Min dikt "Uppmaningar"   

Matinspirera!

Sluta vegetera!

Dansa och spatsera

till virveltrummors takt!

Börja agera!

Våga agitera!

Kanske chockera

om nåt oemotsagt!

Dra ifrån och addera!

Våga se alltmera!

Men sluta briljera

och sök ögonkontakt!

Sluta genera!

Lär dig att hantera!

Välj och kassera

och glöm ungdomsjakt!

Lyssna men filtrera!

Och fortsätt florera!

Skratta och krevera

under kärleksakt!

Kanske notera

skavanker negligera;

kurvor parera

och du får proffskontrakt!

För oss är det kanske en självklarhet med vårt bordsskick och de seder vi har kring ätandet. Men har det alltid varit så och är de så överallt? I östasien används fortfarande pinnar och i vissa arabiska och afrikanska kulturer äter man fortfarande med händerna.

Användning av kniv

Om vi gör en historisk tillbakablick över hur vi har ätit i Europa, hur ser den då ut? Kniven är ett gammalt redskap. Långt innan den började användas tillsammans med gaffeln, ansågs det att varje man borde ha en kniv. Kniven användes till allt man bara kunde komma på att använda den till.

De seder och bruk vi idag använder oss av i Sverige då vi äter, uppstod först inom hoven under medeltiden för att sedan breda ut sig till övriga folkklasser. I historiska källor nämns att innan gaffeln började användas, åt det europeiska hovfolket med händerna. Det passade sig inte att peta med fingrarna i öron, ögon eller näsan när man åt. Det ansågs vara tre dåliga vanor.

Norbert Elias om hur man skulle snyta sig i det medeltida Europa

Norbert Elias beskriver i sin bok "Sedernas Historia" hur man tidigare använde bordsduken till att snyta sig i. I tolvhundratalets Italien var det dock viktigt att vända sig bort då man snöt sig eller hostade så att ingenting hamnade på bordet. Enligt en källa var det opassande att snyta sig i bordsduken i 1400-talets Tyskland och enligt en fransk sed, skulle man inte snyta sig med samma hand som man höll köttet md under middagen. "Att snyta sig i huvudbonaden eller kläderna", ansåg Erasmus av Rotterdam var bondskt, och det var opassande att styrka av sig snoret på kläderna.

Snor och spott

Man ansåg att skillnaden mellan snor och spott var ringa. Snor ansågs vara grövre medan spottet var orent.

I det franska reglerna "Les Règles de la Bienséance et de la Civilité Chrétienne" av de la Salle (1729) går det att läsa att det var oartigt att hela tiden peta sig i näsan med fingrarna och att det var "olidligt att stoppa in i munnen det som man fått ut ur näsan". Inte heller skulle man putsa näsan med handen, ärmen eller övriga kläder. Att snyta sig med två fingrar och sedan kasta snoret på marken, för att sedan torka av fingrarna på kläderna var mycket opassande, då man ansåg att kläderna alltid borde vara rena, oavsett hur enkla de var. De la Salle skriver också om att det fanns de som var så ohyfsade att de brukade pressa ett finger mot ena näsborren för att sedan blåsa ut genom näsan aså att orenligheten hamnade på marken. Han ansåg istället att man alltid borde använda näsduken när man snöt sig och när man snöt sig skulle man dölja ansiktet med hatten.

Ur en anonym text från 1714 kan man också läsa: "Flitigt spottande är obehagligt. Om man måste spotta skall man dölja det så långt det är möjligt för att undvika att besudla (smutsa, fläcka: min förklaring) såväl andra personer, vilka de än är, som deras kläder; ej heller ska man spotta på glöden invid elden. Och varhelst man spottar skall man sätta foten på spottet. I stora herrars hus skall man spotta i näsduken. Det är inte passande att spotta genom fönstret eller i elden. Spotta inte heller så långt att du måste leta efter spottet innan du kan sätta foten på det."

Matvanor i olika europeiska länder

Hur såg då 1500-talsmänniskor ut då de åt? Ärkebiskopen av Benveta har i Galateo från år 1558 beskrivit att vissa sågs ibland "ligga som svin med trynena i soppan utan att en enda gång lyfta på huvudet eller flytta på blicken". Han ansåg att en del "glufsade i sig maten", "smutsade ner sig om armarna ända upp till armbågarna" och att de använde servetten tills den såg värre ut än "en disktrasa". Sedan skämdes desamma inte för att roka bort svetten i pannan, ansiktet och halsen. De kunde också snyta sig när som helst. Observera, att här får vi information om att det redan på 1500-talet brukades en disktrasa.

Prinsessan med guldgaffeln

En grekisk prinsessa gifte sig på 1000-talet med en man från Venedig. Då hovet i Venedig upptäckte att prinsessan "förde maten till munnen med hjälp av små guldklykor med två spetsar" (dvs använde en gaffel av guld då hon åt) blev det skandal.

Inte förrän 500 år senare berättas det att överklassen i Italien hade börjat äta med gaffel och då åt man till och med soppa med gaffel. Sedan att använda gaffel spred sig sedan därefter till Frankrike, England och Tyskland.

Hur man tuggade maten

I Civilité skriven av Calviac år 1560 går det att läsa, att tyskarna tuggade maten med munnen stängd och att det ansågs ohyfsat att göra annat. Fransmännen tuggade med halvöppen mun och ansåg tyskarnas sätt ohyfsat. Italienarna tuggade mycket slappt, något som ansågs alltför fint och affekterat av fransmännen, som tuggade maten mer grundligt.

Brukandet av bestick

Tyskarna använde sked när de åt soppa och annat flytande, medan italienarna fortfarande använde gaffel. Fransmännen å sin sida, använde det bestick som passade bäst eller var mest bekvämt. Italienarna såg helst att det skulle finnas en kniv för varje gäst, medan tyskarna tydligt brukade markera missnöje om någon tog den som låg framför dem eller bad att få låna en kniv. Vid samma tidpunkt i Frankrike, brukade man låta två eller tre knivar skickas runt ett stort bord med sittande gäster vid större bjudningar.

Varifrån den grekiska prinsessan fick sin guldgaffel på 1100-talet vet vi inte. Förmodligen kom dock gaffeln från de starka kulturerna i mellanöstern eller Egypten, där det fanns god tillgång på guld och där man var duktig på att uppfinna nya saker.

Tilläggas bör också göras, att de seder som redovisas historiskt enbart ger en bild av hur sederna var vid den europeiska överklassen, ej hos folket. Det fanns få skrivkunniga bland vanligt folk som bönder och handelsmän och överklassen hade sällan någon större kontakt med dem. Samhället var alldeles för segreregat.

Som en liten anekdot kan nämnas att ännu på slutet av 1700-talet, tog det 21 dagar att rida per häst från Stockholm till Paris. Sedvänjor kunde således spridas sakta rent geografiskt.

Där det finns en kraft, finns alltid en motkraft.

Ju mer EU lanseras,

- desto mer börjar vi handla närproducerat.

Ju mer miljömedvetna vi blir,

- desto skräpigare blir det i vårt svenska samhälle.

Ju mer vi lär oss tänka sundhet för våra kroppar,

desto mer äter vi fel och blir överviktiga.

Ju mer kroppsmedvetna vi blir,

- desto mer svårsmält kött äter vi.

Ju mer det larmas om att färgämnen i mat är farligt,

- desto mer ger vi våra barn (och oss själva) färgglada godisbitar.

Ju mer vi får vetskap om att vi måste röra på oss,

- desto mer sitter vi stilla.

Ju fattigare vi blir,

- desto mer tenderar vi att köpa.

Ju rikare vi blir,

- desto mindre tenderar vi att köpa.

Detta får mig att undra,

om vi faktiskt lever i en svartvit värld.

Vart finns nyanserna däremellan?

"Lagom" måste ha emigrerat från Sverige.

Min dikt "Kartan"

Blunda

och jag kysser sorgen

och förtvivlan

ur dina ögons djup.

Jag är inte rädd

för att möta din smärta.

Andas långsamt ut

och finn dig stående

i dig själv

som ett orubbligt monument

som ändå låter sig smekas av vinden

och vattendroppar

utifrån och in.

Varje vattendroppe

väcker nytt liv

där den landar på din hud,

bildar en karta

för att du ska kunna finna dig själv.

Låt ljuset strömma

in och ut igen

Hur underligt det än är

är själen större

än den kropp den tilldelats.

Jag finns vid din sida

och ber dig acceptera varat;

Vi är inga gudar utan lekmän.

det är inte ditt fel.

Vi är inte här för att döma

eller ändra på andras öden.

Det var inte ditt fel.

Vi kan bara finnas vid varandras sida.

Du är trasig

och gråter inombords

och jag vill trösta dig.

Jag finns hos dig.

Min egen dikt "Livskris":

Axla en börda så stor

osäker på att finna Din nästa hamn,

med rädsla för vad i marken bor

där Du vandrar Din livsstig fram.

Du tvekar över vilken färg

som Du skall välja – och vilken kyrka?

Din själ den seglar över berg

lotsar sig fram i storm, lättja och i styrka.

Alla andra har verkat så säkra i sin sak

inte tvekat, utan gått så rakt

genom alla skeenden i livet;

Deras framgångar har varit givet.

Utan att veta vad Du inviger,

Vem vill ha Dig? Vad ska Du göra?

Du vackra lilla själ, Du osäkert stiger

frenetiskt Du letar Din väg att Dig föra.

Men livet är alltid oförutsägbart;

Livsstigkorsningar möter Du givet.

Varje människa kan därför inte klart

finna en lathund om livet omskrivet.

Där mardrömmars försök förträngas.

finns framför Dig nya mönster

Och där gamla dörrar stängas

det finns alltid nya öppna fönster.

Livet är bra förunderligt starkt

- vägarna många att välja.

- Du överlever på kargaste mark!

Först efteråt Du vet vad de förtälja.

Då andra vägar är uteslutet;

dödens vackra andar har diariefört

det facit Du får i slutet,

på det liv som du har fört.

Ett liv på jorden är så kort

men vägarna är många;

Du kan välja att köra fort

- eller sakta vandra stigar långa.

Vad kan Du göra här och nu?

Vill Du gömmas eller finnas?

Vad vill Du ha uppnått i din livsmeny?

Vill Du glömmas eller minnas?