Om man drar en diagonal på den europeiska kartan med start någonstans mellan Spanien och Frankrike och sedan rakt upp mot de baltiska länderna, får vi en gräns för hur olika familjebildningsmönster har utvecklats över lång tid. Denna linje följer lite också uppdelningen av kristendomen där den mer västtra delen influerats starkare av lutherska läran medan den östra delen av Europa snarare har influerats mer av den katolska läran. Det hänger säkert samman, att även religionen hade ett starkt inflytande i hur familer förväntades bildas och hållas samman. För öster om den linjen, tenderade man att bilda starka och större familjekollektiv än vad man gjorde i den mer nordvästra delen, där kärnfamiljen blev mer vanlig över tid. Det är också i den mer nordvästra delen av Europa, som individualismen är som allra starkast.

Men hur fick då individualismen sin grogrund. Här i Sverige var det socialdemokratiska politiker som ansåg att vi skulle skapa ett samhälle där var och en skulle slippa stå i beroende till sina anhöriga. Men vi måste blicka tillbaka lite längre för att få en bättre helhetsbild av läget.

Desmond Harris har i en antropoligisk artikel en gång skrivit om orsakssammanhang. Han har en deterministisk syn på hur samhället har utvecklat sig och som är mycket intressant att reflektera över. Han beskriver om tiden från andra världskriget och fram tills idag och vilka betydande händelser som fört utvecklingen till vårt samhälle vidare.

Han beskriver om att under andra världskriget, kallades männen ut i militärtjänst och för att försvara oss. Under den tiden ersatte kvinnorna männen inom industrierna, för att de skulle kunna hållas igång. När sedan kriget tog slut, ville inte kvinnorna avstå från den frihet de fått genom att jobba och tjäna egna pengar. Man kom att justera löneläget så att det som en man tidigare inbringat till hela sin familj, kom att motsvaras av de två löner som en man och kvinna tillsammans fick ihop genom att jobba båda två.

I efterkrigstiden började industrierna blomstra igen. Man började utveckla och sälja många tekniska prylar till hemmen; kyl och frys, elspis, brödrost, radio, teve, stereo osv osv. Dessa prylar blev något av statusprylar, som man ville kunna visa upp för att visa hur bra man hade fått det. Samtidigt med detta, kom familjefoton att flyttas in i de mer privata rummen av ens bostad, dvs till sovrummen. Istället fick de dyra elektriska prylarna ge ett ansikte utåt åt de gäster som bjöds in till ens hem.

För att båda föräldrarna skulle kunna jobba så att de skulle kunna köpa allt som erbjöds på marknaden och som kunde ge bilden av status, behövde barnen tillsyn. Först utvecklades ett system med dagmammor, senare kom dagisen. Barn sattes till att "jobba" lika långa pass på dagis, som föräldrarna gjorde + restiden mellan dagis och föräldrars jobb. Plötsligt var det andra som tog hand om barnen merparten av deras vakna timmar och föräldrarna blev inte lika närvarande i uppfostringsprocessen, utan det ansvaret lämnades över på dagispersonal. Familjer började därigenom glida isär, det skapades ett indirekt fokus på individ och självständighet istället för familj och kollektiv. Även synen på sex kom att förändras under denna tid, att var och en hade mer rätt till sin egen sexualitet och njutning. Det blev alltså ett alltmer egocentrerat sätt att se på tillvaron. På gott och ont.

Idag är det fullt möjligt att kvinnor kan åka till en fertilitetsklinik för att låta inseminera sig för att den vägen få barn. Dessa har av någon anledning valt att "det behövs ingen pappa".  Men detta är ju ett ganska egocentrerat perspektiv, man utgår ju inte från barnets behov i det läget utan bara utifrån sitt eget. Samtidigt kan vi diskutera för- och nackdelar med lagen om gemensam vårdnad. Den är bra, så länge föräldrarna är vuxna nog att se till barnets bästa vid en separation. Men i de fall då misshandel förekommer, hamnar den misshandlade och barnen i en situation där de aldrig kan komma fria från sin förövare. Det blir kommunarrest och man kan känna sig bakbunden och att man inte riktigt kan gå vidare i sina liv så länge man behöver finnas för barnen, som man ju också älskar och vill det bästa. Men i sådana konflikthärvor, är det sällan barnens bästa man ser till och det gör ju inte heller lagen, såsom den är formulerad. Snarare mjäkas det med just den förälder, som utövar våld. Det är ju så synd om barnen inte ska få träffa den föräldern (...eller det är ju så förbaskat synd om den som utövar våldet!). Det är lätt hänt, att just dessa barn växer upp till kluvna och trasiga individer, som själva sedan får svårt att skapa och gå in i harmoniska relationer.

Under ett utvecklingssamtal som jag en gång hade med min dåvarande chef, frågade han hur jag tyckte att samspelet med kollegorna gick. Jag sade helt ärligt att det gick bra, men att det var en individ som jag inte blev riktigt klok på hur han fungerade och att jag därför kände mig osäker på hur jag skulle förhålla mig till denne. Jag har alltid varit extremt ärlig och hederlig och jag ville vara ärlig och hederlig även i den situationen. Jag hade en god relation med den chefen dessutom, han var helt underbar såsom chef. Och han sade något jag aldrig har glömt. Han sade, att när man söker ett jobb, söker man en tjänst och man söker sig till en specifik bransch. Men man ansöker inte om att få de kollegor man får. De får man på köpet. Och det behöver inte vara så att man ska fungera med varandra till fullo, utan bara acceptera den andras roll i organisationen och göra det bästa möjliga av det.

Han hade ju rätt i det. Det var ju cheferna som hade valt vilka de velat anställa på varje specifik tjänst. Det var val de gjort innan jag kom in i bilden och de valde mig, liksom efter att jag anställts. Numera vet man ju att det är viktigt att ha alla typer av personligheter representerade i ett lyckat team om teamet ska kunne bli riktigt konstruktivt. Men ändå händer det ju att man gärna dras till och anställer de som är lite lika en själv, speciellt om det rör sig om mindre organisationer. Med risk för stagnation i utvecklingen eftersom det inte finns individer som kan komma fram till andra perspektiv och idéer än vad man själv har. Visst, det kanske blir mindre konflikter av att hålla sig till en grupp av människor, som är likadana som en själv. Men utvecklingsmässigt är det bättre att samspela med de som tänker och tycker lite annorlunda.

Detta är än viktigare i vinstdrivande företag, speciellt med tanke på den internationella konkurrensen som vi har i dagens samhälle. Ska vi vara på topp och prestera och vara lönsamma, gäller det också att vi ser till att få bästa förutsättningarna för att fortsätta utvecklas och att utvecklingen då måste gå något snabbare än den utveckling som vi kan se i vår speciella bransch. Att ha en ständig omvärldsbevakning är därför oerhört viktig, för att veta den egna organisationens position i branschen och samhället i stort. Men det räcker således inte att bara stirra sig blind på den egna organisationen och vad man åstadkommer i den, internet, utan man måste också ha koll på vad som händer runtomkring organisationen, dvs konkurrenter, förändringar och fluktuationer på marknaden, förändringar i samhället som kan påverka (såsom t ex politisk utveckling, Coronautveckling etc).

Kom ihåg, att man är aldrig starkare än sin svagaste länk. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag kan inte säga att jag är någon expert på just autism. Men jag vill gärna försöka förstå och kunna ha en fungerande kommunikation med de som har detta och jag finner det ytterst fascinerande att relatera till dessa individer, som ofta är mycket be...

Jag är oroad över hundmarknaden. Jag har sett en förändring ske över flera års tid men just nu skenar utvecklingen. Inte bara vad gäller hastigt stigande vansinnespriser utan också att man kan se alltfler vansinniga raskombinationer. Därutöver har fö...

      Under en period interagerade jag över ett ganska stort geografiskt område i vår värld. Jag interagerade med människor i hela Europa, Nordafrika,vissa individer i de afrikanska länderna söder om muslimskdominerade områdena, hela Mellanöst...

    Jag växte upp på en gård. Det var på många sätt en idyll, nu när jag ser tillbaka på det. Vi levde långt ifrån faror och vi barn kunde röra oss ute i skog och mark utan att vara rädda för att bli våldsutsatta eller bortrövade. På så sätt lev...

För några år sedan samtalade jag med en kristen bosniska. Hon var orolig för den utveckling som är i Europa och hon visade tydlig ångest. Hon berättade för mig om hur situationen hade varit i Bosnien och varför hon och hennes familj hade lämnat sitt ...