Jag växte upp på en gård. Det var på många sätt en idyll, nu när jag ser tillbaka på det. Vi levde långt ifrån faror och vi barn kunde röra oss ute i skog och mark utan att vara rädda för att bli våldsutsatta eller bortrövade. På så sätt levde vi i trygghet.

Vi brukade sätta på våra hundar hundselar, skaklar och sedan for vi ut på racerturer i pulka efter hundarna ute i skogen. Hur vi fick dem att springa dit vi ville, minns jag inte. Det var ett storasyskon som ledde oss genom dessa turer och såg till att vi kom fram rätt. Många gånger blev det ganska långa turer i skogen. Det var roligt, fartfyllt och hundarna älskade att galoppera runt med oss där i pulkorna. När vi kom tillbaka hem, fick vi ofta värma oss genom att sitta vid vedspisen i köket för att tina upp våra frusna tår och händer och vi brukade då dricka varm choklad. Hundarna var överlyckliga och nöjda efter dessa turer.

Vi brukade också vara ute på liknande turer med hästarna, där några av oss red på hästarna medan andra tolkade efter dem med skidor. Jag minns än idag när snökokorna från hästarnas hovar brukade lossna och slungas bakåt mot oss som något av projektiler där vi åkte på skidor bakom hästarna och hur vi fick ducka och passa oss för att inte bli träffade. :-) Det är bland de finaste minnena jag har från min barndom.

Oftast är det alltid djur inblandade i de finaste minnena jag har genom mitt liv. Djuren betyder oerhört mycket för mig. De har alltid varit mina bundsförvanter, lekkamrater och bästa vänner. De har alltid funnits vid min sida.

En dag när vi barn var nere vid vägen och lekte, stannade en polisbil och frågade om vi hade sett något märkligt eller annorlunda någonstans. Som de barn vi var, hade vi varit så inne i vår värld att vi inte hade observerat konstigheter på något sätt. Men poliserna åkte till vår gård och samtalade både med oss och våra föräldrar. De hade sett våra hundars hundavtryck och pulkaspåren som gått förbi en specifik villa en bit bort från där vi bodde. Där hade skett ett mord ungefär samtidigt med att vi hade passerat där.

Tydligen var det en ung kille som hade fått fel på sin moped. Han hade knackat på hos den äldre kvinnan för att be om hjälp och av någon anledning, spårade situationen ur och han slog ihjäl henne med en skiftnyckel som hon lånat till honom.

Den styckmördade kvinnan

Ungefär samtidigt hade jag en farbror som en dag kom körandes med sin traktor från sin gård. Plötsligt blev han varse att det grävts en grop mitt i vägen. Han stannade traktorn och gick för att titta vad det var för grop. I gropen låg en svart plastsäck som han öppnade. Där fann han en styckad kvinna. Det han såg, gjorde honom chockad och psykiskt sjuk. Han blev aldrig igen sig lik. Otroligt snäll och beskedlig, men han sökte sig till det religiösa för att orka hantera det han sett.

Han pratade ofta om gud då jag mötte honom. Han vävde in guds existens i nästintill varje mening han uttalade. Nu när jag har interagerat med många migranter och främst muslimer från Mellanöstern och Afghanistan, har de uttalat sin gudstro på liknande sätt. De säger "om Gud så vill", "Nu är det upp till Gud om jag och min familj får leva".

Styrkan i att vara troende

Jag har funderat mycket på detta och har kommit fram till, att ofta när människor utsätts för en ovisshet om de kommer att överleva eller inte, är det religionen som får dem att hålla samman sig själva och orka vidare i tillvaron. Det gör detsamma vilken typ av samhälle vi lever i och vilken kultur eller religion vi tillhör, vi tenderar att reagera och hantera situationen på likvärdigt sätt. När de som lever i stark utsatthet går hemifrån på morgonen och skils åt från sina närmaste anhöriga, kan de inte alltid veta om de kommer att få återses. De vet inte alltid om de kommer att ha sina hem och sina ägodelar kvar vid dagens slut. De vet inte om de kommer att få leva i morgon. Men en sak de kan bära med sig till sitt sista ögonblick, är sin religiösa tro. Den kan ingen ta ifrån dem.

I andra fall, handlar det om att vi letar sätt att hantera hemska situationer vi hamnar i. Som min farbror då han råkade hitta den styckmördade kvinnan.

Sorg och obearbetade trauman leder ofta till ateism

Medan vissa blir djupt religiösa vid en sådan utsatthet, väljer andra att bli gudsförnekande ateister. Bakom ateismen ligger oftast djupa trauman och en obearbetad sorg, där man inte klarat av att hantera det som hänt och därför fastnar känslomässigt. Som t ex ett par jag träffade en gång och som mist sin son. De hade bara ett barn och barnen föll en dag ihop över köksbordet under middagen med en brusten aorta. Pappan blev stark ateist i samband med detta medan mamman istället blev stark katolik.

Förhållningssätt

I samtliga fall handlar det om att man behöver hitta sätt att hantera sin utsatthet på. Ingetdera sätt är mer rätt än det andra. Det är bara så vi är funtade, att vi behöver hitta förhållningssätt vid kris och utsatthet för att klara av att ta oss vidare genom tillvaron.

Jag var inte gammal när den äldre kvinnan mördades och min farbror hittade den styckmördade kvinna. VIll minnas att jag var runt 5-6 år gammal. Det var första gången jag blev varse om att idyllen om det trygga samhället inte var en idyll längre. Jag kastades ut i en verklighet som jag hade velat slippa bli en del av. De flesta av oss vill nog slippa den grymma verkligheten. Men det är svårt att förneka att den finns.

Djurs betydelse i våra liv

Och då återkommer vi till djurens betydelse i våra liv. För mig har de varit den kontanta tryggheten när trygghet inte fanns att tillgå på annat sätt. Jag fick tidigt lära mig, att människor kan man inte lita på. Men djuren har aldrig svikit mig. De har fötts och dött, och det har alltid varit tufft att förlora dem. Men den tid de har levt har de alltid funnits där för mig. Ofta är det i interaktionen med mina djur, som jag har funnit min styrka i att hantera allt annat som hänt mig. Jag har inte funnit styrkan i någon Gud eller i att förneka Guds existens. Vem kan egentligen säga om det överhuvudtaget finns en gud - eller flera gudar? Det är ju bara något som vi människor har skapat för att kunna hantera vår tillvaro.

Vi vet inte om det finns en gud eller inte

Jag tror på reinkarnation. Det finns så mycket som tyder på att vi föds, dör och återföds. Jag har också haft fantastiska möten med min döde far och som gör att jag vet att det finns en tillvaro efter detta. Men jag känner en tveksamhet i om det finns någon gud. För mig är det inte heller viktigt i sig, utan det viktiga är hur jag förhåller mig till andra människor och hur andra människor förhåller sig till mig samt hur jag förhåller mig i olika situationer, hur andra förhåller sig i sina situationer. Hur djuren förhåller sig till mig. Kommunikationen, samtalen, interaktionen. Det som sker här och nu. Det som får mig att minnas, växa, utvecklas och förstå min och andras situation. Det som gör mig mindre dömande och fördömande, mer tolerant, mer förstående.

Forskarglasögon

Vi är alltid färgade av den miljö vi vuxit upp i. Inom den akademiska världen brukar man prata om att det är viktigt att ta av sig forskarglasögonen om man vill förstå ett sammanhang till fullo. För vi fostras in i att agera på specifikt sätt, vi förväntas hålla oss inom specifika "rutor" och att inte göra överträdelser och gå utanför de gränser som satts upp för oss eller som satts upp av oss själva.

Våra ungdomars bristande självbilder

En gång i tiden jobbade jag med ungdomar. En dag frågade en tonårstjej om jag inte tyckte att de var jobbiga. Jag begrundade det hon sade och jag förstod hur viktigt mitt svar var för dem alla, för samtliga tystnade i rummet och inväntade mitt svar. Jag beskrev om hur alla vuxna blivit stöpta i samma form, att vi förväntas uppföra oss på ett speciellt sätt och hålla oss inom vissa gränser. Ungdomarna ifråga, hade ännu inte blivit så stelbenta som vi vuxna brukar vara, utan de brukade testa gränser och prova sig fram för att hitta sin identitet och vad som är möjligt att göra. Så jag sade, att jag tycker de är fantastiska, för de är något av Einsteins allihopa. Det är bara genom att testa gränserna och gå utanför givna ramar, som en uppfinnare kan uppfinna något nytt. Och så är våra tonåringar och barn. Hela gruppen ungdomar satt andäktigt och lyssnade på det jag sade. Sedan svarade den unga tjejen till mig, att jag var den enda vuxna som tyckte om dem, uppskattade dem och accepterade dem för vad de är. De där orden hon sade, fastnade djupt i mig. Mina underbara ungdomar, som jag ännu saknar så otroligt mycket. De, som är vår framtid och de, som vi borde göra allt för att ge den bästa framtid de kan få. De, som vi borde uppskatta mycket mera än vad vi kanske gör eller visar. Våra ungdomars bristande självbilder beror ofta på hur vi har bemött dem.

Betydelsen av hur vi interagerar med andra

Och då återkommer vi till detta med hur vi interagerar med andra och vilken betydelse det har för både oss själva och andra. Det kan vara avgörande för hur vi förhåller oss, när vi utsätts för prövningar. Om vi då blir djupt troende eller ateister, om vi blir avståndstagande eller inbjudande, om vi känner oss otrygga eller trygga. Det handlar om vilka rädslor vi bär och om trygghet. Om vi vågar och kan vara trygga i den situation vi befinner oss i. Om vi kan vara trygga i oss själva och i relation till andra. Om vi kan vara trygga i det samhälle vi lever i. Om du inte känner dig älskad för den du är, bör du förändra något i ditt liv och finna de som verkligen kan älska dig för den du är. Det är först då som du kommer att finna en harmoni i dig själv och bli ditt bästa jag. Det är först då du kommer att känna dig stark nog att kunna klara precis vad som helst.

Att tro kan vara en projicering

Att söka en styrka i någon gud handlar mer om att projicera till något för att man inte riktigt orkar ta tag i sin verkliga situation. Det gör att man tappar fotfästet lite och inte kan se verkligheten till fullo. Man kan inte vara troende och rationell på samma gång. Man kan inte vara en idealist eller fanatiker och samtidigt stå med båda fötterna på jorden. Och när man tappar fotfästet, blir det svårare att komma vidare i sin egen process. För vissa är Gud en nödvändighet, för andra inte.

Jag respekterar de som tror, men jag väljer att gå en annan väg för egen räkning. För jag vill fortsätta att utvecklas och växa, fortsätta se strukturer och system och samband. Fortsätta utveckla ödmjukheten inom mig att acceptera och förstå, tolerera och inte vara fördömande. Jag vill självständigt kunna bedöma varje situation jag ser och hamnar i, utan att vara styrd av någon eller något annat. Därför går jag ofta in och ut ur sammanhang, in och ut ur grupper för att bilda mig en egen uppfattning om situationen. Även om jag tar ställning i dessa resonemang, handlar det om att acceptera var och ens sätt att hantera sina respektive situationer utan att vara just fördömande. Det finns inga rätt och fel. Det finns bara ett otal olika sätt att hantera den tillvaro vi befinner oss i.

 

Yvonne

14 november 2020 13:25

Vilken mysig bild♥️
Nån gud tror jag inte på, men det du skriver är intressant att läsa...
Djuren är mitt liv och kommer alltid att vara!♥️

spegelbilder

15 november 2020 14:23

Tack så jättemycket för att du läst och för din fina kommentar. Ja, djur betyder alltid mycket för oss som är djurälskande.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag kan inte säga att jag är någon expert på just autism. Men jag vill gärna försöka förstå och kunna ha en fungerande kommunikation med de som har detta och jag finner det ytterst fascinerande att relatera till dessa individer, som ofta är mycket be...

Jag är oroad över hundmarknaden. Jag har sett en förändring ske över flera års tid men just nu skenar utvecklingen. Inte bara vad gäller hastigt stigande vansinnespriser utan också att man kan se alltfler vansinniga raskombinationer. Därutöver har fö...

      Under en period interagerade jag över ett ganska stort geografiskt område i vår värld. Jag interagerade med människor i hela Europa, Nordafrika,vissa individer i de afrikanska länderna söder om muslimskdominerade områdena, hela Mellanöst...

För några år sedan samtalade jag med en kristen bosniska. Hon var orolig för den utveckling som är i Europa och hon visade tydlig ångest. Hon berättade för mig om hur situationen hade varit i Bosnien och varför hon och hennes familj hade lämnat sitt ...

  Jag kan inte säga, att jag är någon expert på hur Al Quaida eller IS fungerar, men jag har fått lite inblick i dem så här på distans. Egentligen är det väl inte helt på distans heller, eftersom det finns anhängare till båda organisationerna här...