Under en period interagerade jag över ett ganska stort geografiskt område i vår värld. Jag interagerade med människor i hela Europa, Nordafrika,vissa individer i de afrikanska länderna söder om muslimskdominerade områdena, hela Mellanöstern, Afghanistan, Pakistan, Indien, Ukraina och Ryssland samt enstaka individer även i den latinamerikanska världen. Jag hade mycket dialog med just muslimer. Både de som migrerat från sina hemländer och de som ännu lever kvar i sina hemländer.

Hemska filmer om våldsutvecklingen i Europa

Ett tag fick jag till mig ett antal filmer där det visade hur immigranter misshandlar Europeisk ortsbefolkning och hur de slår sönder infrastruktur såsom gatlyktor, bilar, fönster, fastigheter. Jag såg bland annat en film där muslimska unga män sprang fram och sparkade omkul en ung tjej som kom cyklandes på en cykelbana i Norge och hur de sedan gav sig på och hoppade på henne då hon låg på marken. Det var muslimska uga män som gav sig på små barn i Tyskland på väg till skolan och slog ner dem totalt och förstörde deras kläder, väskor och glasögon. Det var en muslimsk man som knuffade en kvinna nedför en rulltrappa. Det var afrikanska immmigranter som slog sönder allt som kom i deras väg i en stad nere i södra Italien. Det var ortsbefolkning i Östeuropeiska länder som förtvivlat bad om hjälp för att muslimska migranter gjorde inbrott och rån i deras hem. Det var ortsbefolkning i Calais som blev anfallna av migranter vid sin bostad. Det var långtradarchaffisar som på stora motorvägarna i Frankrike fick köra över migranter som sprang ut framför dem på vägen, för hade de stannat, hade de blivit lynchade, bestulna på lasten och skadade. Till slut började långtradarchaffisarna i Frankrike att binda fast döda grisar på sina bilar för att få muslimska migranter att inte angripa dem under deras körningar. En film visade migranter i Frankrike och som kastade in någon typ av bomb med rökutveckling och eld i en polisbil där två poliser omringats där de satt i bilen och de hade ingenstans att ta vägen. Poliserna dog.

Jag har sett ett läskigt reportage, där en imam i Bryssel står och skriker att vi européer är så dumma för här föder vi bara 2 barn per kvinna medan männen i deras muslimska kultur kan vara gift med 7-8 kvinnor som vardera föder 7-8 barn. Om de inte kan överta makten i Europa på fredlig väg eller våld, kommer de att avla sig till ett övertag, skrek han. Sådant som väcker starkt obehag i mig och många andra.

Att på ett konstruktivt sätt vända det negativa till något positivt

Jag skriver inte detta för att hetsa mot folkgrupp utan för att berätta vad jag gjorde med dessa filmer som jag blev varse om. Jag försökte stoppa uppblossande konflikter med hjälp av dessa filmer.

I muslimsk kultur, är familjer och släkter sammanbundna i starka kollektiv, där någon eller några äldre bestämmer reglerna för hur alla andra ska förhålla sig i kollektivet. Ofta är dessa regler mycket hårda, jag tror inte att det finns någon annan kultur där de yngre är så hårdare fostrade än just i de muslimska kollektiven. Den som bryter mot bestämmelserna kan råka mycket illa ut. De kan dödas, bestraffas eller uteslutas ur kollektivet. Om de utesluts ur kollektivet, har de förlorat hela sitt nätverk som beskyddar dem, hjälper dem ekonomiskt, ser till att de är trygga och att de får hjälp med utbildning och arbete t ex. Det är alltså något ingen inom ett starkt kollektiv vill förlora, för gör man det, står man helt ensam och har svårt att överleva. För det också så, att man sällan släpps in i något annat kollektiv.

Jag är övertygad om, att de unga muslimska männen som härjar och utövar våld i Europa numera, är män som inte har kunnat hantera sin nya frihet att inte vara så hårt styrda av alla de regler som gäller inom kollektivet i hemlandet. De tror att de kan göra precis hur som helst när de kommer till Europa och att det inte kommer att leda till något, för kollektivet i hemländerna har inte längre någon kontroll över dem.

Att sprida filmerna om de unga våldsverkande männen tills de når deras kollektiv i hemländerna

Jag tog därför en dialog med mina muslimska kontakter i land efter land där jag vet att kollektiven är mycket starka. Jag visade dem filmerna och frågade om de kunde hjälpa till att sprida dessa filmer i sina nätverk tills dess att filmerna kunde nå till de överhuvuden i kollektiven som dessa unga, muslimska våldsverkande männen i Europa kommer ifrån. Jag ville att de äldre i deras kollektiv skulle få vetskap om hur de beter sig i Europa och att de äldre därmed kan ta dem under uppläxning och ge dem lämpliga bestraffningar utifrån deras eget system inom kollektivet. Om de äldre i dessa unga våldsverkandes kollektiv skulle få vetskap om hur de beter sig i Europa, skulle vi kunna förhindra konflikter mellan migranter och ortsbefolkningen, var min tanke.

Rädslan att råka illa ut

Mina kontakter som jag hade en dialog med om detta, respekterade mig högt för min tanke om att skapa fred genom att stoppa våldsverkarna. Men..... Om de skulle sprida filmerna i sina nätverk, var samtliga rädda för att utsättas för våld för att de gjorde det. De vågade inte dela filmerna vidare.

Propaganda om hur dåliga vi européer är

Däremot fick jag berättat, att det pågår en ständig statlig propaganda i dessa länder där européer och amerikaner förtalas grovt som helt dumma i huvudet, värdelösa och där det framgår ett tydligt förakt för oss. De berättade att de får lära sig att se ned på oss och att de i kontakten med mig blivit förvånade över hur klok jag var, de visade mig en tydlig respekt. Men denna propaganda spär på problematiken att när människor indoktrinerats till detta i sina hemländer under lång tid, är det också den synen de har på oss då de kommer till våra länder.

Och det är ju lite samma sak även i Sverige och Europa, att det går mycket prat om hur hemska muslimer är. Men det pratat sker ju mer informellt och inte från statligt håll, som tvärtom försöker förhindra rasismen och oliktänande och vill bygga ett mångkulturellt samhälle (på gott och ont). 

Att bygga broar och tänka lösningsfokuserat konstruktivt

Vi måste våga prata om dessa problem och hur vi tillsammans kan bygga broar och samarbeta för att eliminerar våldsutvecklingen. För att ett fungerande samarbete ska kunna komma till, behöver vi ta steg emot varandra och böra lyssna in varandras åsikter och perspektiv. Vi kommer aldrig att kunna lösa problem genom att polarisera oss i ytterligheter, då skapas bara låsningar som aldrig kan leda till lösningar. Ofta handlar det om att var och en av oss behöver våga se både våra styrkor och svagheter och vara ärliga mot oss själva och andra att så här tänker vi om er, kan ni visa på om jag har fel i det och hur vill ni att jag ska se på er? Hur tänker ni om oss och kan vi få ge input på om hur vi skulle vilja att ni såg på oss? Kan vi göra något konstruktivt av detta tillsammans och den vägen kunna närma oss varandra?

Svensk barnuppfostran

I Sverige har vi idag bland världens mest slappa barnuppfostran. Många i de yngre generationerna är oerhört bortskämda och vana med att få göra precis som de vill. Det förekommer inte i den muslimska kulturen. Därför behöver vi svenskar också fundera på hur vi uppfattas när vi låter våra barn göra precis som de vill och vilken syn andra får på oss av det. Vi kanske tror att vi gör våra barn en björntjänst, men samtidigt förlorar vi anseendet när andra ser på oss utifrån och det kan vara svårt för andra att respektera oss för att vi gör som vi gör.

Det individualistiska samhället

Detsamma gäller runt det individualistiska samhället som vi har utvecklat, att när andra utifrån ser på oss i hur vi lever våra liv i detta, kan det bli svårt för dem att respektera oss. Vi har blivit itutade att självständighet är en styrka och något bra, men när självständigheten slår över så långt att det blir själviskhet och vi tappar tryggheten i att hålla samman, har vi skadat oss själva och också gjort hela vårt samhälle sårbart. Samtidigt som vi tror att vi vinner en slags identitet i detta individualistiska samhället och känner att vi alltid kommer att klara oss själva och kunna stå på egna ben, förlorar vi identiteten det innebär att ingå i ett kollektiv.

Vi har mer möjligheter än någonsin att förverkliga oss själva i det samhälle vi lever i, men det sker också på bekostnad av annat, som egentligen skulle kunna få oss att känna oss som mer hela individer.

Hur tror ni att vårt samhälle kommer att se ut om 2 generationer? Eller runt år 2040 kanske?

Jag växte upp på en gård. Det var på många sätt en idyll, nu när jag ser tillbaka på det. Vi levde långt ifrån faror och vi barn kunde röra oss ute i skog och mark utan att vara rädda för att bli våldsutsatta eller bortrövade. På så sätt levde vi i trygghet.

Vi brukade sätta på våra hundar hundselar, skaklar och sedan for vi ut på racerturer i pulka efter hundarna ute i skogen. Hur vi fick dem att springa dit vi ville, minns jag inte. Det var ett storasyskon som ledde oss genom dessa turer och såg till att vi kom fram rätt. Många gånger blev det ganska långa turer i skogen. Det var roligt, fartfyllt och hundarna älskade att galoppera runt med oss där i pulkorna. När vi kom tillbaka hem, fick vi ofta värma oss genom att sitta vid vedspisen i köket för att tina upp våra frusna tår och händer och vi brukade då dricka varm choklad. Hundarna var överlyckliga och nöjda efter dessa turer.

Vi brukade också vara ute på liknande turer med hästarna, där några av oss red på hästarna medan andra tolkade efter dem med skidor. Jag minns än idag när snökokorna från hästarnas hovar brukade lossna och slungas bakåt mot oss som något av projektiler där vi åkte på skidor bakom hästarna och hur vi fick ducka och passa oss för att inte bli träffade. :-) Det är bland de finaste minnena jag har från min barndom.

Oftast är det alltid djur inblandade i de finaste minnena jag har genom mitt liv. Djuren betyder oerhört mycket för mig. De har alltid varit mina bundsförvanter, lekkamrater och bästa vänner. De har alltid funnits vid min sida.

En dag när vi barn var nere vid vägen och lekte, stannade en polisbil och frågade om vi hade sett något märkligt eller annorlunda någonstans. Som de barn vi var, hade vi varit så inne i vår värld att vi inte hade observerat konstigheter på något sätt. Men poliserna åkte till vår gård och samtalade både med oss och våra föräldrar. De hade sett våra hundars hundavtryck och pulkaspåren som gått förbi en specifik villa en bit bort från där vi bodde. Där hade skett ett mord ungefär samtidigt med att vi hade passerat där.

Tydligen var det en ung kille som hade fått fel på sin moped. Han hade knackat på hos den äldre kvinnan för att be om hjälp och av någon anledning, spårade situationen ur och han slog ihjäl henne med en skiftnyckel som hon lånat till honom.

Den styckmördade kvinnan

Ungefär samtidigt hade jag en farbror som en dag kom körandes med sin traktor från sin gård. Plötsligt blev han varse att det grävts en grop mitt i vägen. Han stannade traktorn och gick för att titta vad det var för grop. I gropen låg en svart plastsäck som han öppnade. Där fann han en styckad kvinna. Det han såg, gjorde honom chockad och psykiskt sjuk. Han blev aldrig igen sig lik. Otroligt snäll och beskedlig, men han sökte sig till det religiösa för att orka hantera det han sett.

Han pratade ofta om gud då jag mötte honom. Han vävde in guds existens i nästintill varje mening han uttalade. Nu när jag har interagerat med många migranter och främst muslimer från Mellanöstern och Afghanistan, har de uttalat sin gudstro på liknande sätt. De säger "om Gud så vill", "Nu är det upp till Gud om jag och min familj får leva".

Styrkan i att vara troende

Jag har funderat mycket på detta och har kommit fram till, att ofta när människor utsätts för en ovisshet om de kommer att överleva eller inte, är det religionen som får dem att hålla samman sig själva och orka vidare i tillvaron. Det gör detsamma vilken typ av samhälle vi lever i och vilken kultur eller religion vi tillhör, vi tenderar att reagera och hantera situationen på likvärdigt sätt. När de som lever i stark utsatthet går hemifrån på morgonen och skils åt från sina närmaste anhöriga, kan de inte alltid veta om de kommer att få återses. De vet inte alltid om de kommer att ha sina hem och sina ägodelar kvar vid dagens slut. De vet inte om de kommer att få leva i morgon. Men en sak de kan bära med sig till sitt sista ögonblick, är sin religiösa tro. Den kan ingen ta ifrån dem.

I andra fall, handlar det om att vi letar sätt att hantera hemska situationer vi hamnar i. Som min farbror då han råkade hitta den styckmördade kvinnan.

Sorg och obearbetade trauman leder ofta till ateism

Medan vissa blir djupt religiösa vid en sådan utsatthet, väljer andra att bli gudsförnekande ateister. Bakom ateismen ligger oftast djupa trauman och en obearbetad sorg, där man inte klarat av att hantera det som hänt och därför fastnar känslomässigt. Som t ex ett par jag träffade en gång och som mist sin son. De hade bara ett barn och barnen föll en dag ihop över köksbordet under middagen med en brusten aorta. Pappan blev stark ateist i samband med detta medan mamman istället blev stark katolik.

Förhållningssätt

I samtliga fall handlar det om att man behöver hitta sätt att hantera sin utsatthet på. Ingetdera sätt är mer rätt än det andra. Det är bara så vi är funtade, att vi behöver hitta förhållningssätt vid kris och utsatthet för att klara av att ta oss vidare genom tillvaron.

Jag var inte gammal när den äldre kvinnan mördades och min farbror hittade den styckmördade kvinna. VIll minnas att jag var runt 5-6 år gammal. Det var första gången jag blev varse om att idyllen om det trygga samhället inte var en idyll längre. Jag kastades ut i en verklighet som jag hade velat slippa bli en del av. De flesta av oss vill nog slippa den grymma verkligheten. Men det är svårt att förneka att den finns.

Djurs betydelse i våra liv

Och då återkommer vi till djurens betydelse i våra liv. För mig har de varit den kontanta tryggheten när trygghet inte fanns att tillgå på annat sätt. Jag fick tidigt lära mig, att människor kan man inte lita på. Men djuren har aldrig svikit mig. De har fötts och dött, och det har alltid varit tufft att förlora dem. Men den tid de har levt har de alltid funnits där för mig. Ofta är det i interaktionen med mina djur, som jag har funnit min styrka i att hantera allt annat som hänt mig. Jag har inte funnit styrkan i någon Gud eller i att förneka Guds existens. Vem kan egentligen säga om det överhuvudtaget finns en gud - eller flera gudar? Det är ju bara något som vi människor har skapat för att kunna hantera vår tillvaro.

Vi vet inte om det finns en gud eller inte

Jag tror på reinkarnation. Det finns så mycket som tyder på att vi föds, dör och återföds. Jag har också haft fantastiska möten med min döde far och som gör att jag vet att det finns en tillvaro efter detta. Men jag känner en tveksamhet i om det finns någon gud. För mig är det inte heller viktigt i sig, utan det viktiga är hur jag förhåller mig till andra människor och hur andra människor förhåller sig till mig samt hur jag förhåller mig i olika situationer, hur andra förhåller sig i sina situationer. Hur djuren förhåller sig till mig. Kommunikationen, samtalen, interaktionen. Det som sker här och nu. Det som får mig att minnas, växa, utvecklas och förstå min och andras situation. Det som gör mig mindre dömande och fördömande, mer tolerant, mer förstående.

Forskarglasögon

Vi är alltid färgade av den miljö vi vuxit upp i. Inom den akademiska världen brukar man prata om att det är viktigt att ta av sig forskarglasögonen om man vill förstå ett sammanhang till fullo. För vi fostras in i att agera på specifikt sätt, vi förväntas hålla oss inom specifika "rutor" och att inte göra överträdelser och gå utanför de gränser som satts upp för oss eller som satts upp av oss själva.

Våra ungdomars bristande självbilder

En gång i tiden jobbade jag med ungdomar. En dag frågade en tonårstjej om jag inte tyckte att de var jobbiga. Jag begrundade det hon sade och jag förstod hur viktigt mitt svar var för dem alla, för samtliga tystnade i rummet och inväntade mitt svar. Jag beskrev om hur alla vuxna blivit stöpta i samma form, att vi förväntas uppföra oss på ett speciellt sätt och hålla oss inom vissa gränser. Ungdomarna ifråga, hade ännu inte blivit så stelbenta som vi vuxna brukar vara, utan de brukade testa gränser och prova sig fram för att hitta sin identitet och vad som är möjligt att göra. Så jag sade, att jag tycker de är fantastiska, för de är något av Einsteins allihopa. Det är bara genom att testa gränserna och gå utanför givna ramar, som en uppfinnare kan uppfinna något nytt. Och så är våra tonåringar och barn. Hela gruppen ungdomar satt andäktigt och lyssnade på det jag sade. Sedan svarade den unga tjejen till mig, att jag var den enda vuxna som tyckte om dem, uppskattade dem och accepterade dem för vad de är. De där orden hon sade, fastnade djupt i mig. Mina underbara ungdomar, som jag ännu saknar så otroligt mycket. De, som är vår framtid och de, som vi borde göra allt för att ge den bästa framtid de kan få. De, som vi borde uppskatta mycket mera än vad vi kanske gör eller visar. Våra ungdomars bristande självbilder beror ofta på hur vi har bemött dem.

Betydelsen av hur vi interagerar med andra

Och då återkommer vi till detta med hur vi interagerar med andra och vilken betydelse det har för både oss själva och andra. Det kan vara avgörande för hur vi förhåller oss, när vi utsätts för prövningar. Om vi då blir djupt troende eller ateister, om vi blir avståndstagande eller inbjudande, om vi känner oss otrygga eller trygga. Det handlar om vilka rädslor vi bär och om trygghet. Om vi vågar och kan vara trygga i den situation vi befinner oss i. Om vi kan vara trygga i oss själva och i relation till andra. Om vi kan vara trygga i det samhälle vi lever i. Om du inte känner dig älskad för den du är, bör du förändra något i ditt liv och finna de som verkligen kan älska dig för den du är. Det är först då som du kommer att finna en harmoni i dig själv och bli ditt bästa jag. Det är först då du kommer att känna dig stark nog att kunna klara precis vad som helst.

Att tro kan vara en projicering

Att söka en styrka i någon gud handlar mer om att projicera till något för att man inte riktigt orkar ta tag i sin verkliga situation. Det gör att man tappar fotfästet lite och inte kan se verkligheten till fullo. Man kan inte vara troende och rationell på samma gång. Man kan inte vara en idealist eller fanatiker och samtidigt stå med båda fötterna på jorden. Och när man tappar fotfästet, blir det svårare att komma vidare i sin egen process. För vissa är Gud en nödvändighet, för andra inte.

Jag respekterar de som tror, men jag väljer att gå en annan väg för egen räkning. För jag vill fortsätta att utvecklas och växa, fortsätta se strukturer och system och samband. Fortsätta utveckla ödmjukheten inom mig att acceptera och förstå, tolerera och inte vara fördömande. Jag vill självständigt kunna bedöma varje situation jag ser och hamnar i, utan att vara styrd av någon eller något annat. Därför går jag ofta in och ut ur sammanhang, in och ut ur grupper för att bilda mig en egen uppfattning om situationen. Även om jag tar ställning i dessa resonemang, handlar det om att acceptera var och ens sätt att hantera sina respektive situationer utan att vara just fördömande. Det finns inga rätt och fel. Det finns bara ett otal olika sätt att hantera den tillvaro vi befinner oss i.

För några år sedan samtalade jag med en kristen bosniska. Hon var orolig för den utveckling som är i Europa och hon visade tydlig ångest. Hon berättade för mig om hur situationen hade varit i Bosnien och varför hon och hennes familj hade lämnat sitt hemland. Man kunde tro, att det berodde på Jugoslavienkriget, som drabbade många så hårt. Men det fanns en annan anledning.

  Hon berättade om att de först hade märkt av en massinvandring av muslimer från Mellanöstern till Bosnien. Det var innan Jugoslavienkriget. De började allteftersom se alltfler kvinnor klädda i burka och så småningom började de muslimska invandrade männen också kräva att övriga kvinnor skulle klä sig i burka. Därefter började de avrätta vissa män. Hennes familj drabbades mycket hårt, då muslimer skar huvudet av en man i familjen och därefter började sparka fotboll med huvudet inför de anhöriga. Övriga familjen flydde då till Sverige för att söka tryggheten hos oss.

Och nu ser de att många muslimer invandrar från Mellanöstern, och de är rädda för att utsättas för samma typ av våld en gång till. Och kvinnan sade, att de vet inte vart de kan fly denna gång för att undkomma våldet de befarar, för muslimer breder ut sig i alla länder.

Med den historik hon bekrev för mig, förstår jag mycket väl hennes rädsla och ångest. Gör du det?

Hur kan vi lösa detta problem, så att de som flytt undan sådant våld och kommit till oss, ska kunna känna sig trygga i Sverige? Och hur kan vi förhindra att våldsverkare följer med i migrationsströmmarna och etablerar sig i vårt samhälle?

Jag kan inte säga, att jag är någon expert på hur Al Quaida eller IS fungerar, men jag har fått lite inblick i dem så här på distans. Egentligen är det väl inte helt på distans heller, eftersom det finns anhängare till båda organisationerna här i Sverige, speciellt vad gäller IS. För några år sedan var jag med om en obehaglig händelse. En dåvarande arbetskollega kom alldeles likblek till fikarasten. Hon hade mött en klient, som oroligt berättat om ett möte som skett bland IS-anhängare i ett bostadsområde i den stad där jag bor. Klienten var orolig för vad som planerades under det mötet.

Jag fick i andrahand berättat för mig vad klienten beskrivit, om "celler" eller så kallade "Trojanska hästar" inom IS. Man etablerar celler runtom i Europa och man planerar angrepp, men ligger lågt tills man får signal om att göra dessa. Detta var innan bombningar och skjutningar började ske runtom i Europa och som har bekräftat tillvägagångssättet som den klienten beskrivit för min arbetskollega. Det oroar mig. För om jag förstått saken rätt, väntar dessa IS-anhängare bara på en signal för att iscensätta grova våldsbrott gentemot lokalbefolkningen runtom i Europa.

Al Quaidas agerande

En muslimsk kontakt jag haft, berättade om sitt öde för mig. Om hur han jobbat i ett företag som blev underleverantörer till ett annat företag, som vunnit ett avtal med ett amerikanskt bolag om att bygga en fastighet i Irak. Min kontakt sade, att det finns en skillnad mellan IS och Al Quaida. Man kan förutspå vart IS-soldater är på väg och därmed kan man fly innan de når fram till ens ort. Men vad gäller Al Quaida finns en nyckfullhet, man kan inte avgöra vilka som är medlemmar i den organisationen eller när och hur de kommer att slå till härnäst. Som han beskrev det, kan Al Quaida-anhängare t ex ligga uppe på taken i Irakiska städer, för att dricka alkohol och sedan har de en roulettelek att de skjuter det som rör sig nedanför dem, oavsett vem det är. Det kan vara någon okänd som kommer körandes i en bil eller någon som kommer cyklandes eller gåendes. Offren skjuts på måfå och det är slumpen som avgör vem som avrättas på avstånd. Min kontakt berättade om hur hans kusin, en ung flicka, hade kommit hemspringandes från skolan i sin skoluniform. Bara 15 år gammal, glad och full av liv. Duktig i skolan och omtyckt av alla. Och hon sköts av Al Quaida utanför sitt hem utan att familjen ifråga förstod varför.

Hursomhelst hade min kontakts bolag vunnit ett avtal om att vara underleverantörer till ett annat bolag som vunnit en förhandling om att bygga en fastighet åt ett amerikanskt bolag. Min kontakt sade, att när det gäller Al Quaida, kan man aldrig veta vilka som är anhängare till den organisationen. Det kan vara en nära kollega. Han började hotas per brev efter att hans arbetsgivare vunnit avtalet med det där bolaget. Han uppmanades att säga upp sig och sluta jobba för det företaget på grund av att det skulle byggas en fastighet åt ett amerikanskt bolag. De i Al Quaida hatar allt som har med USA väldigt mycket. Samtidigt kräver de amerikanska dollar till sin verksamhet, vilket ju är lite dubbelbottnat. Min kontakt sade, att han först inte hade tagit hotbreven på allvar, för det är så i deras kultur, sade han, att folk kan skämta ganska grovt om sådant där.

Vännen som försvann

En söndag hade han bestämt träff med en god vän som jobbade för samma bolag men i en annan ort. De träffades och åt en lunch tillsammans. I slutet av veckan därpå, hörde hans chef av sig och frågade om han hört något från den gode vännen. Nej, det hade han inte efter lunchen de ätit tillsammans. Det visade sig att frun till den gode vännen hade hört av sig till chefen och frågat vart hennes man var? Han hade inte kommit hem de sista dygnen.

På fredagen ringde det på deras ytterdörr. När frun öppnade ytterdörren, fann hon ett paket utanför dörren. När hon öppnade det, chockades hon svårt. I kartongen låg hennes mans huvud.

Hotbilden ökade för min kontakt

Min kontakt fick fortsatta hotbrev. Med sin döde väns öde i minne, förstod han nu allvarlet men han hann inte agera. En dag när hans gravida fru gick ut från deras hus och höll på att låsa dörren, samtidigt som hon hade deras lilla son i barnvagn bredvid sig, bromsade en bil in mittför deras hus. Män sprang ut ur bilen och sprang fram till henne och tog hennes son ur barnvagnen och stack. Deras son blev bortrövad.

Al Quaida började nu pressa familjen ytterligare. De krävde lösensumma för sonen och sade, att om inte min kontakt skulle säga upp sig, skulle de döda hela familjen. De krävde motsvarande 400.000 SEK fast i amerikanska dollar, för att ge tillbaka sonen. Min kontakt förhandlade med dem och sade, att han omöjligt kunde få fram så mycket pengar så snabbt. Det slutade med att han fick betala 300.000 i amerikanska dollar kontant. När han mötte Al Quaida-anhängarna för att överlämna pengarna i en väska, fick han ändå inte sin son tillbaka. Han åkte förtvivlat hem och han och hans fru tänkte, att de kommer aldrig igen få tillbaka sonen. Men så ringde telefonen och han fick uppgift om vart sonen fanns att hämta. De sade att han fanns i en park. När min kontakt kom till parken, var det en kvinna som stod och höll hans son i famnen och sonen skrek mycket. Kvinnan sade att hon hittat honom på marken bredvid parkbänken bredvid, och att barnet skrikit så hon hade tagit upp det. Min kontakt visste inte om det kvinnan sade var sant eller om hon var en av alla fruarna till någon Al Quaida-anhängare. Han tog sin son och åkte hem. När de i hemmet synade igenom sonen, hade Al Quaida märkt barnet genom att skära av barnet dess ena öra.

Hur illa svenskar betedde sig mot min kontakt

Familjen flydde efter detta och kom till slut till Sverige. Och det var i ett arbetsmarknadsprogram i Sverige som jag mötte honom. Han var muslim, men inte religiös, men på grund av att han var muslim, frystes han ut av svenskarna i gruppen vi befann oss i. Det var jag och ytterligare en svenska som talade med honom. När han på rasten gick ut för att röka och om han gick fram till de övriga rökande svenskarna i gruppen, flyttade svenskarna på sig och uteslöt honom mycket tydligt. Jag gillar aldrig när folk beter sig så illa.

Om vi tar oss tid att lyssna, får vi också veta mer

Det gjorde, att min kontakt fick förtroende för mig, mötte mig privat över fikastunder - och berättade sin historia. Den levnadshistorian som alla de som uteslöt honom ur gemenskapen faktiskt gick miste om. Vilket gör att de aldrig kan förstå de som flyr sina hemländer för att söka en ny framtid i Sverige. I de migrationsströmmar som kommer till Sverige och Europa, finns både oskyldigt våldsutsatta och de som utövar brutalt våld. Vi har svårt att avgöra och se skillnaden mellan dessa och när vi hjälper de som utsatts för våld, släpper vi samtidigt in andra, som kan komma att utöva brutalt våld mot oss. 

Svårigheten att prata om migration

Men vi har skapat en sådan storm runt detta med migration, att vi inte kan prata om det utan att polarisera oss och beskylla varandra för en massa. Det blir ett vi-mot-dem-tänkande mellan oss svenskar när vi istället borde stå enade för att lösa problemen tillsammans. Och när jag säger lösa problemen tillsammans, menar jag också att inkludera de som har mest erfarenhet av det våld som kan komma att utövas mot oss. De som utsatts för våld i sina egna hemländer och därför har flytt. Det finns inga som har större erfarenhet och kunnande på det området, än just de.

Radikal humanism?

Min kontakt som jag nu berättar om, var en av de två som hjälpte "Mohammed", som senare endast kunde överleva såsom jihadist och som jag berättat om i ett tidigare inlägg. Min kontakt var en av de 2 jag kontaktade klockan 02:00 på natten för att be dem hjälpa "Mohammed", som då var i total kris.

Min andra kontakt som gick in i fallet med "Mohammed" som senare blev jihadist, kallade mig för "radikal humanist" för att jag försökte hjälpa en människa i nöd. Jag har aldrig haft tanken på att sätta någon slags titel eller epitet på mig själv för något jag gjort. För mig handlar det i detta fall bara om humanismen, och jag är fullt medveten om min protestantiska, kristna fostrans betydelse för hur jag agerar gentemot andra. Den som säger att vi ska hjälpa den svagaste. Den kristna fostran, som till slut kan orsaka att vi försätter oss i en situation, där vi kommer att bli våldsutsatta i slutändan. Men jag definierar mig inte såsom kristen, utan ser att jag mer agerar såsom buddister gör. Även om jag inte heller är buddhist ännu. För min del får jag mer sammanhang av levnadsvisdom än religion.

Dyster framtidstro

Med den utveckling jag ser i världen, skulle jag idag välja att avstå från att sätta barn till världen, för våra barn kan komma att få betala ett väldigt högt pris för vår godtrogenhet och naivitet. Liksom de kan få betala ett väldigt högt pris för att vi godhetsfrossar i en illusion som får oss att känna oss mer betydelsefulla och viktiga. Hur många svenskar är det inte som tänker att det de gör, är rätt, fastän dessas handlande egentligen är så otroligt destruktivt för hela vårt samhälle på sikt? Idag har jag en dyster syn på vår framtid. Jag ser ingen annan framtid än att vi är på väg mot vår egen undergång. Européer kommer förmodligen att i framtiden utsättas för ett grovt våld, som vi inte är vana vid och därför inte förstår att skydda oss ifrån. Och eftersom vi inte har förmågan att skydda oss själva, kommer vi inte heller att kunna beskydda alla de som utsatts för detta våld redan tidigare och därför flytt till oss. Vi sviker både oss själva och dem. Det får mig att känna en sorg och maktlöshet inom mig. Vi håller på att förstöra vårt eget samhälle.

Idag när jag var ute och gick, såg jag 5 somalier som höll på att puckla på en ensam kille, som såg ut att komma från mellanöstern. Det stod ytterligare 2 somalier som åskådare en bit ifrån. Några pensionärer såg rädda ut och skyndade sig därifrån. Jag stannade först upp för att bedöma på avstånd, om det handlade om droghandel. Men det verkade inte vara fallet. De fem somalierna började knuffa, sparka och slå den utsatta killen från mellanöstern. I sådana lägen kan jag inte bara stå och se på eller bara gå därifrån, jag har för starkt civilkurage för det. Så jag tog steg med pondus och självsäkerhet emot dem samtidigt som jag höjde rösten och sade åt dem att sluta bråka. Tre av somalierna började se osäkra ut och drog sig först lite tillbaka, varav 2 fortsatte att härja på den utsatta. Men en av de som dragit sig tillbaka, beslutade sig för att åter ge sig in för att puckla på den utsatta, och han utdelade några njursparkar. Då fick jag nog. Så jag ryade ännu mera och närmade mig dem. Fyra av fem killar avbröt det de gjorde och började springa därifrån, och den utsatta lyckades då komma loss och sprang åt andra hållet. Kvar var ledaren som såg efter sina flyende våldskompisar och vände sig mot mig och fräste "Dra åt helvete!" innan han sprang efter dem. Jag kollade upp att den utsatta hade hunnit undan en bit och ökat avstånden till dem och sedan tog jag med ryggen mot den flyende utsatta steg efter ledaren i våldsgänget för att verkligen markera att jag fanns emellan honom och den utsatta. Jag gick in som en skyddande sköld.

Det är inte första gången jag har försvarat eller räddat upp situationen för andra. Redan i ettan klev jag in och började bryta mobbing, vilket fick de som var ständiga mobbingoffer att alltid hålla sig i min närhet. De följde mig som trogna hundvalpar för då visste de att de var skyddade. Ibland var det lite jobbigt, för en del av dem var ju väldigt speciella till sitt sätt och jag upplevde dem ibland som lite klängiga på mig, vilket jag inte gillade. Men jag försökte vara snäll och stå ut med det.

Som ung vuxen, inträffade en speciell händelse. Jag hade fått jobb som konsult och jag reste runt en del på olika arbetsplatser i Stor-Stockholmsområdet. Just den fredagen jag tänker på, kom jag med tunnelbanan tillbaka till Centralstationen i Stockholm och där skulle jag springa upp till Vasavägen för att ta en buss till ett rum jag hyrde. Jag skulle sedan vidare hem till min hemstad, för den kvällen hade jag och min mor bestämt att vi skulle baka tillsammans. Men jag hann inte så långt. Det var mitt i rusningstid och precis när jag sprungit uppför sista rulltrappan och var på väg ut mot Vasavägen, råkade jag i ögonvrån se att någon låg på stengolvet. Då fanns det en liten Pressbyrå mitt på golvet precis ovanför tunnlbanerulltrapporna. Bakom den pressbyrån låg någon mitt på golvet, mitt i rusningstrafiken av alla som var på väg hem från sina jobb eller på väg ut på stan för att handla. Jag bromsade upp och tittade igen. Ja, det låg en man där. Fint klädd. Välansat kort skägg. Såg ut att vara i 60-årsåldern.

Mitt samvete stoppade mig från att springa vidare ut till bussen. Jag var tvungen att checka av hur det var med mannen ifråga. Så jag ändrade riktning och rusade fram till honom där han låg. Jag frågade hur det var med honom. Han sade att han mådde så illa och han tog sig på bröstet mittför hjärtat. Aha, en hjärtinfarkt... Det var sådan tur, för detta var mitt i vintern och det var svinkallt ute. Sommaren dessförinnan hade jag jobbat som sjukvårdsbiträde och bevakare på hjärtintensiv, så jag hade lärt mig vad för symptom de med hjärtinfarkt brukade få. Och jag visste vad jag skulle göra. Det var viktigt att mannen fortsatte att ligga ner för att inte framkalla ytterligare hjärtinfarkt. Jag checkade hans medvetande genom att försöka få honom att samtala med mig. Jag tog av mig min ullsjal och vek ihop den såsom en kudde som jag lade under mannens huvud, för stengolvet var svinkallt. Och jag letade med blicken efter någon att be om att ringa efter ambulans. Jag hörde mig för vem han var.

Han hade rest med tåget från Malmö till Stockholm och det var meningen att han skulle hålla i ett helgseminarium den helgen. Han hade låst in sin väska i ett väskfack och hade varit ut på stan för att handla lite och när han var på väg tillbaka till Centralstationen för att hämta väskan för att ta sig till sitt hotell, fick han en hjärtinfarkt.

Jag lyckades få syn på två SL-anställda och rusade tillfälligt upp för att be dem ringa efter ambulans. Sedan tillbaka till mannen igen, för att finnas vid hans sida. Folk rusade förbi bakom min rygg och skrek åt mig att jag skulle "låta den djäveln sova ruset av sig" och liknande saker. Men jag satt kvar vid hans sida.

När jag suttit där ganska länge och ambulansen dröjde, kom plötsligt en äldre man med en gul labrador fram till mig. Han sade att han jobbade extra åt polisen för att spana efter knark och att han skulle stå hos oss tills ambulans och polis kommit, för annars fanns det risk att både jag och den hjärtsjuka mannen skulle komma att bli lynchade, sade han. Han hade bara sagt det, så kom plötsligt en påtänd man fram snett bakom mig till vänster, och han hade helt fokus på att rycka plånboken ur den sjukes innerficka på jackan. Jag gick in i starkt försvar och slog ett hårt knytnävsslag rakt mot underarmen på den påtända killen. Killen stirrade på mig med sina sjukt otäcka ögon och pekade med sina fingrar mot mina ögon och skrek "Du rör inte mig! Du rör inte mig!". Då trodde jag faktiskt att jag skulle kissa på mig, för jag blev oerhört rädd för vad den oberäknerliga mannen skulle kunna göra. Men mannen med hunden räddade upp situationen. Han påkallade den påtändas uppmärksamhet och fick honom att resa sig upp och han tittade honom i ögonen och sade lugnt, att "det är nog bäst att du går nu, för polis och ambulans är här när som helst...". Och den påtända killen glömde bort plånboken han försökt stjäla och vinglade iväg...

Man kan tycka, att om någon ligger sjuk på Centralstationen i Stockholm och stora Poliskontoret i stan fanns snett över gatan, så borde åtminstone polisen ha kunnat vara där ganska snart. Men jag fick sitta och vänta bredvid den sjuke mannen i 1,5 timme innan två poliser dök upp. Deras första reaktion var att "det där är ju ingen vanlig A-lagare...". Jag berättade att mannen ifråga kommit från Malmö och att han egentligen skulle hålla seminarium under helgen. De kollade hans leg. Och så till slut, 2 timmar efter det att jag först hittat mannen, kom äntligen ambulansmänniskorna. De frågade om jag ville följa med till sjukhuset, men jag sade att jag bara stannat till för att hjälpa till och att de nu fick ta över.

En bit från oss, stod hela tiden fyra tanter och viskade, pratade och pekade mot mig och mannen ifråga. Jag noterade dem, men tänkte att de var väl bara sensationslystna och nyfikna. Men när jag efter helgen kom tillbaka till mitt konsultuppdrag och berättade vad som hänt, berättade en dåvarande kollega att jag hade fått en dagens ros i Expressen från de där 4 tanterna. Mycket rart agerat av dem, men jag hann aldrig se det i tidningen tyvärr.

Det har hänt flera sådana här liknande händelser genom mitt liv. En tant som rasat omkull på isen och brutit armen och som jag hjälpt. Ett äldre par där mannen tappade balansen då han var ute och drog sin fru i rullstol, varmed han tryckte till på handtagen till rullstolen, som inte hade några fallstopp bakåt varför de låg i en salig röra när jag hann fram till dem. Jag har räddat en kvinna från att bli ihjälsparkad av sin man.

Vid ett tillfälle, kom jag körandes med min bil från Älvsjömässan på väg genom Årstarondellerna för att åka hemåt. Jag råkade se i mötande fil mellan rondellerna, att en bil stod stilla och att förardörren var öppen. Det såg ut som om någon hängde i dörren. Jag hann reagera. Jag åkte runt i kommande rondell och åkte fram och ställde min bil så att den blockade så att inga andra skulle kunna köra på mig och den nödställda. Och så rusade jag fram för att hjälpa till. Det var en äldre man i säkert närmare 90-årsåldern och han var stor och tung. Hans dotter hade fått fel på bilen och hade sprungit iväg för att ringa efter hjälp. Under tiden hade han, som satt i passagerarsätet, fått för sig att gå runt bilen för att försöka starta den. När han skulle kliva in i bilen med högerfoten, vek sig vänsterbenet och det åkte in under bilen mellan fram- och bakdäck. I fallet, hann han greppa tag i bildörren. Så han satt verkligen och hängde i bildörren och han skakade i hela kroppen av chock. Bilarna hade svischat förbi på tok för nära hans huvud och kropp och ingen hade tidigare stoppat för att hjälpa honom. Jag tror inte att han hade orkat hålla kvar i dörren så länge till varför det var tur att jag råkade komma förbi och se vad som var på väg att ske. Han hade lätt kunnat komma under en bil om han tappat taget.

Jag lyckades prata lugnande med honom och lyckades trilskas med honom att våga släppa taget och jag lyckades lyfta upp honom så att han blev sittande på mitt högra, böjda ben, innan jag lyckades få honom att sitta på förarsätet med benen utanför bilen. Då kom ytterligare ett par i en bil och svängde in framför oss och de kom rusandes och frågade om de kunde hjälpa till. Jag och mannen kunde tillsammans stödja den chockade äldre mannen så att han kom tillbaka till sin passagerarsida och när vi precis satt in honom där, kom hans dotter springandes, mycket skärrad över att se att något hade hänt hennes far. Jag förklarade läget och stannade kvar hos dem för att stötta dem i deras chockreaktioner tills dess att bärgningsbilen kom för att hämta dem.

Vid ett tillfälle, bodde jag i en bostadsrättsförening i Stockholm, där vi hade besvärats av återkommande inbrott i våra källarförråd. Källarförråden låg i markplan och det bodde ett äldre, rart par i den enda lägenheten som fanns på samma plan. Jag sade åt dem, att om de hörde eller såg något, kunde de höra av sig till mig så skulle jag ingripa. Jag började bli så trött på att vi fått våra källarförråd sönderbrutna flera gånger efter varandra. Och en natt, ringde det äldre paret till mig och sade, att det var pågående inbrott i källarförråden. "Jag kommer!", sade jag och kastade på mig kläder för att springa ner.

När jag kom ner till entrén, upptäckte jag att inbrottstjuven bökat in en tändsticka i låskolven i ståldörren ut till förråden. Jag lyckades pilla ut den och låste upp och gick ut för att konfrontera tjuven. Men tjuven hade redan lämnat utrymmet. Dock brutit sönder allt något helt fruktansvärt. Och jag såg att det var 4 fina lågprofilsdäck på aluminiumfälgar inne i ett av de sönderbrutna förråden, så jag förstod att tjuven skulle komma tillbaka för att hämta dem. Jag kände bara hur trött jag blev på detta. Jag är en väldigt lugn och sansad människa men handlingskraftig när det händer något. Jag blir mycket sällan arg.

Jag gick tillbaka till det äldre paret som väntade vid sin lägenhetsdörr och vi gick in i deras lägenhet för att prata om situationen. Mannen ringde till polisen och sade att vi hade haft inbrott och polisen sade att de skulle skicka en patrull. Så vi stod kvar i mörkret i deras lägenhet och väntade på att polisen skulle komma. Då såg vi plötsligt hur inbrottstjuven var på väg tillbaka. Mycket riktigt, hade han varit och stulit ett barnvagnsunderrede för att kunna hämta lågprofilsdäcken i förrådet. Men han räknade inte med att en furie skulle stoppa honom på vägen in efter dem. :-) När han kom in i vårt trapphus, for jag ut som en total vilde och härjade och skrek och blockerade så att han inte skulle kunna komma vidare in i förråden. Han höll sin vänsterhand i vänsterficka, och det såg ut som om han höll en kniv eller mejsel i den handen, så jag fick parera och vara som en virvelvind där jag dansade runt för att stoppa honom. Och jag lyckades få ut honom ur huset, men han styrde bara stegen vidare mot nästa hus i vår förening.

Då kom min snyggaste granne nerspringandes för trappan. Han hade varit ute och festat och precis lagt sig, när han hörde mig rya och skrika och leva om i trapphuset, så han förstod vad som var på G. Killen var vältränad och han brukade löpträna väldigt mycket. Så han och jag stack efter den där tjuven och jag lovar er - den tjuven har nog aldrig fått springa så himla snabbt som han fick göra den natten!   

När vi kom tillbaka till entrén, hade flera av våra grannar samlats där. Jag blev hyllad för min insats, liksom den snygga killen såklart. Jag ringde till polisen och frågade var de var, och de sade att de inte fattat att det var "pågående inbrott" så de hade struntat i att skicka ut en patrull. Så jag skällde ut dem för noter och sade att de inte kan räkna med att en 82-årig man ska veta att han måste använda ordet "pågående" för att få dem att skicka patrull.

Dagen efter gjorde jag en regelrätt polisanmälan inne på poliskontoret. Polisen jag mötte sade, att det var modigt gjort av mig - men dumdristigt. Han berättade att några år tidigare, hade det pågått en fotbollscup vid fotbollsplanerna precis bredvid våra hus. En pappa fick syn på att det var någon som höll på att bryta sig in i en av bilarna, så det var 5 pappor som rusade dit för att stoppa inbrottstjuven. Inbrottstjuven blev trängd och stack en kniv rakt in i en av papporna, som segnade ner på plats och dog. Polisen sade till mig, att oftast är det så, att en tjuv brukar känna sig tryggare när polis ingriper och tar fast dem, för de vet att polisen har sina regelverk att följa. Men om en tjuv blir trängd av en privatperson, tar de oftast till ett mycket mer brutalt försvarsvåld och kan i värsta fall döda en. Jag förstår det han säger men jag är också medveten om hur otroligt snabb jag är i att se detaljer, såsom att inbrottstjuven höll en mejsel eller kniv i vänster ficka och att han således var vänsterhänt och att det var det jag främst skulle passa mig för i fighten med honom.

Jag blev överfallen av en blottare i Stockholm då jag var runt 23-24 år gammal. Jag lyckades sparka och slå mig fri. När jag senare fick identifiera honom i Polisens pärmar över sexualbrottsutövare i den åldersgrupp jag trodde att han var i, fick jag veta att polisen hade 64 polisanmälningar från kvinnor som blivit överfallna av honom samma kväll i mitt bostadsområde. Polisen lovade anonymitet och jag hittade ju överfallsmannen i de där pärmarna. Det gick vidare till åtal. När jag fick min kallelse till tingsrätten, visade det sig att de adresserat den både till mig och till överfallsmannen, vi kunde båda se varandras namn och adresser. Jag ringde upprört till Stockholms Tingsrätt för att checka av om även överfallsmannen fått reda på mitt namn och adress. "Ja, han har rätt att veta vem som anmäler honom!", fick jag som svar från tingsnotarien. Jag frågade om de är helt vansinniga, och tog upp att polisen lovat anonymitet. Då fick jag som svar att så fort ärendet kommer till tingsrätten, blir det offentlig handling och då är man inte längre skyddad med anonymitet. Jag blev rekommenderad att om jag var rädd för det, kunde jag alltid dra tillbaka min anmälan. "Ni är inte riktigt kloka på någon fläck alls!", svarade jag. Gärningsmannen hade ju dessutom redan fått mitt namn och min adress. Jag frågade om de kunde garantera att jag kunde röra mig i mitt område igen utan att bli överfallen och skadad av honom. "Nej, det är inte vår sak, utan det är polisens", svarade killen jag pratade med. Så fruktansvärt illa bemötande. Jag sade, att jag tänkte stå fast vid min anmälan och att killen skulle få sitt straff för vad han gjort.

När jag kom in till tingsrätten visade det sig, att av 64 tjejer som anmält övergrepp, var vi bara 3 som vågade stå kvar vid våra anmälningar. Resten hade backat bakåt och ur alltsammans. Vilket gjorde att killen fick ett lindrigare straff än om alla 64 hade stått fast vid sina anmälningar. Han blev dömd om lagen om tillsyn, vilket innebar att han var fjortonde dag skulle infinna sig vid polisen för att berätta vad han gjort sista 14 dagarna. Det kändes som att vi som blivit överfallna blev totalt skymfade i det hela.

Några månader senare, kom jag för att kliva in i en hiss vid en vårdcentral. Innan dörrarna stängdes, kom ett par med barnvagn efter mig in i hissen - och vem var det som stod där, om inte mannen som överfallit mig? Ungefär samtidigt med detta, kom jag körandes hem en dag med min bil. Och vem var ute och knatade i mitt område, trots att han bodde på södra sidan stan och jag på den västra? Jo, överfallsmannen. Då far den nanosekunder som jag övervägde att köra på killen, innan mitt starka samvete tog över att så kan man inte göra. Jag körde förbi honom utan att skada honom. Men hur tror ni det kändes för mig, att möta honom i hissen och att se honom knata runt igen i vårt bostadsområde när jag visste att han inte alls bodde i det området? När jag visste att han förmodligen var ute efter att göra nya överfall och övergrepp på kvinnor i området?

För ca 1,5 år sedan, var jag på tillfälligt besök i en stad. Jag kom gåendes förbi biograferna och precis utanför var det några ungar som höll på att mucka gräl med en kille i samma ålder. De såg ut att vara runt 10-12 år gamla och såg ut att komma från Mellanöstern allesammans och de hotade den där killen med att de skulle skära halsen av honom. Det var en mycket obehaglig situation. Men precis samtidigt med detta, var det tydligen någon som redan larmat polisen, så det kom en polisbil farandes för att stoppa dem från vad de hotade med att göra. Jag behövde inte ingripa och jag vet inte heller hur jag skulle ha kunnat ingripa i den situationen utan att själv riskera mitt liv. Den där typen av våld, är vi inte riktigt vana med att hantera i Sverige ännu. Men det kommer troligen att bli allt vanligare, med tanke på den kraftiga invandring vi har haft i vårt land sista åren. Precis som vi förmodligen kommer att märka av den typ av våld som de somaliska killarna visade idag.

Sådana som jag och som har ett starkt civilkurage, måste nog börja tänka om och tänka till hur vi kan ingripa när något sker. Det är inte lika självklart längre, att man kan hoppa in för att rädda någon. För varje situation som man hamnar i, måste man ta det lugnt och tänka till en extra gång innan man gör något. Lita på sin intuition och vara beredd på det värsta.

Om man drar en diagonal på den europeiska kartan med start någonstans mellan Spanien och Frankrike och sedan rakt upp mot de baltiska länderna, får vi en gräns för hur olika familjebildningsmönster har utvecklats över lång tid. Denna linje följer lite också uppdelningen av kristendomen där den mer västtra delen influerats starkare av lutherska läran medan den östra delen av Europa snarare har influerats mer av den katolska läran. Det hänger säkert samman, att även religionen hade ett starkt inflytande i hur familer förväntades bildas och hållas samman. För öster om den linjen, tenderade man att bilda starka och större familjekollektiv än vad man gjorde i den mer nordvästra delen, där kärnfamiljen blev mer vanlig över tid. Det är också i den mer nordvästra delen av Europa, som individualismen är som allra starkast.

Men hur fick då individualismen sin grogrund. Här i Sverige var det socialdemokratiska politiker som ansåg att vi skulle skapa ett samhälle där var och en skulle slippa stå i beroende till sina anhöriga. Men vi måste blicka tillbaka lite längre för att få en bättre helhetsbild av läget.

Desmond Harris har i en antropoligisk artikel en gång skrivit om orsakssammanhang. Han har en deterministisk syn på hur samhället har utvecklat sig och som är mycket intressant att reflektera över. Han beskriver om tiden från andra världskriget och fram tills idag och vilka betydande händelser som fört utvecklingen till vårt samhälle vidare.

Han beskriver om att under andra världskriget, kallades männen ut i militärtjänst och för att försvara oss. Under den tiden ersatte kvinnorna männen inom industrierna, för att de skulle kunna hållas igång. När sedan kriget tog slut, ville inte kvinnorna avstå från den frihet de fått genom att jobba och tjäna egna pengar. Man kom att justera löneläget så att det som en man tidigare inbringat till hela sin familj, kom att motsvaras av de två löner som en man och kvinna tillsammans fick ihop genom att jobba båda två.

I efterkrigstiden började industrierna blomstra igen. Man började utveckla och sälja många tekniska prylar till hemmen; kyl och frys, elspis, brödrost, radio, teve, stereo osv osv. Dessa prylar blev något av statusprylar, som man ville kunna visa upp för att visa hur bra man hade fått det. Samtidigt med detta, kom familjefoton att flyttas in i de mer privata rummen av ens bostad, dvs till sovrummen. Istället fick de dyra elektriska prylarna ge ett ansikte utåt åt de gäster som bjöds in till ens hem.

För att båda föräldrarna skulle kunna jobba så att de skulle kunna köpa allt som erbjöds på marknaden och som kunde ge bilden av status, behövde barnen tillsyn. Först utvecklades ett system med dagmammor, senare kom dagisen. Barn sattes till att "jobba" lika långa pass på dagis, som föräldrarna gjorde + restiden mellan dagis och föräldrars jobb. Plötsligt var det andra som tog hand om barnen merparten av deras vakna timmar och föräldrarna blev inte lika närvarande i uppfostringsprocessen, utan det ansvaret lämnades över på dagispersonal. Familjer började därigenom glida isär, det skapades ett indirekt fokus på individ och självständighet istället för familj och kollektiv. Även synen på sex kom att förändras under denna tid, att var och en hade mer rätt till sin egen sexualitet och njutning. Det blev alltså ett alltmer egocentrerat sätt att se på tillvaron. På gott och ont.

Idag är det fullt möjligt att kvinnor kan åka till en fertilitetsklinik för att låta inseminera sig för att den vägen få barn. Dessa har av någon anledning valt att "det behövs ingen pappa".  Men detta är ju ett ganska egocentrerat perspektiv, man utgår ju inte från barnets behov i det läget utan bara utifrån sitt eget. Samtidigt kan vi diskutera för- och nackdelar med lagen om gemensam vårdnad. Den är bra, så länge föräldrarna är vuxna nog att se till barnets bästa vid en separation. Men i de fall då misshandel förekommer, hamnar den misshandlade och barnen i en situation där de aldrig kan komma fria från sin förövare. Det blir kommunarrest och man kan känna sig bakbunden och att man inte riktigt kan gå vidare i sina liv så länge man behöver finnas för barnen, som man ju också älskar och vill det bästa. Men i sådana konflikthärvor, är det sällan barnens bästa man ser till och det gör ju inte heller lagen, såsom den är formulerad. Snarare mjäkas det med just den förälder, som utövar våld. Det är ju så synd om barnen inte ska få träffa den föräldern (...eller det är ju så förbaskat synd om den som utövar våldet!). Det är lätt hänt, att just dessa barn växer upp till kluvna och trasiga individer, som själva sedan får svårt att skapa och gå in i harmoniska relationer.

Under ett utvecklingssamtal som jag en gång hade med min dåvarande chef, frågade han hur jag tyckte att samspelet med kollegorna gick. Jag sade helt ärligt att det gick bra, men att det var en individ som jag inte blev riktigt klok på hur han fungerade och att jag därför kände mig osäker på hur jag skulle förhålla mig till denne. Jag har alltid varit extremt ärlig och hederlig och jag ville vara ärlig och hederlig även i den situationen. Jag hade en god relation med den chefen dessutom, han var helt underbar såsom chef. Och han sade något jag aldrig har glömt. Han sade, att när man söker ett jobb, söker man en tjänst och man söker sig till en specifik bransch. Men man ansöker inte om att få de kollegor man får. De får man på köpet. Och det behöver inte vara så att man ska fungera med varandra till fullo, utan bara acceptera den andras roll i organisationen och göra det bästa möjliga av det.

Han hade ju rätt i det. Det var ju cheferna som hade valt vilka de velat anställa på varje specifik tjänst. Det var val de gjort innan jag kom in i bilden och de valde mig, liksom efter att jag anställts. Numera vet man ju att det är viktigt att ha alla typer av personligheter representerade i ett lyckat team om teamet ska kunne bli riktigt konstruktivt. Men ändå händer det ju att man gärna dras till och anställer de som är lite lika en själv, speciellt om det rör sig om mindre organisationer. Med risk för stagnation i utvecklingen eftersom det inte finns individer som kan komma fram till andra perspektiv och idéer än vad man själv har. Visst, det kanske blir mindre konflikter av att hålla sig till en grupp av människor, som är likadana som en själv. Men utvecklingsmässigt är det bättre att samspela med de som tänker och tycker lite annorlunda.

Detta är än viktigare i vinstdrivande företag, speciellt med tanke på den internationella konkurrensen som vi har i dagens samhälle. Ska vi vara på topp och prestera och vara lönsamma, gäller det också att vi ser till att få bästa förutsättningarna för att fortsätta utvecklas och att utvecklingen då måste gå något snabbare än den utveckling som vi kan se i vår speciella bransch. Att ha en ständig omvärldsbevakning är därför oerhört viktig, för att veta den egna organisationens position i branschen och samhället i stort. Men det räcker således inte att bara stirra sig blind på den egna organisationen och vad man åstadkommer i den, internet, utan man måste också ha koll på vad som händer runtomkring organisationen, dvs konkurrenter, förändringar och fluktuationer på marknaden, förändringar i samhället som kan påverka (såsom t ex politisk utveckling, Coronautveckling etc).

Kom ihåg, att man är aldrig starkare än sin svagaste länk. 

Jag hade gjort det enkelt för mig, tidigare i livet. Jag valde att leva med en mycket klok man, som alltid dividerade och begrundade allt väldigt noga innan han fattade sina beslut. Jag visste att jag var trygg med honom och att jag kunde förlita mig på att om jag bara gav honom tiden att få begrunda en problemställning vi stod inför, så kom han till slut fram till bästa lösningen och presenterade hur han tänkt runt det. Jag gjorde alltid bäst i att ge honom det utrymmet att begrunda och tänka, för det han kom fram till var oftast bra och noga avvägda beslut som jag kunde leva med. Jag åkte lite snålskjuts på hans förmåga att tänka sig fram till den bästa lösningen. Men det var också en trygghet för mig, att jag kunde lita på honom så. Han var verkligen klok och jag visste att hade jag fattat beslut, hade jag nog fattat beslut lite förhastat och inte övervägt att för- och nackdelar med det. VIsst, jag hade fått ett snabbare resultat och kört på och det blev oftast bra med det jag själv också gjort, men det blev mer solitt och stabilt och välgrundat, när han fick tiden på sig att komma fram till bästa lösning. Jag respekterade honom högt för denna förmåga, för jag visste att han var oerhört klok och aldrig skulle göra något förhastat.

Med åren har jag själv blivit mer såsom han var. Visst har jag en annan dynamik i mig och jag kan fortfarande åstadkomma mycket på kort tid, jag kan fatta snabba beslut och ro runt det som måste göras. Jag kan vara oerhört dynamisk i mitt beslutsfattande och mitt sätt att göra saker. Jag har en arbetsskada med mig, kan jag säga, där jag lärde mig att snabbt överblicka situationen och därefter snabbt fokuserade på detaljerna. Jag var tvungen att göra så, då jag tidigare arbetade såsom konsult och kunderna förväntade sig att jag snabbt skulle komma in i arbetet. Jag har därför väldigt lätt för att snabbt se strukture och system på ett övergripande plan, men också hökögat för att se detaljerna.

Alla vi människor ställs inför olika situationer där vi måste påbörja, genomföra och avsluta något. Många människor är oerhört duktiga på att påbörja saker och ting, men någonstans på vägen tappar de sin motivation och slutar genomföra det de håller på med - och de når aldrig fram till avslut. Jag själv var nog lite sådan i yngre dagar, men ju äldre jag blivit desto mer ser jag till att jobba mig igenom det jag har att göra på ett ganska strukturerat sätt, där jag sätter upp mål och delmål och steg för steg tar mig till ett avslut på varje litet projekt jag håller på med. Idag är jag nog lika stark i alla dessa tre faser: Påbörjan-Genomförandefas-Avslutningsfas. Jag får saker gjorda från början till mål. Hur är du själv?

Jag tänker, att det blir aldrig bra om man ligger med en massa halvfärdiga projekt som aldrig avslutas. De ligger där och suger energi ur en. Man kan uppleva att man har det stökigt i huvudet för att det är så många lösa trådar som är liggande, och som aldrig blir färdigt. Jag tror också att ett sådant beteende kan påverka ens självbild att man kanske ser på sig själv som hopplös och värdelös och ömöjlig och att det i förlängningen också kan mentalt förlama en lite, att det är ingen idé att man påbörjar något för jag kommer ändå aldrig att genomföra det till fullo och aldrig nå ett avslut. Och det är ju lite så som många också gör med sina drömmar och fantasier. Man ger upp innan man ens har provat. Och så blir vi fast i levnadsmönster där vi kanske inte riktigt trivs med varken oss själva eller med det sätt vi lever och vad vi gör. Som t ex stannar kvar på en arbetsplats som vi egentligen borde ha lämnat för länge sedan. Det kanske känns bekvämt att vara kvar, eller tryggt. Men hur förtvinar vi i våra själar av att stanna kvar där vi inte trivs? Hur påverkar det vår identitet och självbild?

Karaseck har illustrerat en modell för stöd-krav-kontroll och hur det påverkar synen på oss själva och vilken självkänsla vi har. Han säger att för att kunna känna kontroll, behöver vi också uppleva att vi får stöd från omgivningen och lagom stora krav på oss i det vi gör. Men vissa av oss, såsom jag själv, har vuxit upp i en miljö där vi har haft väldigt lite stöd, men höga krav på oss - vilket gör att vi därmed också får en känsla av att vi inte har kontroll och förmågan att själva fatta beslut i den situation vi befinner oss i.

Denna bild är tagen från Stressforskningsinstitutet.se och deras PDF-fil "Arbetsorganisation och hälsa".

Denna modell är helt avgörande för hur du som enskild individ mår i din situation du befinner dig i. Den ger kött på benen, och en förståelse för din situation. Ju högre krav du har på dig, ju lägre stöd du har från andra i din situation och ju lägre beslutsutrymme du har själv att kunna påverka utgången av det som sker, avgör för hur stressad och dåligt du kommer att må. En människa som får stöttning, har lägre krav på sig och som har beslutsutrymme, klarar sin situation bra.

Och då är vi tillbaka på detta med starkt kollektivt beslutande och individualismen. Det gör detsamma i vilken typ av samhälle vi lever i, vi kan fortfarande hamna i den alarmerande oranga iso-spänningsområdet, där vi upplever lite stöd, mycket krav och lite kontroll i vår situation. Men det är troligare att vi mår som allra sämst om vi samtidigt med detta är del av ett individualistiskt samhälle och inte det kollektiva, där vi troligtvis ändå kan få större stöd inför de prövningar vi ställs inför.

För några år sedan, fick jag en artikel publicerad i Marockos största onlinetidning och den fick läsare över hela Nordafrika och en bit in i Mellanöstern. Många unga, muslimska män sökte i samband med det kontakt med mig via Messenger och jag hade en dialog med ganska många. Det som gick som en röd tråd genom dessa samtal, var att dessa unga män återkommande kallade sig för "den förlorade generationen". Jag bad dem att förklara och berätta dess innebörd.

Jo, i deras kultur, är det alltid någon eller några släktingar som bestämmar hur de yngre ska agera och förhålla sig till allt. Det finns nog inte några som är hårdare fostrad in i kollektivt medvetande såsom just de yngre muslimska individerna i dessa kollektiv. De får inte besluta något självständig, aldrig agera självständigt utan alltid tänka på kollektivets bästa. Om de gör revolt mot reglerna som deras släktingar satt upp, handlar det inte bara om släktens anseende och heder utan de äventyrar de hela släktens säkerhet och trygghet. I ett samhälle där statsorganisationen överlag inte är stabil, behöver släkterna i dessa kollektiv hålla samman och skydda varandra, hjälpa varandra. För det följer också med att ingen individ i kollektivet står ensam i någon situation så länge de följer reglerna i kollektivet. Dvs släkten blir ens bank, ens skydd, ens trygghet, ens identitet. Ja, fundera lite över detta. Om du tillhör ett kollektiv har du förmodligen en starkare och tryggare identitet än om du vuxit upp i Sverige där självständighet och individualismen varit styrande. Det är alltså inte bara av ondo, att ingå i ett starkt kollektiv. Tvärtom ger kollektivet ett sammanhang för varje enskild individ och en trygghet att man vet vad man tillhör och vem man är.

I Muslimska kulturerna är varje individ som ett kugghjul i ett större sammansatt system av kugghjul, varje kugghjul har sin givna plats och uppgift, sin givna identitet och tillhörighet.

Som en del i detta kollektiv, förekommer mycket kusingiften. Man gifter sig inom det egna kollektivet och man gör det inte av kärlek. Oftast är det de äldre som parar ihop lämpliga kusiner med varandra - vilket inte alltid är så lyckat. Jag hade ett tag kontakt med en muslimsk syrisk man som flytt tillsammans med sin unga hustru och son till Sverige. Det de utsatts för under kriget och under flykten, gjorde att paret, som var kusiner, gled ifrån varandra och de fungerade inte längre tillsammans. Hon var dessutom gravid igen och väntade deras andra barn. De ville skiljas. De beslutade att han skulle stanna med första sonen i Sverige, medan hon skulle resa ner tillbaka till Turkiet där hennes föräldrar fanns, och där skulle hon föda barn nr 2.

Jag frågade om han hade fått gifta sig av kärlek, och han sade att det får de aldrig göra. Och han berättade att när hon satt på tåget på genomresa genom Danmark, hörde de äldre i släkten av sig till dem båda. De sade, att de inte kunde skiljas, utan att kvinnan skulle vända och resa tillbaka till Sverige och de skulle fortsätta leva tillsammans som familj. Det var således inte paret själva som fick bestämma över sina egna liv. Jag frågade honom om han inte kunde sätta ner foten och säga att detta kunde han inte gå med på, för de fungerade verkligen inte tillsammans. Han svarade att det kunde han inte göra, för det skulle vara respektlöst av honom gentemot hans äldre släkting som bestämde detta. Respekten för den äldre, beslutande i kollektivet, är alltså så starkt att övriga blir underkuvade och gör som de blir tillsagda, även om de själva far dåligt av det.

Skillnaden mellan att ingå i ett kollektiv och att vara del av ett individualistiskt samhälle.

Något sådant, skulle ALDRIG en svensk gå med på. Vi är uppfostrade i det individualistiska samhället att vi för göra precis som vi vill. Vi är bortskämda och självcentrerade och vi behöver inte tänka på kollektivets och släktens säkerhet, trygghet och överlevnad.

Men låt säga att det skulle blossa upp till ett nytt världskrig i Europa. Vilka tror ni kommer att klara sig allra bäst?

Nu tillbaka till den förlorade generationen. Jag tror det är viktigt att jag först lyfter fram just hur starka krafterna är i det kollektiv dessa människor är del av för att lättare förstå "den förlorade generationen". De unga, muslimska männen förklarade en efter en för mig om att de hade oerhört höga krav på sig för att få gifta sig. Det krävdes att de dels hade en bra utbildning och ett jobb där de hade bra löneinkomster, dels att de måste ha råd att skämma bort sina kommande fruar. Om du saknade detta, förbjuder de äldre släktingarna i kollektivet dig från att gifta dig.

"Men..... det innebär ju att de äldre inte heller kommer att få några barn och barnbarn...?", sade jag. Och det var just den ömmande punkten för dessa unga män. De skulle aldrig kunna få identiteten som familjefar och de skulle aldrig kunna få leva familjeliv och få statusen det innebar att vara gift och ha familj. De lämnades utanför den möjliga identiteten och tillhörigheten och som är så oerhört viktigt i deras kultur. Utan den, och du kan aldrig erhålla någon bättre rang i kollektivet, folk kommer inte att se upp till dig och respektera dig som individ, så länge du inte har nått det stadiumet. Och nu är det svårt att få ett anständigt jobb med bra lön i dessa länder.

Jag försökte trösta en efter en av dem jag pratade med, att loppet är inte kört. En dag kommer de äldre att dö och gå bort, och då är det de själva som hör till de äldre. Jag berättade att män kan vara fertila högt upp i åldern och få barn sent i livet. Det hade de ingen aning om, de har inte haft någon sexualkunskap i skolan. Jag berättade om att en stor affärsman vid namn Pehr G Gyllenhammar fick barn vid 82 års ålder. De unga muslimska männen lät bestörta över detta, och samtliga sade, att de inte hade en aning om att det var möjligt. De som dock inte kommer att hinna få några barn, är ju de unga muslimska kvinnorna som ingen muslimsk man gifter sig. Det är kvinnor i "den förlorade generationen" som helt kommer att bli barnlösa och utan familjer. Men de muslimska unga männen kommer att kunna bilda familj senare i livet.

Samtliga jag samtalade med, tackade ödmjukt för våra samtal. Det var en tröst och en styrka de kände, i att veta att loppet inte är kört för dem utan att de bara får invänta och fokusera på annat fram tills dess de blivit äldre, och då kan bilda den där familjeidentiteten de längtar efter och behöver.

Och detta ger naturligtvis perspektiv på hur vi svenskar lever våra liv och vilka oändliga valmöjligheter vi själva har att göra för vilket liv vi vill ha. Det är inte andra som styr vår färd utan det är vi själva som avgör vilken livsväg vi tar in på och vad vi gör. I Sverige kan vi själva ta beslut att gifta och skilja oss utav kärlek och vi kan göra det med den vi vill. Det är ingen byäldste eller äldre släktöverhuvud som kräver av oss att göra si eller så. På gott och ont.

Jag personligen skulle aldrig kunna gifta mig eller leva med en människa som jag inte har känslor för. Känslorna är för avgörande för mig. Resonemangsäktenskap eller lycksökeri är ingenting för mig. För i den individualismen som jag vuxit upp i, finns också inom mig en stolthet att jag vill kunna stå på egna ben och aldrig bli beroende av någon annan. Vill jag ha något, får jag kämpa mig till det genom att spara och jobba och tjäna in pengarna som krävs för det på något sätt. Det är aldrig någon annan som ska betala något för mig. Det är jag alldeles för stolt för och jag har min värdighet. Jag har absolut ingen stöttning från min egen fd primärfamilj, utan jag står helt ensam i allt och får klara av allt själv. Det finns ingen trygghet så för mig, utan den tryggheten får jag finna i mig själv, att jag vet vart jag har mig och att jag får tänka mig för så att jag alltid planerar noga när jag ska göra något.

Men skulle det bli kris och konflikter, om det skulle blossa upp till krig och oroligheter. Skulle vi svenskar då överhuvudtaget bli benägna att hjälpa varandra och gå samman i kollektiv för att klara oss vidare? Vi har ingen som helst erfarenhet av att agera i ett kollektiv och många av oss är oerhört bortskämda med att kunna gå efter eget huvud och göra vad vi vill. Dessutom, skulle vi ha förtroende för varandra - eller har individualismen i sig också gjort oss så distanserade till andra, att vi känner ett bristande förtroende för andra? Min bild är att självständigheten också har sitt pris i hur vi klarar av att relatera till andra. Det i sin tur, kan göra oss sårbara om det uppkommer ett yttre hot. Därför tror jag att det är bra att vi alla reflekterar över vad individualismen och självständigheten gör med oss på gott och ont, och funderar över hur vi bör förhålla oss till det. Finns det något vi kan göra annorlunda i vår självständighet så att vi själva blir mindre sårbara? Kan vi på något sätt ändå relatera till andra, för att bygga upp en slags trygghet och stabilitet som kan stå stark om något inträffar på ett sätt att det drabbar hela samhället? Kan vi finnas för varandra? Bygga vänskaper och nätverk som kan stå stabilt och lyftas fram när och om det behövs?

I Sverige och västvärlden talas det mycket om teamarbete, samarbete och i våra jobb ska vi prestera i team. Men i vårt sätt att leva i övrigt, ska vi stå själva, klara oss själva. Och vi passerar varandra i vardagen, utan att se varandra, utan att samspela, utan att tala och visa varandra respekt och hänsyn. Var och en av oss har mer eller mindre en egen kockong runt sig, där vi tar oss fram bland andra människor. Det finns andra runtomkring oss, men vi ser och bekräftar dem inte. De bara finns där, såsom skuggbilder av människor, precis som vi själva uppfattas som skuggbilder av andra.Vad är det för liv, egentligen?

Med individualismen har vi utvecklat talesätt såsom "ensam är stark", "själv är bästa dräng", "ju fler kockar, desto sämre soppa" osv. Vi har i Sverige flest antal ensamhushåll i världen. Det finns ett afrikanskt ordspråk som säger, att "den som äter ensam, är det synd om". Kanske att det är dags att vi reflekterar över vad det är för tillvaro vi skapat åt oss själva och om den verkligen är så lyckad? Har vi kanske släppt individualismen för långt. Kanske så pass långt i vårt samhälle, att det istället för att vara en konstruktiv kraft ~ blir till en destruktiv kraft som förgör oss och gör oss sårbara?

Vi har mycket att lära av andra. Mycket andra sätt att leva som vi kan jämföra oss själva med.