

Samtliga jag samtalade med, tackade ödmjukt för våra samtal. Det var en tröst och en styrka de kände, i att veta att loppet inte är kört för dem utan att de bara får invänta och fokusera på annat fram tills dess de blivit äldre, och då kan bilda den där familjeidentiteten de längtar efter och behöver.

Och detta ger naturligtvis perspektiv på hur vi svenskar lever våra liv och vilka oändliga valmöjligheter vi själva har att göra för vilket liv vi vill ha. Det är inte andra som styr vår färd utan det är vi själva som avgör vilken livsväg vi tar in på och vad vi gör. I Sverige kan vi själva ta beslut att gifta och skilja oss utav kärlek och vi kan göra det med den vi vill. Det är ingen byäldste eller äldre släktöverhuvud som kräver av oss att göra si eller så. På gott och ont.

Jag personligen skulle aldrig kunna gifta mig eller leva med en människa som jag inte har känslor för. Känslorna är för avgörande för mig. Resonemangsäktenskap eller lycksökeri är ingenting för mig. För i den individualismen som jag vuxit upp i, finns också inom mig en stolthet att jag vill kunna stå på egna ben och aldrig bli beroende av någon annan. Vill jag ha något, får jag kämpa mig till det genom att spara och jobba och tjäna in pengarna som krävs för det på något sätt. Det är aldrig någon annan som ska betala något för mig. Det är jag alldeles för stolt för och jag har min värdighet. Jag har absolut ingen stöttning från min egen fd primärfamilj, utan jag står helt ensam i allt och får klara av allt själv. Det finns ingen trygghet så för mig, utan den tryggheten får jag finna i mig själv, att jag vet vart jag har mig och att jag får tänka mig för så att jag alltid planerar noga när jag ska göra något.

Men skulle det bli kris och konflikter, om det skulle blossa upp till krig och oroligheter. Skulle vi svenskar då överhuvudtaget bli benägna att hjälpa varandra och gå samman i kollektiv för att klara oss vidare? Vi har ingen som helst erfarenhet av att agera i ett kollektiv och många av oss är oerhört bortskämda med att kunna gå efter eget huvud och göra vad vi vill. Dessutom, skulle vi ha förtroende för varandra - eller har individualismen i sig också gjort oss så distanserade till andra, att vi känner ett bristande förtroende för andra? Min bild är att självständigheten också har sitt pris i hur vi klarar av att relatera till andra. Det i sin tur, kan göra oss sårbara om det uppkommer ett yttre hot. Därför tror jag att det är bra att vi alla reflekterar över vad individualismen och självständigheten gör med oss på gott och ont, och funderar över hur vi bör förhålla oss till det. Finns det något vi kan göra annorlunda i vår självständighet så att vi själva blir mindre sårbara? Kan vi på något sätt ändå relatera till andra, för att bygga upp en slags trygghet och stabilitet som kan stå stark om något inträffar på ett sätt att det drabbar hela samhället? Kan vi finnas för varandra? Bygga vänskaper och nätverk som kan stå stabilt och lyftas fram när och om det behövs?

I Sverige och västvärlden talas det mycket om teamarbete, samarbete och i våra jobb ska vi prestera i team. Men i vårt sätt att leva i övrigt, ska vi stå själva, klara oss själva. Och vi passerar varandra i vardagen, utan att se varandra, utan att samspela, utan att tala och visa varandra respekt och hänsyn. Var och en av oss har mer eller mindre en egen kockong runt sig, där vi tar oss fram bland andra människor. Det finns andra runtomkring oss, men vi ser och bekräftar dem inte. De bara finns där, såsom skuggbilder av människor, precis som vi själva uppfattas som skuggbilder av andra.Vad är det för liv, egentligen?

Med individualismen har vi utvecklat talesätt såsom "ensam är stark", "själv är bästa dräng", "ju fler kockar, desto sämre soppa" osv. Vi har i Sverige flest antal ensamhushåll i världen. Det finns ett afrikanskt ordspråk som säger, att "den som äter ensam, är det synd om". Kanske att det är dags att vi reflekterar över vad det är för tillvaro vi skapat åt oss själva och om den verkligen är så lyckad? Har vi kanske släppt individualismen för långt. Kanske så pass långt i vårt samhälle, att det istället för att vara en konstruktiv kraft ~ blir till en destruktiv kraft som förgör oss och gör oss sårbara?

Vi har mycket att lära av andra. Mycket andra sätt att leva som vi kan jämföra oss själva med.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag kan inte säga att jag är någon expert på just autism. Men jag vill gärna försöka förstå och kunna ha en fungerande kommunikation med de som har detta och jag finner det ytterst fascinerande att relatera till dessa individer, som ofta är mycket be...

Jag är oroad över hundmarknaden. Jag har sett en förändring ske över flera års tid men just nu skenar utvecklingen. Inte bara vad gäller hastigt stigande vansinnespriser utan också att man kan se alltfler vansinniga raskombinationer. Därutöver har fö...

      Under en period interagerade jag över ett ganska stort geografiskt område i vår värld. Jag interagerade med människor i hela Europa, Nordafrika,vissa individer i de afrikanska länderna söder om muslimskdominerade områdena, hela Mellanöst...

    Jag växte upp på en gård. Det var på många sätt en idyll, nu när jag ser tillbaka på det. Vi levde långt ifrån faror och vi barn kunde röra oss ute i skog och mark utan att vara rädda för att bli våldsutsatta eller bortrövade. På så sätt lev...

För några år sedan samtalade jag med en kristen bosniska. Hon var orolig för den utveckling som är i Europa och hon visade tydlig ångest. Hon berättade för mig om hur situationen hade varit i Bosnien och varför hon och hennes familj hade lämnat sitt ...