Jag hade gjort det enkelt för mig, tidigare i livet. Jag valde att leva med en mycket klok man, som alltid dividerade och begrundade allt väldigt noga innan han fattade sina beslut. Jag visste att jag var trygg med honom och att jag kunde förlita mig på att om jag bara gav honom tiden att få begrunda en problemställning vi stod inför, så kom han till slut fram till bästa lösningen och presenterade hur han tänkt runt det. Jag gjorde alltid bäst i att ge honom det utrymmet att begrunda och tänka, för det han kom fram till var oftast bra och noga avvägda beslut som jag kunde leva med. Jag åkte lite snålskjuts på hans förmåga att tänka sig fram till den bästa lösningen. Men det var också en trygghet för mig, att jag kunde lita på honom så. Han var verkligen klok och jag visste att hade jag fattat beslut, hade jag nog fattat beslut lite förhastat och inte övervägt att för- och nackdelar med det. VIsst, jag hade fått ett snabbare resultat och kört på och det blev oftast bra med det jag själv också gjort, men det blev mer solitt och stabilt och välgrundat, när han fick tiden på sig att komma fram till bästa lösning. Jag respekterade honom högt för denna förmåga, för jag visste att han var oerhört klok och aldrig skulle göra något förhastat.

Med åren har jag själv blivit mer såsom han var. Visst har jag en annan dynamik i mig och jag kan fortfarande åstadkomma mycket på kort tid, jag kan fatta snabba beslut och ro runt det som måste göras. Jag kan vara oerhört dynamisk i mitt beslutsfattande och mitt sätt att göra saker. Jag har en arbetsskada med mig, kan jag säga, där jag lärde mig att snabbt överblicka situationen och därefter snabbt fokuserade på detaljerna. Jag var tvungen att göra så, då jag tidigare arbetade såsom konsult och kunderna förväntade sig att jag snabbt skulle komma in i arbetet. Jag har därför väldigt lätt för att snabbt se strukture och system på ett övergripande plan, men också hökögat för att se detaljerna.

Alla vi människor ställs inför olika situationer där vi måste påbörja, genomföra och avsluta något. Många människor är oerhört duktiga på att påbörja saker och ting, men någonstans på vägen tappar de sin motivation och slutar genomföra det de håller på med - och de når aldrig fram till avslut. Jag själv var nog lite sådan i yngre dagar, men ju äldre jag blivit desto mer ser jag till att jobba mig igenom det jag har att göra på ett ganska strukturerat sätt, där jag sätter upp mål och delmål och steg för steg tar mig till ett avslut på varje litet projekt jag håller på med. Idag är jag nog lika stark i alla dessa tre faser: Påbörjan-Genomförandefas-Avslutningsfas. Jag får saker gjorda från början till mål. Hur är du själv?

Jag tänker, att det blir aldrig bra om man ligger med en massa halvfärdiga projekt som aldrig avslutas. De ligger där och suger energi ur en. Man kan uppleva att man har det stökigt i huvudet för att det är så många lösa trådar som är liggande, och som aldrig blir färdigt. Jag tror också att ett sådant beteende kan påverka ens självbild att man kanske ser på sig själv som hopplös och värdelös och ömöjlig och att det i förlängningen också kan mentalt förlama en lite, att det är ingen idé att man påbörjar något för jag kommer ändå aldrig att genomföra det till fullo och aldrig nå ett avslut. Och det är ju lite så som många också gör med sina drömmar och fantasier. Man ger upp innan man ens har provat. Och så blir vi fast i levnadsmönster där vi kanske inte riktigt trivs med varken oss själva eller med det sätt vi lever och vad vi gör. Som t ex stannar kvar på en arbetsplats som vi egentligen borde ha lämnat för länge sedan. Det kanske känns bekvämt att vara kvar, eller tryggt. Men hur förtvinar vi i våra själar av att stanna kvar där vi inte trivs? Hur påverkar det vår identitet och självbild?

Karaseck har illustrerat en modell för stöd-krav-kontroll och hur det påverkar synen på oss själva och vilken självkänsla vi har. Han säger att för att kunna känna kontroll, behöver vi också uppleva att vi får stöd från omgivningen och lagom stora krav på oss i det vi gör. Men vissa av oss, såsom jag själv, har vuxit upp i en miljö där vi har haft väldigt lite stöd, men höga krav på oss - vilket gör att vi därmed också får en känsla av att vi inte har kontroll och förmågan att själva fatta beslut i den situation vi befinner oss i.

Denna bild är tagen från Stressforskningsinstitutet.se och deras PDF-fil "Arbetsorganisation och hälsa".

Denna modell är helt avgörande för hur du som enskild individ mår i din situation du befinner dig i. Den ger kött på benen, och en förståelse för din situation. Ju högre krav du har på dig, ju lägre stöd du har från andra i din situation och ju lägre beslutsutrymme du har själv att kunna påverka utgången av det som sker, avgör för hur stressad och dåligt du kommer att må. En människa som får stöttning, har lägre krav på sig och som har beslutsutrymme, klarar sin situation bra.

Och då är vi tillbaka på detta med starkt kollektivt beslutande och individualismen. Det gör detsamma i vilken typ av samhälle vi lever i, vi kan fortfarande hamna i den alarmerande oranga iso-spänningsområdet, där vi upplever lite stöd, mycket krav och lite kontroll i vår situation. Men det är troligare att vi mår som allra sämst om vi samtidigt med detta är del av ett individualistiskt samhälle och inte det kollektiva, där vi troligtvis ändå kan få större stöd inför de prövningar vi ställs inför.

För några år sedan, fick jag en artikel publicerad i Marockos största onlinetidning och den fick läsare över hela Nordafrika och en bit in i Mellanöstern. Många unga, muslimska män sökte i samband med det kontakt med mig via Messenger och jag hade en dialog med ganska många. Det som gick som en röd tråd genom dessa samtal, var att dessa unga män återkommande kallade sig för "den förlorade generationen". Jag bad dem att förklara och berätta dess innebörd.

Jo, i deras kultur, är det alltid någon eller några släktingar som bestämmar hur de yngre ska agera och förhålla sig till allt. Det finns nog inte några som är hårdare fostrad in i kollektivt medvetande såsom just de yngre muslimska individerna i dessa kollektiv. De får inte besluta något självständig, aldrig agera självständigt utan alltid tänka på kollektivets bästa. Om de gör revolt mot reglerna som deras släktingar satt upp, handlar det inte bara om släktens anseende och heder utan de äventyrar de hela släktens säkerhet och trygghet. I ett samhälle där statsorganisationen överlag inte är stabil, behöver släkterna i dessa kollektiv hålla samman och skydda varandra, hjälpa varandra. För det följer också med att ingen individ i kollektivet står ensam i någon situation så länge de följer reglerna i kollektivet. Dvs släkten blir ens bank, ens skydd, ens trygghet, ens identitet. Ja, fundera lite över detta. Om du tillhör ett kollektiv har du förmodligen en starkare och tryggare identitet än om du vuxit upp i Sverige där självständighet och individualismen varit styrande. Det är alltså inte bara av ondo, att ingå i ett starkt kollektiv. Tvärtom ger kollektivet ett sammanhang för varje enskild individ och en trygghet att man vet vad man tillhör och vem man är.

I Muslimska kulturerna är varje individ som ett kugghjul i ett större sammansatt system av kugghjul, varje kugghjul har sin givna plats och uppgift, sin givna identitet och tillhörighet.

Som en del i detta kollektiv, förekommer mycket kusingiften. Man gifter sig inom det egna kollektivet och man gör det inte av kärlek. Oftast är det de äldre som parar ihop lämpliga kusiner med varandra - vilket inte alltid är så lyckat. Jag hade ett tag kontakt med en muslimsk syrisk man som flytt tillsammans med sin unga hustru och son till Sverige. Det de utsatts för under kriget och under flykten, gjorde att paret, som var kusiner, gled ifrån varandra och de fungerade inte längre tillsammans. Hon var dessutom gravid igen och väntade deras andra barn. De ville skiljas. De beslutade att han skulle stanna med första sonen i Sverige, medan hon skulle resa ner tillbaka till Turkiet där hennes föräldrar fanns, och där skulle hon föda barn nr 2.

Jag frågade om han hade fått gifta sig av kärlek, och han sade att det får de aldrig göra. Och han berättade att när hon satt på tåget på genomresa genom Danmark, hörde de äldre i släkten av sig till dem båda. De sade, att de inte kunde skiljas, utan att kvinnan skulle vända och resa tillbaka till Sverige och de skulle fortsätta leva tillsammans som familj. Det var således inte paret själva som fick bestämma över sina egna liv. Jag frågade honom om han inte kunde sätta ner foten och säga att detta kunde han inte gå med på, för de fungerade verkligen inte tillsammans. Han svarade att det kunde han inte göra, för det skulle vara respektlöst av honom gentemot hans äldre släkting som bestämde detta. Respekten för den äldre, beslutande i kollektivet, är alltså så starkt att övriga blir underkuvade och gör som de blir tillsagda, även om de själva far dåligt av det.

Skillnaden mellan att ingå i ett kollektiv och att vara del av ett individualistiskt samhälle.

Något sådant, skulle ALDRIG en svensk gå med på. Vi är uppfostrade i det individualistiska samhället att vi för göra precis som vi vill. Vi är bortskämda och självcentrerade och vi behöver inte tänka på kollektivets och släktens säkerhet, trygghet och överlevnad.

Men låt säga att det skulle blossa upp till ett nytt världskrig i Europa. Vilka tror ni kommer att klara sig allra bäst?

Nu tillbaka till den förlorade generationen. Jag tror det är viktigt att jag först lyfter fram just hur starka krafterna är i det kollektiv dessa människor är del av för att lättare förstå "den förlorade generationen". De unga, muslimska männen förklarade en efter en för mig om att de hade oerhört höga krav på sig för att få gifta sig. Det krävdes att de dels hade en bra utbildning och ett jobb där de hade bra löneinkomster, dels att de måste ha råd att skämma bort sina kommande fruar. Om du saknade detta, förbjuder de äldre släktingarna i kollektivet dig från att gifta dig.

"Men..... det innebär ju att de äldre inte heller kommer att få några barn och barnbarn...?", sade jag. Och det var just den ömmande punkten för dessa unga män. De skulle aldrig kunna få identiteten som familjefar och de skulle aldrig kunna få leva familjeliv och få statusen det innebar att vara gift och ha familj. De lämnades utanför den möjliga identiteten och tillhörigheten och som är så oerhört viktigt i deras kultur. Utan den, och du kan aldrig erhålla någon bättre rang i kollektivet, folk kommer inte att se upp till dig och respektera dig som individ, så länge du inte har nått det stadiumet. Och nu är det svårt att få ett anständigt jobb med bra lön i dessa länder.

Jag försökte trösta en efter en av dem jag pratade med, att loppet är inte kört. En dag kommer de äldre att dö och gå bort, och då är det de själva som hör till de äldre. Jag berättade att män kan vara fertila högt upp i åldern och få barn sent i livet. Det hade de ingen aning om, de har inte haft någon sexualkunskap i skolan. Jag berättade om att en stor affärsman vid namn Pehr G Gyllenhammar fick barn vid 82 års ålder. De unga muslimska männen lät bestörta över detta, och samtliga sade, att de inte hade en aning om att det var möjligt. De som dock inte kommer att hinna få några barn, är ju de unga muslimska kvinnorna som ingen muslimsk man gifter sig. Det är kvinnor i "den förlorade generationen" som helt kommer att bli barnlösa och utan familjer. Men de muslimska unga männen kommer att kunna bilda familj senare i livet.

Samtliga jag samtalade med, tackade ödmjukt för våra samtal. Det var en tröst och en styrka de kände, i att veta att loppet inte är kört för dem utan att de bara får invänta och fokusera på annat fram tills dess de blivit äldre, och då kan bilda den där familjeidentiteten de längtar efter och behöver.

Och detta ger naturligtvis perspektiv på hur vi svenskar lever våra liv och vilka oändliga valmöjligheter vi själva har att göra för vilket liv vi vill ha. Det är inte andra som styr vår färd utan det är vi själva som avgör vilken livsväg vi tar in på och vad vi gör. I Sverige kan vi själva ta beslut att gifta och skilja oss utav kärlek och vi kan göra det med den vi vill. Det är ingen byäldste eller äldre släktöverhuvud som kräver av oss att göra si eller så. På gott och ont.

Jag personligen skulle aldrig kunna gifta mig eller leva med en människa som jag inte har känslor för. Känslorna är för avgörande för mig. Resonemangsäktenskap eller lycksökeri är ingenting för mig. För i den individualismen som jag vuxit upp i, finns också inom mig en stolthet att jag vill kunna stå på egna ben och aldrig bli beroende av någon annan. Vill jag ha något, får jag kämpa mig till det genom att spara och jobba och tjäna in pengarna som krävs för det på något sätt. Det är aldrig någon annan som ska betala något för mig. Det är jag alldeles för stolt för och jag har min värdighet. Jag har absolut ingen stöttning från min egen fd primärfamilj, utan jag står helt ensam i allt och får klara av allt själv. Det finns ingen trygghet så för mig, utan den tryggheten får jag finna i mig själv, att jag vet vart jag har mig och att jag får tänka mig för så att jag alltid planerar noga när jag ska göra något.

Men skulle det bli kris och konflikter, om det skulle blossa upp till krig och oroligheter. Skulle vi svenskar då överhuvudtaget bli benägna att hjälpa varandra och gå samman i kollektiv för att klara oss vidare? Vi har ingen som helst erfarenhet av att agera i ett kollektiv och många av oss är oerhört bortskämda med att kunna gå efter eget huvud och göra vad vi vill. Dessutom, skulle vi ha förtroende för varandra - eller har individualismen i sig också gjort oss så distanserade till andra, att vi känner ett bristande förtroende för andra? Min bild är att självständigheten också har sitt pris i hur vi klarar av att relatera till andra. Det i sin tur, kan göra oss sårbara om det uppkommer ett yttre hot. Därför tror jag att det är bra att vi alla reflekterar över vad individualismen och självständigheten gör med oss på gott och ont, och funderar över hur vi bör förhålla oss till det. Finns det något vi kan göra annorlunda i vår självständighet så att vi själva blir mindre sårbara? Kan vi på något sätt ändå relatera till andra, för att bygga upp en slags trygghet och stabilitet som kan stå stark om något inträffar på ett sätt att det drabbar hela samhället? Kan vi finnas för varandra? Bygga vänskaper och nätverk som kan stå stabilt och lyftas fram när och om det behövs?

I Sverige och västvärlden talas det mycket om teamarbete, samarbete och i våra jobb ska vi prestera i team. Men i vårt sätt att leva i övrigt, ska vi stå själva, klara oss själva. Och vi passerar varandra i vardagen, utan att se varandra, utan att samspela, utan att tala och visa varandra respekt och hänsyn. Var och en av oss har mer eller mindre en egen kockong runt sig, där vi tar oss fram bland andra människor. Det finns andra runtomkring oss, men vi ser och bekräftar dem inte. De bara finns där, såsom skuggbilder av människor, precis som vi själva uppfattas som skuggbilder av andra.Vad är det för liv, egentligen?

Med individualismen har vi utvecklat talesätt såsom "ensam är stark", "själv är bästa dräng", "ju fler kockar, desto sämre soppa" osv. Vi har i Sverige flest antal ensamhushåll i världen. Det finns ett afrikanskt ordspråk som säger, att "den som äter ensam, är det synd om". Kanske att det är dags att vi reflekterar över vad det är för tillvaro vi skapat åt oss själva och om den verkligen är så lyckad? Har vi kanske släppt individualismen för långt. Kanske så pass långt i vårt samhälle, att det istället för att vara en konstruktiv kraft ~ blir till en destruktiv kraft som förgör oss och gör oss sårbara?

Vi har mycket att lära av andra. Mycket andra sätt att leva som vi kan jämföra oss själva med.

Var vi än lever i vår värld, har vi formats av det samhälle vi vuxit upp i och det är genom det som konstraterar mot det som vi är vana vid, som vi också blir medvetna om de värderingar och synsätt vi själva har på både oss själva och vor omgivning. I en tid då massmigration pågår i vår värld, konfronteras vi alltmer med sådant som vi inte är vana vid. Det är lätt att vi börjar tänka i vi-mot-dem. Just i Sverige har staten och våra politiker samt en hel del av befolkningen strävat efter att omforma vårt samhälle till en mångkulturell degkittel. Detta kan fungera, såvida förändringarna inte ser för fort. Och nu sker förändringarna för fort. Folk hinner inte med i svängarna.

Svensk kultur är något av en extrem kultur!

Vi svenskar sticker ut väldigt mycket i det sätt som vi värderar saker och ting samt hur vi tänker och beter oss. Ni som såg Bi Puranens föreläsning i mitt tidigare inlägg "Om krisen eller kriget kommer", kunde säkert se i World Wide Survey-diagrammet hur extrema vi svenskar är i relation till andra kulturer i världen. Vi befinner oss längst bort från just de muslimska och vissa afrikanska kulturer om man ser till vårt sätt att värdera och hur vi lever våra liv. Och just nu håller vi på att skapa en degkittel där de som står allra längst bort från oss vad gäller värderingar och levnadssätt ska leva tätt inpå oss - och ändå förväntar vi oss att det inte ska bli några konflikter? Konflikter kommer inte att gå att undvika, det kommer att bli vår vardagsmat.

Den förlorade generationen

Jag har samtalat och hjälpt en hel del migranter och även samtalat med främst muslimer som ännu bor kvar i sina hemländer varför jag har fått en ganska bra inblick i hur situationen ser ut i deras länder. T ex i Marocko och i hela Nordafrika, talar muslimska unga män om att de är "den förlorade generationen". Vi svenskar kan nog inte riktigt förstå deras situation, eftersom vi har skapat ett samhälle där var och en i princip kan göra och leva precis som de vill. Vårt individualistiska samhälle där tanken är att vi ska kunna klara oss helt utan stöd från familj och släkt.

Sviktande samhällsstruktur ger hederskulturen ett starkt fäste

I de muslimska länderna i Nordafrika såväl som i Mellanöstern och i Afghanistan och Pakistan, ser situationen helt annorlunda ut än här i Sverige. Ofta har man en svajande statsapparur, där statsledare avsatts flera gånger genom kupper, där folk är förtryckta, där rättssystemet brister och där människor ständig kämpar för sin överlevnad. De flesta i dessa samhällen måste göra allt för att hålla ihop sin släkt. Kvinnor sköter hemmet och barnen, medan männen sköter kontakterna utåt samt försvarar sina familjer och släkter. Eftersom rättssystemen brister, är det vanligt att släkter tar till hederskulturens system som rättssnöre. För att inte försvaga och riskera att ens egen släkt slås ut, måste alla i släkten anpassa sig till det regelverk som oftast äldre överhuvuden har bestämt. Alla måste lyda dessa regler och uppföra sig såsom det förväntas inom kollektivet. Den som gör revolt eller äventyrar kollektivets säkerhet, kan antingen bestraffas, dödas eller förvisas ut ur kollektivet. Och utan tillhörighet i ett kollektivt blir överlevnadschanserna mycket små. Det är i kollektivet man har sin trygghet och sin säkerhet, det är till kollektivet man vänder sig för at få hjälp och för att t ex låna pengar. Man går inte till banken såsom här i Sverige, utan man frågar sina anhöriga och släktingar om de kan hjälpa till att stötta ekonomiskt.

Dessa kolektiv har sammansvetsats så starkt att de kvarstår starkt även om individerna i kollektiven sprider ut sig i olika länder över hela världen. Vilket gör att nationell tillhörighet och nationsgränser faktiskt sätts lite ur spel. Såsom jag tidigare tagit upp, överför man också pengar mellan varandra genom oftast Western Union för att hjälpa varandra. Sammantaget rör det sig om stora belopp som transfereras mellan olika individer i dessa kollektiv och som spritt ut sig i flera länder. 

Farkhundas öde och angiverisystem/anklagelsesystem

Hederskultur i sig kan vara destruktivt i den meningen att ett ovanligt starkt våld utövas mot de som inte lyder kollektivets regler. Bestraffningarna är hårda, vilket också skapar en rädsla hos enskilda individer för att de kan komma att bestraffas. Därför följer också ett angiverisystem med detta. För att rikta blickarna från sig själv, är det vanligt att man anklagar någon annan för att ha gjort något fel - så att någon anna får ta bestraffningar. På så sätt kan man klara sig själv undan. Man beskyller alltså någon på falsk grund för att ha gjort något - och i värsta fall kan detta leda till döden. Såsom t ex skedde med Farkunda i Kabul år 2015. Hon var en ung student på universitetet i Kabul och hon pluggade islam. En dag anklagade en man henne falskt för att ha bränt en koran. Snabbt samlades en manlig mobb om ca 100 män som började misshandla Farkhunda grovt. När hon var ihjälsparkad och ihjälhoppad, band man fast henne efter en bil och släpade henne på gatan en sträcka. Därefter drog man ner henne till en flodbank för att elda upp henne, men hon var då för blodig för att fatta eld. Män började då klä av sig sina skjortor och kastade över henne och man tände eld på skjortorna. Männen som dödade henne, gick i princip helt fria från straff. Det är ett orättvis samhälle där kvinnor har mycket lite skydd och trygghet. Men det hade lika gärna kunnat vara en man som dödats på liknande sätt just på grund av detta hemska angiverisystem som finns inom denna kultur.

Farkhunda kom att bli en martyr. Utländska journalister lyckades filma händelsen och Farkhundas öde spreds över världen.

Situationen i Afghanistan

Det har pågått inbördeskrig i Afghanistan sedan 1980-90-talet någon gång. Man har aldrig lyckats få rätsida på problemen i detta gigantiska land. Mycket beror det på att man försökt att ena små klansamhällen till ett jättestort land med hutlöst många invånare. Oliktänkandet mellan klanerna är stora och både angiverisystem och hederskultur är starka, många lever fattigt och de flesta som lever i byarna, har låg utbildningsgrad. Kvinnor och barn har få rättigheter i detta samhälle.

Talibaners skräckvälde

I norra Afghanistan såväl som i Pakistan, härjar talibanerna, som vill störta statsmakten genom att sätta skräck i byinvånarna. Jag har fått berättat för mig om hur man brukar vakta vilka som är på väg in i byarna och då flyr de som kan så fort som möjligt från byarna. När talibanerna kommer in i byarna, går man raider i husen. Man dödar ofta den äldre befolkningen som inte hinner undan från dem i tid. Om byinvånare överraskas av en raid, brukar talibanerna statuera exempel för att sätta skräck i byborna och få dem att lyda. Man drar ut en man, torterar honom nästan till döds. Sedan pålar man upp honom som statuerande exempel på vad övriga bybor kan förvänta sig om de inte lyder och gör som talibanerna vill. Man pålar alltså upp den stackars mannen genom att köra upp en påle genom magen och rakt upp i bröstkorgen, därefter så sätter man upp honom så för att dö inför övriga bybors beskådan.

Unga Mohammed som flytt från Talibanerna i Pakistan

Talibanerna rekryterar nya individer bland de yngre som går i vissa skolor och har man råkat söka sig till en av dessa skolor, har man föga chans att kunna komma undan talibanerna. En man berättade för mig om hur han blivit övertalad att läsa en engelskakurs på ett specifikt gymnasium innan han sökte sig vidare till universitetet. Äldre män sade att han inte skulle klara universitetsstudierna om han inte först kunde engelska bättre. Det visade sig att skolan var en direktrekrytering till talibanerna.  Eftersom han blivit indragen i talibanernas verksamhet, trodde staten att han var taliban - och eftersom han flydde från talibanerna, trodde talibanerna att han var en statlig spion. Han jagades alltså från båda hållen - och hade ingenstans att ta vägen. Den unge mannen jag träffade och pratade med, lyckades till slut fly från talibanerna och han lyckades ta sig hela vägen till Sverige. Men innan han kom till Sverige, hade både en bror och hans far rövats bort. Han själv trodde att brorsan tagits och torterats till döds av talibanerna, medan fadern förmodligen tagits av i detta fall Pakistanska staten - och där gått samma öde tillmötes som brorsan gjort hos talibanerna.

Denne unge man hade grav PTSD då jag mötte honom och utifrån hans beteende och reaktioner, är jag övertygad om att han talade sanning. Han väntade på besked om han skulle få uppehållstillstånd eller om han skulle återförvisas till Pakistan och när han pratade om detta hade han skräck i sina ögon. Han sade, att han hellre kastade sig framför ett tåg här i Sverige än torterades och pålades upp av talibanerna till allmän beskådan för några bybor i Pakistan. Han sade att talibanernas våld var groteskt.

Min beskrivning av situationen i Afghanistan

Jag brukar beskriva Afghanistan som en kokande kittel, som folk har svårt att ta sig ur. Det finns i princip bara tre kringliggande länder som ger turistvisum till afghaner; Indien, Pakistan och - Turkiet. Turkiet är dock mycket hårda i sin sållning och många får avslag, vilket gör att folk i princip inte kan fly ut ur detta stora land. Talibanerna har ett starkt fäste i norra delen av Afghanistan och de gör också raider in i huvudstaden Kabul, dit folk flyr för att komma undan deras våld. I Kabul finns officiellt ca 3,5 miljoner invånare, men förmodligen håller sig ungefär lika många gömda hos anhöriga i denna stad. Om Afghanistan är som en kokande kittel - är Kabul som en nazisternas gaskammare. Folk har ingenstans att fly när de väl flytt dit och de kan avrättas brutalt där de är.

Avsaknad av möblemang

Afghaner har lärt sig att det är ingen idé att skaffa sig möblemang och dyra, fina saker till sitt hem, för de kan tvingas lämna det väldigt abrupt för att talibanerna gör sina raider. Man har därför sällan sängar och soffgrupp t ex, utan man rullar ut afghanska ullmattor på golvet och sover direkt på dessa. De har alltså ett extremt hårt underlag att sova på. När folk levt som gömda i Kabul en tid och det lugnat ner sig i hembyn, tar man sig ofta tillbaka till hembyn för att se vad som finns kvar. Man städar upp efter talibanernas framfart och försöker ta nya tag. Men har de otur, kan talibanerna smyga sig in i Kabul och då brukar dessa terrorister smyga sig in i de bostäder där de vet att folk gömmer sig - för att skära halsen av samtliga i bostaden.

Den unga, muslimska, mordhotade kvinnan

Under ett års tid stöttade jag en ung, muslimsk kvinna, som var mordhotad av just talibanerna. Det var inte bara hon som var mordhotad, utan även hela hennes familj. Den unga kvinnan tvingades en period leva gömd i Kabul medan hon väntade på att få ett nytt elektroniskt pass utfärdat. Det hade varit flera terrordåd inne i Kabul under de månader som hade förflutit innan hon tvingades gömma sig där. Bland annat hade terrorister skickat in en självmordsbombare vid en lekplats fylld med små barn och deras mödrar. Jag tror det var ca 120-150 människor som dog där vid lekplatsen. Ungefär samtidigt lyckades en självmordsbombare ta sig in på den tyska ambassaden  och om jag inte missminner mig strök ytterligare ca 160 individer med. Någon gick in en fredag i en moské - och smällde hela moskén i luften. Det är ett våld vi inte är vana med i Sverige.

Kvinnan jag stöttade, skulle en dag lämna in sina ansökningshandlingar vid en agentur som utfärdar elektroniska pass. Eftersom hon var mordhotad, var hon tvungen att klä sig i heltäckande burka varje gång hon lämnade boaden där hon var gömd. Hon fick stå på trottoaren utanför agenturen och köa i 3 timmar och hon hade precis lämnat in sina ansökningshandlingar och var på väg därifrån, när en man kom ut och satte sig på sin cykel precis bredvid kön - och han sprängdes i luften. Den unga kvinnan hörde av sig till mig, hon var i skräck och chock när jag tog emot samtalet. Jag fick guida och vägleda henne genom den krisen så att hon skulle klara av att ta sig därifrån och komma hem till bostaden där hon levde gömd.

Irakiske "Mohammeds" öde

En kort tid därefter, var det en irakisk man som hörde av sig till mig sent en kväll då jag satt och jobbade. Han hade följt mitt arbete en tid och vi hade haft en del kontakt över Messenger. Han satt på en flyktingförläggning i Sverige och väntade på besked om han skulle beviljas uppehållstillstånd eller avvisas från Sverige. Detta var i mellandagarna mellan jul och nyår detta år och det var samma år som jag hjälpte den muslimska, unga kvinnan att överleva i en mycket karg och svår situation som hon hamnat i.

Vi kan kalla mannen från Irak för Mohammed, för att han ska kunna förbli anonym och inte kännas igen för mycket i min berättelse. När han hörde av sig den där natten, förstod jag att något inte stod rätt till. Jag lyckades lirka fram att hans fru och barn hotats av irakisk poliskår eller militär. De hade hotat Mohammeds fru med att om han inte skulle återkomma så att de fick "ta honom", skulle de döda deras två barn samt fängsla hans fru och i fängelset utsätta henne för både tortyr och våldtäkter. Mohammed var förtvivlad och skrek rakt ut i telefonen, att han måste återvända. Jag bad honom berätta detaljer och bad om att få tänka ett litet ögonblick. Sedan sade jag till honom, att han inte kunde återvända till Irak. Skulle han göra det, skulle han antingen torteras och dödas - och då skulle hans fru och barn inte få någon vidare hjälp av honom. Eller också skulle de komma att tortera båda föräldrarna och döda barnen - eller också avrätta hela familjen. De bästa oddsen han och hans fru med barn kunde ha, var att han inte skulle återvända, sade jag till honom. Jag sade att han måste hitta ett sätt, att smuggla undan sin fru och barn så att inte polis och militär skulle kunna hitta dem i Irak.

Denne man var akademiker och innan han utsattes för statligt våld, var han enligt egen utsago välfungerande i samhället. Han hade ett bra jobb och en bra inkomst och han och hans familj hade köpt sig en villa i ett bättre kvarter i Bagdad. När jag och han träffades här i Sverige, visade han bilder på sin frus brännskador. Dessa hade uppkommit under en fruktansvärd situation de hamnat i. Han och hans bästa vän jobbade i samma organisation och båda familjerna hade gjort vad de kunnat för att hålla sig utanför konflikter mellan terrorister och stat. De ville bara få leva sina liv så lugnt som möjligt. Men eftersom så mycket hemskt hände runtomkring dem, beslutade de att rigga upp varsin kamera som de riktade mot varandras villor, som de hade på vardera sidan av samma gata. En dag såg Mohammed en stor, svart bil med tonade rutor stanna utanför sin väns hus och det sprang ut några män ur bilen och in i huset, för att avrätta hela den familjen. Mohammed lyckades filma händelsen. Och han var dum nog att gå till polisen med filmen och där sade han att det är dessa som avrättat min bästa vän och hela hans familj.

Polisen häktade honom och utsatte honom för tortyr i 11 dygn. Därefter kastade man ut honom på gatan utanför byggnaden där han torterats. Då hade han bland annat brutna fingrar och hans skallben i nacken var sönderslaget. Han hade ett jobb, som innebar vissa utlandsresor varför han hade ett pass utfärdat. Han kunde således ta sig ut ur landet. Men hans fru och barn saknade pass och de var under övervakning av staten, så de blev kvar i landet, Mohammed fick fly ensam i stor vånda över vad som skulle hända hans fru och barn. Den irakiska polisen åkte till deras villa och satte den i brand. Hans fru brännskadades svårt men barnen klarade sig, då de var på någon typ av dagis eller skola när händelsen inträffade.

När Mohammed hörde av sig till mig den där natten, var han helt förståeligt mycket upprörd och rädd. Jag bad att få koppla in två irakiska kontakter jag hade här i Sverige. Jag skickade messengermeddelanden till dessa. Klockan var då 02.00 på natten - och båda svarade genast. Jag bad dem att kontakta Mohammed för att de kunde prata hans språk och det kan inte jag, och jag bad dem att hjälpa honom.

Den ena av mina kontakter kände någon som jobbade på Migrationsverket och som kunde skynda på Mohammeds ärende. Den andra visade sig just vara inkognito i Bagdad för att avveckla sitt föräldrahem. Han som var i Bagdad, hörde senare av sig till mig och sade, att han inte visste om han kunde berätta hur det löst sig för Mohammed och hans familj, han sade att jag skulle inte komma att gilla den lösning de lyckats fixa. Min kontakt sade, att han inte hade varit inblandad i detta, utan att Mohammed hade själv kontaktat en annan kontakt, som fixat det åt honom.

Min kontakt sade, att Mohammeds fru och barn hade slussats in och gömts undan bland Jihadister i Bagdad.

Några veckor efter denna händelse, fick Mohammed avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd i Sverige. Han och hans familj, som försökt vara neutrala genom konflikterna i hemlandet, sveks således både av den irakiska och den svenska staten. De hade ingen annan möjlighet att klara sig vidare i livet - än att bli - jihadister.

Jag hade kontakt med Mohammed en tid efter det att han återvänt till Irak. Han sade, att hela hans släkt hade tagit avstånd och uteslutit honom ur kollektivet - för att de var rädda för vad de själva kunde komma att utsättas för av den irakiska staten - men också för att Mohammed med fru och barn, sökt beskydd hos jihadisterna. Han sade, att nu var det upp till Gud om han och hans fru med barn skulle komma att överleva.

En tid efter detta, delade en väninna en film på Facebook och jag råkade se denna. Det var jihadister som hade gått in på ett historisk museum i Musul för att slå sönder gamla, framgrävda och fina statyer från den mesopotanska eran. En av männen som slog sönder dessa statyer, kände jag igen. Det var Mohammed, som suttit vid mitt köksbord och berättat sitt levnadsöde. Mohammed som jag försökt att hjälpa.

Den afganska unga kvinnan jag hjälpte under närapå ett års tid

Åter till den afghanska kvinnan. Jag kämpade verkligen för hennes överlevnad det där året. När ingen annan vågade och ville, såg jag till att äska pengar från en svensk organisation för att hon skulle kunna överleva och det var jag som transfererade dessa pengar till henne månatligen medan hon levde i exil i Indien. När hon tvingades återvända till Afghanistan för att ansöka om nytt elektroniskt pass, blev jag förnekad att genomföra transaktioner till afghanska banker, då dessa var klassade som högriskfaktorer för transfereringar. Pengarna hon behövde för sin överlevnad där hon satt gömd och för att kunna köpa sig ett nytt turistvisum och flygresa ut ur Afghanistan, kunde inte nå fram till henne. Jag slet mitt hår i förtvivlan, hennes pengar höll på att ta slut där hon befann sig. Men hon lyckades be släkten om hjälp och dessa transfererade lite pengar var till henne från Europeiska länder, Ryssland, Pakistan, USA, Canada. De där transfereringarna som jag tidigare har nämnt och beskrivit och som är mycket omfattande. Hon lyckades fixa sig ett turistvisum till Indien igen och så fort hon kom till Indien, kunde jag genomföra transfereringar till en av hennes vänner där.

Den brutala avrättningen i Kabul

Men en av de sista nätterna hon satt gömd i en bostad i Kabul, hände något hemskt. Det var precis natten efter det att jag hade hjälpt irakiske Mohammed. Den unga kvinnan hörde av sig till mig sent på kvällen och hon var i skräck. En av hennes vänner som levt med henne i exil i Indien, hade återkommit till sin familj i Kabul. Den där natten, då den unga kvinnan hörde av sig till mig, hade hon just fått besked om att talibanerna hade gått in i hennes väns familjs lägenhet och avrättat alla genom att skära halsen av dem. Kvinnan jag hjälpte satt då gömd bara 20 minuters promenad från där avrättningen skett - och hennes vän hade henne som kontakt på Facebook och Messenger. Jag bad henne att omedelbart blocka hennes döde vän, utifall att talibanerna fått fatt på hennes väns mobil (vilket ju är troligt...). Den unge kvinnan ville fly ut från bostaden där hon var gömd, och jag försökte få henne att förstå att det bästa hon kunde göra var att stanna kvar i mörkret inne i bostaden. För det är så i Kabul, att jag tror det var kl 21.00 på kvällen, bryts all el i staden. Alla bostäder blir då helt nedsläkta.

Den natten, satt jag och körde mental träning med den unga kvinnan. Jag skickade bilder från en solnedgång och som jag fotat en tid dessförinnan. Och jag sade att jag ville att hon skulle titta på bilderna och då föreställa sig, att hon satt där med mig och såg på solnedgången och att hon då kommit till tryggheten här i Sverige. Samtidigt som hon gjorde detta, ville jag att hon skulle nypa sig om och om igen i huden på underarmen. Metoden kan användas för att träna in ett bibevaret lugn i krissituation. Jag visste att hon var tvungen att invänta några dagar till på att kunna hämta sitt nya elektroniska pass. Och när hon skulle bege sig till den agenturen, där mannen sprängts i luften så nära henne, ville jag att hon skulle kunna bibevara lugnet oavsett vad som skulle inträffa medan hon gick ute på gatorna i Kabul. Om hon skulle börja känna sig nervös och stressad och misstänka att någon kände igen henne trots burkan, skulle hon nypa sig i armen och den vägen framkalla bilderna av att sitta i tryggheten med mig för att se på solnedgången här i Sverige.

Den unga kvinnans resa till Sverige

Den unga kvinnan lyckades hämta ut sitt pass och ta sig med ett turistvisum på 30 dagar till Indien igen. Jag hade förhandlat och varit något av en pain in the ass mot en speciell organisation, och den vägen fått dem att ansöka om ett arbets- och uppehållstillstånd för denna kvinna i Sverige. De hade utnyttjat henne på ett sätt att jag krävde en motprestation och de var inte glada då jag till slut varnade dem med att om de inte skulle hjälpa henne, skulle jag gå ut i pressen och berätta hur de utnyttjat henne på ett sätt att hennes liv kommit ännu mera i fara. De var inte glada i mig där på slutet, kan jag säga. :-)

Men kvinnan fick sitt arbets- och uppehållstillstånd samt ett arbete genom denna organisation - och det var det viktiga. My mission completed!   Hade jag inte bråkat på dem, hade de inte lyft ett finger för att rädda henne. Men i slutändan var det denna organisation som tog åt sig hela äran över vad jag hade gjort för henne. För mig var det inte viktigt att stå i rampljuset, utan det viktiga för mig var att jag vet med mig själv att jag gjorde en stor insats för henne för att rädda hennes liv. Idag lever hon således i trygghet här i Sverige och vad jag vet, går det bra för henne. Vi har dock fått bryta kontakten då organisationen ifråga villkorat att de bara hjälper henne såvida hon bryter kontakten med mig. Det är som det är, jag vet med mig vilken otrolig insats jag gjorde för denna kvinna detta år. Jag gjorde skillnad. Men det var männen i den organisationen som tog åt sig äran för det jag och en annan organisation gjort. Den andra organisationen, som jag äskat pengar från för den unga kvinnans överlevnads skull. De som tog åt sig hela äran, är fruktansvärda falskspelare och de bryr sig inte ett dugg om vad som egentligen sker med de individer de säger sig hjälpa. De ser bara den falska äran som en merit på sina egna CVn. Det finns inget humanistiskt driv i dem, att de vill göra något gott för någon annan. Tyvärr. Jag drivs inte av makt eller ära, utan av att veta i djupet av mig själv att jag gjort skillnad för en annan människa. Jag skulle aldrig någonsin kunna ta åt mig äran för vad någon annan har gjort.

Dagen efter den unga kvinnans väns blodiga avrättning i Kabul, ringde jag Migrationsverket för att höra mig för hur det gått med den unga kvinnans arbets- och uppehållstillstånd. Det visade sig att organisationen som jag bråkat på, och som skulle ha lämnat in ansökan om detta i maj det året, hade sänt in ansökan precis dagen innan julafton. Det var således de som fördröjt räddningen av den unga kvinnan - och därmed utsatt henne för ytterligare faror. Hade de lämnat in ansökan om arbets- och uppehållstillstånd i maj det året, hade hon hunnit komma till Sverige på sitt gamla pass. Nu tvingades hon att återvända in i Afghanistan en tid, där hon hade kunnat bli spårad och avrättad. Jag berättade för kvinnan på Migrationsverket om vilken utsatthet den unga muslimska kvinnan befann sig i och att hon såsom muslimsk kvinna inte heller kan klara sig ensam på samma sätt som en muslimsk man kan göra i den kulturen. Jag försökte höra mig för om de kunde skynda på beslutsprocessen.

Dagen efter mitt samtal med Migrationsverket, hörde den unga muslimska kvinnan av sig mycket glad till mig. Hon berättade, att hennes svenska arbets- och uppehållstillstånd hade gått igenom och att hon skulle komma till Sverige i mitten av januari. Det var nog den snabbast utförda handläggningen av ett sådant ärende på Migrationsverket.   Det tackar jag för!  Den unga kvinnan lämnade Indien med flyg mot Sverige precis dagen innan hennes indiska turistvisum upphörde. Och hon kom till ett kallt Sverige i alltför tunna kläder, varför jag åkte ganska många mil, för att ge henne varmare ytterkläder för att hon skulle klara sig. Jag guidade runt henne i Stockholm den dagen då jag överräckte min gamla kappa, ullsjal och ullbasker och vinterkängor till henne. Det var underbart att efter närapå ett års kämpande äntligen få krama om henne och se in i hennes ansikte, och veta att hon äntligen var säker och skulle komma att överleva.

Statskuppen i Turkiet   

Men redan innan den unga kvinnan var tvungen att återvända till Kabul för att ansöka om ett nytt pass, inträffade statskuppen i Turkiet. I samband med denna, bröts Facebook och TV/Radio-sändningar i Turkiet. Den unga kvinnan hade då båda sina föräldrar samt 2 syskon boendes i Istanbul och de satt den natten förskräckta i sin bostad och såg kravallerna utanför sina fönster. Jag å min sida, satt och lyssnade den natten på vad som rapporterades från Istanbul på svensk radio och denna information vidarebefordrade jag till den unga kvinnan i Indien, som i sin tur kunde vidarebefordra informationen via Whatsup till sina syskon och föräldrar i Istanbul. Det bildades alltså en triangel av inforamtionsflöde mellan Sverige-Indien-Turkiet den natten.

Tänk, hur världen ibland kan sammanknytas

Ibland är det fantastiskt, hur världen kan knytas samman i sådana ögonblick och hur man kan hitta vägar runt problemen. Bara man vågar agera. Bara man är motiverad att hjälpa andra i nöd. Var och en av oss kan göra en insats för en annan människa, om vi bara tar initiativet att räcka ut en hand och fråga om det finns något vi kan göra för denne. Det var så jag gjorde, då jag kontaktade den unga, muslimska kvinnan som jag engagerade mig så i att rädda livet på. Vissa andra, sade till mig, att de aldrig skulle våga agera i en sådan situation. Andra hånade mig och sade att jag såsom privatperson aldrig skulle kunna åstadkomma någon skillnad. De som hånade motiverade mig snarare att visa motsatsen, att jag kunde klara mer än de trodde. Och det gjorde jag ju!     

Allting är aldrig självklart

Med dessa berättelser vill jag lyfta fram, att allting inte alltid är så självklart. Ser vi på vår omvärld med de glasögon vi har fått med föreställningsvärldar och tror att övriga världen fungerar såsom det gör i Sverige, kommer vi aldrig att förstå andra människors levnadsöden. Då kommer vi aldrig att förstå, varför de gör si och så, eller vad det är som driver dem att agera på ett specifikt sätt utifrån den kultur de är mitt inne i.

I kommande blogginlägg kommer jag att berätta om andra levnadsöden och om hur situationen är i vissa andra länder. Jag kommer att återkomma till varför den yngre generationen med muslimer i Nordafrika kallar sig för "den förlorade generationen". Detta inlägg har redan blivit långt, så jag får ta det i kommande inlägg istället. En liten cliffhanger så här på slutet av detta inlägg.   

Min dikt "Uppmaningar"   

Matinspirera!

Sluta vegetera!

Dansa och spatsera

till virveltrummors takt!

Börja agera!

Våga agitera!

Kanske chockera

om nåt oemotsagt!

Dra ifrån och addera!

Våga se alltmera!

Men sluta briljera

och sök ögonkontakt!

Sluta genera!

Lär dig att hantera!

Välj och kassera

och glöm ungdomsjakt!

Lyssna men filtrera!

Och fortsätt florera!

Skratta och krevera

under kärleksakt!

Kanske notera

skavanker negligera;

kurvor parera

och du får proffskontrakt!

För oss är det kanske en självklarhet med vårt bordsskick och de seder vi har kring ätandet. Men har det alltid varit så och är de så överallt? I östasien används fortfarande pinnar och i vissa arabiska och afrikanska kulturer äter man fortfarande med händerna.

Användning av kniv

Om vi gör en historisk tillbakablick över hur vi har ätit i Europa, hur ser den då ut? Kniven är ett gammalt redskap. Långt innan den började användas tillsammans med gaffeln, ansågs det att varje man borde ha en kniv. Kniven användes till allt man bara kunde komma på att använda den till.

De seder och bruk vi idag använder oss av i Sverige då vi äter, uppstod först inom hoven under medeltiden för att sedan breda ut sig till övriga folkklasser. I historiska källor nämns att innan gaffeln började användas, åt det europeiska hovfolket med händerna. Det passade sig inte att peta med fingrarna i öron, ögon eller näsan när man åt. Det ansågs vara tre dåliga vanor.

Norbert Elias om hur man skulle snyta sig i det medeltida Europa

Norbert Elias beskriver i sin bok "Sedernas Historia" hur man tidigare använde bordsduken till att snyta sig i. I tolvhundratalets Italien var det dock viktigt att vända sig bort då man snöt sig eller hostade så att ingenting hamnade på bordet. Enligt en källa var det opassande att snyta sig i bordsduken i 1400-talets Tyskland och enligt en fransk sed, skulle man inte snyta sig med samma hand som man höll köttet md under middagen. "Att snyta sig i huvudbonaden eller kläderna", ansåg Erasmus av Rotterdam var bondskt, och det var opassande att styrka av sig snoret på kläderna.

Snor och spott

Man ansåg att skillnaden mellan snor och spott var ringa. Snor ansågs vara grövre medan spottet var orent.

I det franska reglerna "Les Règles de la Bienséance et de la Civilité Chrétienne" av de la Salle (1729) går det att läsa att det var oartigt att hela tiden peta sig i näsan med fingrarna och att det var "olidligt att stoppa in i munnen det som man fått ut ur näsan". Inte heller skulle man putsa näsan med handen, ärmen eller övriga kläder. Att snyta sig med två fingrar och sedan kasta snoret på marken, för att sedan torka av fingrarna på kläderna var mycket opassande, då man ansåg att kläderna alltid borde vara rena, oavsett hur enkla de var. De la Salle skriver också om att det fanns de som var så ohyfsade att de brukade pressa ett finger mot ena näsborren för att sedan blåsa ut genom näsan aså att orenligheten hamnade på marken. Han ansåg istället att man alltid borde använda näsduken när man snöt sig och när man snöt sig skulle man dölja ansiktet med hatten.

Ur en anonym text från 1714 kan man också läsa: "Flitigt spottande är obehagligt. Om man måste spotta skall man dölja det så långt det är möjligt för att undvika att besudla (smutsa, fläcka: min förklaring) såväl andra personer, vilka de än är, som deras kläder; ej heller ska man spotta på glöden invid elden. Och varhelst man spottar skall man sätta foten på spottet. I stora herrars hus skall man spotta i näsduken. Det är inte passande att spotta genom fönstret eller i elden. Spotta inte heller så långt att du måste leta efter spottet innan du kan sätta foten på det."

Matvanor i olika europeiska länder

Hur såg då 1500-talsmänniskor ut då de åt? Ärkebiskopen av Benveta har i Galateo från år 1558 beskrivit att vissa sågs ibland "ligga som svin med trynena i soppan utan att en enda gång lyfta på huvudet eller flytta på blicken". Han ansåg att en del "glufsade i sig maten", "smutsade ner sig om armarna ända upp till armbågarna" och att de använde servetten tills den såg värre ut än "en disktrasa". Sedan skämdes desamma inte för att roka bort svetten i pannan, ansiktet och halsen. De kunde också snyta sig när som helst. Observera, att här får vi information om att det redan på 1500-talet brukades en disktrasa.

Prinsessan med guldgaffeln

En grekisk prinsessa gifte sig på 1000-talet med en man från Venedig. Då hovet i Venedig upptäckte att prinsessan "förde maten till munnen med hjälp av små guldklykor med två spetsar" (dvs använde en gaffel av guld då hon åt) blev det skandal.

Inte förrän 500 år senare berättas det att överklassen i Italien hade börjat äta med gaffel och då åt man till och med soppa med gaffel. Sedan att använda gaffel spred sig sedan därefter till Frankrike, England och Tyskland.

Hur man tuggade maten

I Civilité skriven av Calviac år 1560 går det att läsa, att tyskarna tuggade maten med munnen stängd och att det ansågs ohyfsat att göra annat. Fransmännen tuggade med halvöppen mun och ansåg tyskarnas sätt ohyfsat. Italienarna tuggade mycket slappt, något som ansågs alltför fint och affekterat av fransmännen, som tuggade maten mer grundligt.

Brukandet av bestick

Tyskarna använde sked när de åt soppa och annat flytande, medan italienarna fortfarande använde gaffel. Fransmännen å sin sida, använde det bestick som passade bäst eller var mest bekvämt. Italienarna såg helst att det skulle finnas en kniv för varje gäst, medan tyskarna tydligt brukade markera missnöje om någon tog den som låg framför dem eller bad att få låna en kniv. Vid samma tidpunkt i Frankrike, brukade man låta två eller tre knivar skickas runt ett stort bord med sittande gäster vid större bjudningar.

Varifrån den grekiska prinsessan fick sin guldgaffel på 1100-talet vet vi inte. Förmodligen kom dock gaffeln från de starka kulturerna i mellanöstern eller Egypten, där det fanns god tillgång på guld och där man var duktig på att uppfinna nya saker.

Tilläggas bör också göras, att de seder som redovisas historiskt enbart ger en bild av hur sederna var vid den europeiska överklassen, ej hos folket. Det fanns få skrivkunniga bland vanligt folk som bönder och handelsmän och överklassen hade sällan någon större kontakt med dem. Samhället var alldeles för segreregat.

Som en liten anekdot kan nämnas att ännu på slutet av 1700-talet, tog det 21 dagar att rida per häst från Stockholm till Paris. Sedvänjor kunde således spridas sakta rent geografiskt.

Där det finns en kraft, finns alltid en motkraft.

Ju mer EU lanseras,

- desto mer börjar vi handla närproducerat.

Ju mer miljömedvetna vi blir,

- desto skräpigare blir det i vårt svenska samhälle.

Ju mer vi lär oss tänka sundhet för våra kroppar,

desto mer äter vi fel och blir överviktiga.

Ju mer kroppsmedvetna vi blir,

- desto mer svårsmält kött äter vi.

Ju mer det larmas om att färgämnen i mat är farligt,

- desto mer ger vi våra barn (och oss själva) färgglada godisbitar.

Ju mer vi får vetskap om att vi måste röra på oss,

- desto mer sitter vi stilla.

Ju fattigare vi blir,

- desto mer tenderar vi att köpa.

Ju rikare vi blir,

- desto mindre tenderar vi att köpa.

Detta får mig att undra,

om vi faktiskt lever i en svartvit värld.

Vart finns nyanserna däremellan?

"Lagom" måste ha emigrerat från Sverige.

Min dikt "Kartan"

Blunda

och jag kysser sorgen

och förtvivlan

ur dina ögons djup.

Jag är inte rädd

för att möta din smärta.

Andas långsamt ut

och finn dig stående

i dig själv

som ett orubbligt monument

som ändå låter sig smekas av vinden

och vattendroppar

utifrån och in.

Varje vattendroppe

väcker nytt liv

där den landar på din hud,

bildar en karta

för att du ska kunna finna dig själv.

Låt ljuset strömma

in och ut igen

Hur underligt det än är

är själen större

än den kropp den tilldelats.

Jag finns vid din sida

och ber dig acceptera varat;

Vi är inga gudar utan lekmän.

det är inte ditt fel.

Vi är inte här för att döma

eller ändra på andras öden.

Det var inte ditt fel.

Vi kan bara finnas vid varandras sida.

Du är trasig

och gråter inombords

och jag vill trösta dig.

Jag finns hos dig.

Min egen dikt "Livskris":

Axla en börda så stor

osäker på att finna Din nästa hamn,

med rädsla för vad i marken bor

där Du vandrar Din livsstig fram.

Du tvekar över vilken färg

som Du skall välja – och vilken kyrka?

Din själ den seglar över berg

lotsar sig fram i storm, lättja och i styrka.

Alla andra har verkat så säkra i sin sak

inte tvekat, utan gått så rakt

genom alla skeenden i livet;

Deras framgångar har varit givet.

Utan att veta vad Du inviger,

Vem vill ha Dig? Vad ska Du göra?

Du vackra lilla själ, Du osäkert stiger

frenetiskt Du letar Din väg att Dig föra.

Men livet är alltid oförutsägbart;

Livsstigkorsningar möter Du givet.

Varje människa kan därför inte klart

finna en lathund om livet omskrivet.

Där mardrömmars försök förträngas.

finns framför Dig nya mönster

Och där gamla dörrar stängas

det finns alltid nya öppna fönster.

Livet är bra förunderligt starkt

- vägarna många att välja.

- Du överlever på kargaste mark!

Först efteråt Du vet vad de förtälja.

Då andra vägar är uteslutet;

dödens vackra andar har diariefört

det facit Du får i slutet,

på det liv som du har fört.

Ett liv på jorden är så kort

men vägarna är många;

Du kan välja att köra fort

- eller sakta vandra stigar långa.

Vad kan Du göra här och nu?

Vill Du gömmas eller finnas?

Vad vill Du ha uppnått i din livsmeny?

Vill Du glömmas eller minnas?